Helig skrift?

Noterar att Google tillmäter min senaste monografi stor auktoritet, eller hur vi nu skall uttrycka saken:

I Baals land på väg att bli klart

Håller just på att avsluta undervisningen på kursen "I Baals land - den kanaaneiska religionen och dess texter", där vi sysslar med ugaritisk religion och mytologi. Det är väldigt kul att få hålla en kurs där jag får använda så mycket ugaritiska - de fornnordvästsemitiska orden virvlar genom luften. Vi har diskuterat de stora mytologiska texterna - Baal-cyckeln, Aqhat och Kirta - och även många korta ugaritiska texter (till och med en av mina favoriter, KTU 1.78, som jag själv skrivit en vetenskaplig drapa om - publikationen av ett anförande jag höll vid en kongress i Bath anordnad av University of Wales, Trinity Saint David). Idag pratade vi om reception av "ugaritoida" motiv i Gamla testamentet. Nytt för denna gång (kursen har givits en gång tidigare, 2010) är att vi också skall diskutera "modern kanaaneisk" rekonstruktionistisk religion, som ännu ett exempel på reception, om än i en hel annan kontext än GT. Sådant blir det imorgon, närmare bestämt (eller mja, idag, iom att jag min vana trogen skriver detta efter midnatt).

Svalg, liv och död

Jag gillar hur de ugaritiska texterna talar om dödsgudens, Mots, "svalg" som öppnas för att svälja alla dödliga - och då använder ordet napšu (släkt med hebreiskans nefeš och arabiskans nafs - och lite avlägsnare med akkadiskans napištu). Det är ett jättelikt gap, som räcker mellan himmel och jord och sväljer i sig allt i sin väg (jag brukar alltid tänka mig ett slags kosmisk Pacman). Men det hela är också en subtil ordlek. Det fina är nämligen att detta semitiska ord har betydelsefält som "strupe", "svalg", "aptit" - men därifrån också "liv", "livskraft" eller ibland till och med "själ". Kort sagt: Döden öppnar sitt svalg, som råkar heta samma sak som också kan betyda "liv" - fyndigt, ne? Precis samma ordlek förekommer för övrigt i Jesaja 5:14, där dödsriket öppnar sitt svalg. Dödens svalg, i motsats till livets. De nordvästsemitiska författarna gillade verkligen ordlekar. Och det är exegetens uppgift att göra dem begripliga.

It *is* Northwest Semitic culture

Är sjuk, illa förkyld. Tänker ibland på det som att Resheph håller sin hand över mig - i avseendet feber, inte i avseendet krig. Jag har ju trots allt inte fått mitt hus bombat. Men feber, som sagt. Kopplingen mellan gudamakter, torka och feber var ju ämnet för min avhandling.




Sitter här i feberhettorna och skriver på mitt bidrag till konferensvolymen från senaste vårens Örebro-konferens om profetlitteratur. Där talade jag som del av mitt Vetenskapsrådsfinansierade forskningsprojekt om den eventuella vägen från indoeuropeiska drakmyter till nordvästsemitisk kultur (ugaritisk och israelitisk, t.ex.), och ända fram till Jesaja 27:1, det klassiska stället om Leviatan. Den versen har ordagranna paralleller med ord ur den ugaritiska Baal-cykeln - just den parallellen är en klassiker för oss som forskar på ugaritisk-bibliska paralleller. Och i det sammanhanget skriver jag följande:

The Hebrew Bible did not ‘borrow’ from Northwest Semitic culture: it is Northwest Semitic culture.

Ett till synes banalt påpekande, men viktigt. Israeliterna var inte ett unikum. De behövde inte "låna" från en kulturmiljö av vilka de själva var en del.

Artikeln kommer som sagt i actavolymen från konferensen Words of the Prophets, som väntas utkomma i slutet av året, om jag förstår rätt.

Drak- och språkfilm!

Via nedanstående länk kan man se (eller höra) ett föredrag på Filosoficirkeln i Lund från 2010 med undertecknad på temat "Hur språket minns sitt ursprung" - föredraget finns i Realplayer- och pm3-format. Mitt föredrag hölls den 9e november. Det handlar om språksläktskaper, bibliska drakdödarmyter och indoeuropeiska sådana (Calvert Watkins' ande svävar över vattnet!).

Stormgudsteofani à la Ugarit

På måndag skall jag lägga fram lite ny forskningstext i det lundensiska GT-exegetiska seminariet. Där kommer bland annat följande vackra text att figurera (ur den ugaritiska Baal-cykeln,
KTU 1.4 VII 31-41):


qlh qds trr arṣ                                                                                      

 ṣat [špt]h ġrm aḫšn                                                        

  ( ... ) 

 bmt arṣ tṭṭn                                                                                           

 ib bʿl tiḫd yʿrm                                                                                     

 šnu hd gpt ġr                                                             

 ( ... )

 ydh k tġḏ                                                                                                                   

  arz b ymnh                                                                                          

... vilket jag återger på engelska som:

His holy voice shakes the earth,

the issue of his lips makes the mountains fear.

The heights of the earth quake. 

The enemies of Baal take to the forests, 

the haters of Haddu to the slopes of the hills. 

His hand shakes,

the cedar in his right hand.

Stormguden dundrar ...

EVIL PRAYER!

Har idag hållit den första föreläsningen (tre timmar, puh!) på min kurs I Baals land - den kanaaneiska religionen och dess texter. Det var väldigt kul att få tala ugaritologi inför studenterna och läsa upp texten om Elias kamp mot Baalsprofeterna på Karmel i 1 Kung 18 som liten stämningsbild av den hätska motsättning som GT:s historiska författare vill projicera mellan Baal och JHVH. Detta känns lovande!

Kan för övrigt inte undanhålla er den här engrishen - den talar till mig både som religions- och språkvetare på något sätt. Man får en känsla av något slags kvasisatanisk mariologi - om nu det finns!

Föredragspuff

Imorgon talar jag alltså om Kanaaneisk religion på konstateljé E i på Amiralsgatan Amiralsgatan 31 i Malmö, klockan 19.00. Kom och hör "om den kanaaneiska religionen, om gudar som Anat och Baal, som i den judeokristna traditionen uppfattats som avgudar och demoner, och om de bevarade texter som berättar hur dessa gudar lever, dör och kämpar om makten. Sedan 1928 har texter upphittats i dagens Syrien som berättar om denna idag nästan glömda religion, som lämnat avtryck i judendom, kristendom och esoterism ända in i vår tid, och vi kan än idag spåra dess inflytande."

På gång

För övrigt, några saker som är på gång:

* på måndag drar jag till Stockholm för tvinspelning med celebert sällskap ...

* och på torsdag den 3 juni klockan 19.00 håller jag ett litet anförande om Baal, Anat och arvet från den kanaaneiska religionen på den eminenta Konstateljé E på Amiralsgatan i Malmö.

* Och i onsdags var jag med och gjorde stan osäker (nåja, lite i alla fall) på Språktidningens konferens Språkforum. En sammanfattning av vad som där utspann sig kan man hitta på den här bloggen, som bland annat nämner att jag "for runt på scenen som ett Jehu", vilket absolut kan vara sant och blir skoj för en exeget som genast tänker på Jehus revolution på 840-talet f.Kr. Detta med "ett Jehu" är onekligen en intressant utveckling - jag har för mig att Strindberg nöjer sig med det mer korrekta (men mindre underhållande) "som Jehu".


* Här har vi för övrigt Svenska Dagbladets anmälan av den förnämliga svenska utgåvan av Columellas De re rustica ("Om jordbruk") som utkommit i början av året - anmälan är av ingen mindre än den saknade Sture Linnér. I boken medverkar bland annat en viss Örjan Wikander, som både är far till undertecknad och medförfattare till romanen Poeten och cirkelmakaren!

Welcome to the Dungeon

Apropå mitt senaste arbete med det nordvästsemitiska ormmonstret Leviatan måste jag rekommendera låten "Welcome to the Dungeon" som vi i bandet The Pointless Application hade som centrum i vår standardrepertoar. Låtens text refererar delvis till Baal-cykeln och stormgudens kamp mot just den sjuhövdade ormen Leviatan (här uttalat med sitt latinistiska uttal och inte med engelskans "levajathön"):

I have killed the writhing serpent -
destroyed the snake with seven heads.

Andra delar av texten handlar om svartklädda mördare på motorcyklar. Här är låten:



Den kan också laddas ned i mp3-format här.

Baal och Resheph

På gång just nu är terminens kurs i hebreiska - det är verkligen roligt att undervisa i det språket. Läser också Lipinskis bok om pest- och krigsguden Resheph (som delvis är relevant för ett avhandlingskapitel jag skall lägga fram i maj - kapitlet tar bland annat upp solgudinnan Shapshus kopplingar till högst densamme), samt volym två av Smiths monumentala kommentar The Ugaritic Baal Cycle (utgiven i samarbete med Wayne Pitard). Lipinsky vill inte kännas vid Resheph som underjordsgud, vilket är en vanlig uppfattning att han är. Själv är jag kluven. Men han har några intressanta sol-Resheph-kopplingar som han inte gör så mycket av (från Ebla och Zincirli) - jag kastar mig över dem med glupande aptit. Ugaritologie für alle!

Var är fursten?

Ett roligt exempel på onomastisk ideologi är namnet på den feniciska prinsessan Isebel i Bibelns Konungaböcker (hon som importerades och blev hustru åt den israelitiske konungen Ahab). Namnet på denna Baalsdyrkarinna från Tyros säger ganska mycket: i den vokalisering som traderats betyder namnet (på hebreiska 'Izevel) något i stil med "ej upphöjd", vilket ju är ganska egendomligt. Men när man fick läsa Baalsdyrkares egna texter - nämligen kilskriftstexterna från bronsålderns Ugarit - fick det hela en mer sannolik förklaring. I dessa texter kallas guden Baal ofta för zabulu, "prins, furste". Särskilt vanlig är frasen zabulu ba‘lu ’arṣi, "furst Baal av jorden" eller "fursten, jordens herre" (Baal betyder i sig "herren"). Ännu roligare blir det när man i de ugaritiska texterna faktiskt finner uttrycket 'iya zabulu ("var är fursten?") utropat när Baal försvinner ned i dödsriket. Detta är alltså en sannolik bakgrund till Isebels namn: ett kultiskt Baalsdyrkande utrop som sedan omtolkats i mindre vacker dager av teologiska skäl.

För övrigt är just ordet zabulu (på hebreiska zevûl) troligen bakgrunden till namnet på demonen Beelsebul ("Baal, fursten") och den nedsättande förändrade varianten Beelsebub ("Flug-Baal", "Flugornas Herre", som gjorts känd av William Golding).

Ett hett ugaritiskt verb

Jag sitter just och arbetar på ett stycke till min avhandling som jag sett fram emot att få skriva under flera år. Som så ofta i min avhandling handlar det om teknikaliteter på ugaritiska, det äldre hebreisk-besläktade språk som ligger mig så varmt om hjärtat. Det rör sig mer specifikt om det ugaritiska verbet ṯkḥ, som troligen betyder något i stil med att "bli varm, bli het" - det används i de ugaritiska myterna om himlen när dödsguden har makt över världen och stormguden Baal inte kan sända sitt regn, men även som beskrivning av de första stegen i olika gudars sexuella samvaro (!). Men verbet är så omdebatterat att folk har tänkt sig alla möjliga andra betydelser: "bli svag", "sänka sig ned", "klä av sig", "vara vild" eller till och med "träffa". De flesta av dessa förslag baserar sig på ohållbara filologiska resonemang, som jag gör vad jag kan för att bemöta - och så finns det en möjlig koppling till diverse bibelställen som eventuellt använder ett verb som härstammar från just ṯkḥ och kan skänka visst ljus åt användningen i de ugaritiska texterna (och tvärt om). Att få reda ut och ge min bild av de här sakerna är verkligen stimulerande.

Ugaritiska bakvändheter

Någon brukade säga att alla ord på arabiska kan betyda "sig själv, sin motsats och en sorts kamel". Hur det nu är med det kan man ju grunna över, men sant är att många semitiska språk har en tendens att lägga ett slags dubbeltydighet i många av sina ordrötter. Så till exempel på klassisk hebreiska, där roten brk kan användas både i sin vanliga betydelse "välsigna" och dess totala motsats, "förbanna". Har slitit med ett sådant exempel på ugaritiska i mitt avhandlingsarbete, nämligen roten l'y, som i grunden betyder "vara stark" (som i epitetet på guden Baal, 'al'iyanu, "den mäktige"). Detta ord kan också ha den omvända betydelsen - "vara svag". Och hur är det då: är himlen stark eller svag i min text ur Baal-cykeln, som berättar om solens brinnande hetta? Ja, därom tvista de lärde.