fredag 30 maj 2008

Ganbatte kudasai

Jag älskar det japanska verbet ganbaru. Det betyder något i stil med att "göra sitt bästa", "jobba hårt" eller kanske som det brukar heta idag med ett lite gräsligt uttryck - "ge järnet". Uppmaningen ganbatte kudasai är vanlig när man skall uppmuntra folk till en svår uppgift - engelskans hang in there är en inte helt dum översättning. Det kan sägas i alla möjliga situationer: både av chefer till underordnade för att få dem att "köra hårt" och i anime-filmer till den unge/a hjälten/hjältinnan eller vad det nu gäller. Om det känns besvärligt vid något tillfälle, tänk bara:
ganbarimashô -
"nu kör vi hårt!"

torsdag 29 maj 2008

I was robbed by tuuuuu men

Jag kan inte undanhålla er denna underbara kombinerade kurs i engelska och gymnastik från japansk tv. Obetalbart.

onsdag 28 maj 2008

Protoindoeuropeiskan lever... kanske

Det är lite kul att det faktiskt finns folk som vill återuppliva protoindoeuropeiska som talat kommunikationsmedel - de vill göra det till gemensamt EU-språk. Med tanke på att PIE som sådant är ett rekonstruerat språk är idén något... intressant. Men för mig som gillar indoeuropeistik är det i alla fall lite underhållande. Organisationen kallar sig Dnghu, efter det rekonstruerade proto-ordet bakom vårt "tunga", latinets lingua, tochariskans kantwo etc. Se här.

måndag 26 maj 2008

Malti

Jag gillar maltesiska - vem skulle inte uppskatta en egenartad dialekt av arabiska där mycket stora delar av ordförrådet kommer från italienska? En alldeles otroligt skojig blandning, precis som landet Malta självt, med dess nästan levantinska landskap och dess befolkning som är more catholic than the pope. Men trots katolicismen kan kyrkorna beskrivas som dar Alla - "Guds hus". Bara det att maltesiskan skrivs med latinska bokstäver är lustigt: det är det enda semitiska språk som normalt gör det. Jag tänker idag citera följande vackra sentens på maltesiska:

Il-Poeta jitwieled, mhux magħmul.

"Poeten föds, han görs inte."

söndag 25 maj 2008

Utan färg

Dagens snyggaste grekiska fras kommer ur Corpus Hermeticum XIII (Om pånyttfödelsen). Texten beskriver hur mystagogen Hermes Trismegistos leder sin elev till den befriande, religiösa insikten. Läraren och eleven stiger ur sina kroppar och får efter ett antal olika övningsmoment sin gudsuppenbarelse. Mitt under sin mystika upplevelse uppbrister så Hermes:

Ouk kechrômatismai!

... vilket betyder "jag har ingen färg". Uttalandet kommer mitt i en lång utläggning om hur man i det upplysta tillståndet saknar, form, utsträckning etc. Men det som är så snyggt är just hur författaren använder det grekiska språket i det här fallet: kechrômatismai är perfekt mediopassivum första person singularis av verbet chrômatizô ("att färga"). Den grekiska perfektformen betecknar ett kvarstående resultat av en händelse i förfluten tid (eller i detta fall avsaknaden av det, eftersom satsen är negativ), och den mediala/passiva formen betecknar att subjektet är den som utsätts för handlingen, är intensivt inblandat i vad verbet beskriver eller så får verbet ett slags reflexiv betydelse. Alltså betyder formen något i stil med "jag har inte givits någon färg, och är därför fortfarande färglös". Lysande.

lördag 24 maj 2008

Egendomlig ära

Jag finns numera på nördwikin. Jag antar att jag får se det som något slags ärebevisning.

onsdag 21 maj 2008

Sarastro

Tittade ikväll på Kenneth Branaghs märkliga inspelning av Mozarts (och Schickaneders) Trollflöjten, i denna version satt i något slags idealiserad förstavärldskrigsmiljö, och tänkte då (som många gånger tidigare) på berättelsens många egenartade drag. Ta bara som exempel Sarastro och hans lustiga frimurarliknande sällskap och märkliga prövningsriter. Namnet Sarastro måste ju ha Zarathustra som bakgrund - det är inte klokt vad den halvmytiske iraniern har fått låna sitt namn till. Den gnostiska texten Zostrianos, t.ex., och till och med De kaldeiska oraklen har helt oriktigt tillskrivits Zarathustra här och där, vilket givit upphov till diverse märkliga missförstånd.

Men jag gillar verkligen Ingmar Bergmans version av Trollflöjten också - i synnerhet när Tamino kommer in i början och ropar "H-jhälp mig h-jhälp mig h-jhääääälp mig i nöden" (sångaren var österrikare, och det är inte alltid lätt med svenskan i sådana svenska produktioner...).

I morgon tidigt skall jag och min far dra oss iväg till Stockholm för att på kvällen hålla föredrag på Medelhavsmuseet om vår antika skröna. Må vägens makter stå oss bi.

måndag 19 maj 2008

Invandrare och proselyter i Förbundsboken

Ett ofta citerat, men icke desto mindre intressant ställe i den så kallade Förbundsboken i Andra Mosebok, Exodus 23:9 :

Wa-ger lo tilchatz, we-attem yeda'tem eth-nefesh hag-ger...

"En invandrare får du inte förtrycka, ni vet hur det är att vara invandrare..."

Ordet som står i centrum är ger, av verbroten g-w-r, som betyder ungefär "bo temporärt, uppehålla sig". I modern hebreiska används roten för "att bo" i allmänhet, men i bibelhebreiskan betecknar den just ett uppehälle på främmande marker. På engelska översätts det ofta med sojourn. För övrigt kommer ger i klassiska judiska texter också att betyda "proselyt", dvs. en som "flyttar in" till judendomen när han konverterar.

fredag 16 maj 2008

Grekiskt streck

Jag skriver understreckare i dagens SvD om studier i grekiska och andra klassiska språk och deras betydelse, apropå Eva-Carin Gerös nya bok Grekiska: språket, kulturen, myterna.

torsdag 15 maj 2008

På TV om Cirkelmakaren

Jag och far min talade om vår roman Poeten och cirkelmakaren i TV4s nyheter ikväll, och om man vill kan man se inslaget här.

tisdag 13 maj 2008

Elamitiska personändelser

Elamitiska, språket i Elam i det som idag är Iran, var något helt egenartat. Inte var det släkt med indoeuropeiska eller afroasiatiska språk eller ens med sumeriska - det närmsta man har föreslagit är att det skulle ha att göra med de dravidiska språken i Indien, men det är ett mycket osäkert förslag. En av de saker som är så eget med elamitiskan är de faktum att man kunde böja substantiv i person, alltså "jag, konungen", "du, konungen" eller "han, konungen". Det rör sig alltså inte om ägarsuffix utan om identiteten på ordet självt. "Konung" hette sunki, men om det var konungen som talade om sig själv hette det sunkik. I andra person hette konungen sunkit och i tredje sunkir.Man brukar kalla dessa former "lokutiv", "allokutiv" och "delokutiv". Med ändelsen -me får man ett abstrakt substantiv: sunkime är alltså "konungadöme". Detta att personböja substantiv är extremt ovanligt. Det lär förekomma ett liknande system i khoisanspråket Nàmá, men annars tror jag att det är ganska unikt...

måndag 12 maj 2008

Föredrag i museal miljö

Den 22:e maj kommer jag och min far Örjan att hålla föredrag på Medelhavsmuséets vänner i Stockholm om skrivandet av vår antika roman Poeten och cirkelmakaren. Det hela sker i anslutning till föreningens årsmöte 17.30, och det skall tilldra sig i muséets hörsal. Vi kommer att tala om den historiska bakgrunden till romanen, om de filosofiska och litterära tankar som vi leker med i berättelsen och allmänt om hur skrivandet gick till. Boken kommer också att säljas i anslutning till föredraget. Läs mer här!

söndag 11 maj 2008

Tyskar och háček

Det är inte bara våra nordiska å-ä-ö som fascinerar. Diakritiska tecken av alla de slag tycks utöva en svårslagen dragningskraft, uppenbarligen också på tyskar, som ju själv har sina umlaut att yvas över. Denna servett hittade min fästmö på en tysk restaurang nära gränsen mot Tjeckien, och jag är mycket glad att hon förevigade den:



Notera hur s med háček används någorlunda "korrekt" som transkription av tyskans sch!

I försvaret

Språkförsvaret uppmärksammar en artikel jag skrivit i tidskriften Ikaros.

lördag 10 maj 2008

Stenläggning och kampsport

Dagens egendomliga betydelseutveckling:

Det bibelhebreiska verbet רצף(konventionellt uttal ratzaf) betyder ungefär "stenlägga, ordna stenar, klä med stenar, lägga in som med stenar". Det används bland annat i Höga Visan 3:10. Av detta verb avleds sedan substantivet retzef, som i Bibeln syftar på en sten som lagts i ordning på detta sätt.

Själva verbroten får sedan på mishnahebreiska en utökad betydelse ("ordna, lägga i ordning", till och med om växter). Man får anta att det är ur denna betydelse senare hebreiska får substantivformen retzef att betyda "ordning, sekvens, kontinuitet". Och riktigt lustigt är det att detta ord tagits upp i den israeliska stridskonsten Krav Maga som benämning på den "oavbrutna, flytande rörelse" som skall karakterisera kamptekniken. När en person som tränar KM talar om retzef har han eller hon verkligen inte några stenläggningar i åtanke... se där hur betydelser kan ändra sig!

fredag 9 maj 2008

Nätbokhandelssläpp

Min och min fars roman Poeten och cirkelmakaren är nu tillgänglig på både Bokus och Adlibris - de är tidigt ute på nätet!

torsdag 8 maj 2008

Språkgranskad artikel

Fick igår veta att en vetenskaplig artikel jag fått antagen til publicering i tidskriften Opuscula just kommit tillbaka från språkgranskning. Det känns skönt att de hela rullar på. Artikeln heter "The Religio-Social Message of the Pyrgi Inscriptions" och behandlar den tvåspråkiga etruskisk-feniciska texten på en samling guldbläck från orten Pyrgi i Italien. Som namnet antyder diskuterar jag (förutom filologiska frågor) vilken roll dessa texter kan ha spelat i ideologiskapande syfte - de behandlar invigningen av ett tempel till gudinnan Ashtart (Uni på etruskiska), och jag resonerar i artikeln om hur denna händelse kan ha fungerat för att legitimera den härskare, Thefarie Velianas, som genomförde den. Jag brukar normalt inte alls syssla med religionssociologi, men här hamnade jag ganska nära det ändå - fast jag naturligtvis inte kunde hålla mig från de nödvändiga lingvistiska resonemangen.

onsdag 7 maj 2008

Föredragsvideo

Om man går hit kan man få se ett litet klipp från det föredrag jag höll i Göteborg om De kaldeiska oraklen och arbetet med att översätta dem. Jag talar här om fragment 37 ur denna egenartade textsamling, ett fragment som beskriver världens framgående ur Gud och hans "idéer".

tisdag 6 maj 2008

Grekisk förbannelse

En textgenre som jag finner fascinerande är tabulae defixionis, alltså förbannelsetavlor (gärna av bly), på vilka man ristade in alla möjlga hemskheter som någon stackare skulle drabbas av. Ganska många sådana finns bevarade från antiken, och här kommer en bit av en på grekiska (transkriberad, för internetenkelhetens skull):

Aristô egô elabon, kai edêsa tas cheiras kai tous podas kai tên glôssan kai tên psychên; kai mê dynaito hyper Philônos phthengesthai rhêma ponêron, alla hê glôssa autês molybdos genoito; kai kentêson autês tên glôssan.

"Aristo grep jag, och jag band hennes händer, fötter, tunga och själ; och hon må inte kunna yttra något ont ord om Philon, utan hennes tunga må bli till bly; och genomborra du hennes tunga!"

Inskriften upphittades i Pireus och är skriven på en grekiska som börjat influeras av den hellenistiska koinê-dialekten, vilket syns på -ss- i ordet för "tunga" (glôssa, ren attiska glôtta). Den som tilltalas i slutet är Hekate, trolldomskonsternas gudinna par excellence, som också är mycket central i de Kaldeiska oraklen.

Man får anta att bakgrunden till texten är att en kvinna vid namn Aristo talat illa om en man, Philo, och att tavlans ristare med magi velat stoppa detta. Man undrar hur det gick.

Mer värme

Eftersom det blivit viss diskussion kring mitt blogginlägg om ordet "varm" kommer här en liten uppföljning.
Den etymologi jag gav till "varm" (protoindoeuropeiska *gwhermo-/*gwhormo-) är vanligt förekommande, företrädd av bland annat forskare som Beekes, Bjorvand/Lindeman och Mallory/Adams. Denna PIE-rot (*gwher-) är utan tvekan grunden till latinets "formus", grekiskans "thermos" och sanskrit "gharma-" - frågan är om också germanska "varm" hör dit. Denna fråga har att göra med de invecklade problemen kring hur det protoindoeuropeiska fonemet *gwh återspeglas i germanska språk, vilket är ett komplicerat ämne. Ett argument mot etymologin är de fall där det möjligen ser ut som om ett initialt *gwh- på germanska ger b-. Det kändaste exemplet på *gwh- som b är den tänkta etymologin "bane" från o-stadiet av PIE *gwhen-, "döda" (skt. han-, hettitiska kuen- etc.). Idén om b- går tillbaka till en studie av Seebold, och tanken har accepterats av vissa och avvisats av andra. Om man ser utvecklingen *gwh>w som osannolik får man istället härleda "varm" från roten *wer-, som i hettitiskans warnu-, "att bränna" (för övrigt vill vissa, t.ex. Watkins, också förra "bränna" till roten *gwher- men utelämna "varm"). Det finns också de som försöker förena förslagen: Lehman tänker sig att avledningar av rötterna *wer- och *gwher- smälte samman i germanskan och påverkade varandra.

Sången om pärlan...

... är en av mina favorittexter. Den gnosticerande hymnen är bevarad insprängd i de apokryfa Thomasakterna, och beskriver allegoriskt själens fall ned i materien och dess återvändande från "Egypten" till "Östern", där jagpersonen får bära sin gudomliga "klädnad". Sitter just med den syriska texten, som börjar så vackert med en beskrivning av hur hjälten ger sig i väg från sitt himmelska ursprung. Här är början av texten (i en ganska förenklad webbtranskription):

Kadh enâ shvar yallûdh,
w-'âmar b-malkhuth bêth âv
b-'ûthrâ wa-v-ghewtâ
da-mrabbyânay mnâH weth,
menn madhenHâ mâthan
zawwedh 'vâhay shaddrûn.


"När jag var ung, ett barn,
och bodde i mitt konungarike, i min faders hus,
och njöt av rikedomen och glansen
hos dem som fostrade mig,
då utrustade mina föräldrar mig
och sände mig från östern, vårt land."

Föräldrarna tar av sonen hans glänsande klädnad när de sänder iväg honom, men de ger honom ett löfte:

d-en teHHôth lghaw meSrên
w-thaytyâh l-margnîthâ Hdhâ
hây d-îtheh bghaw yammâ
Hdhâraw d-Hewyâ sayqâ
telebshîh la-zhîthâkh
wa-l-Tôghâh dha-'leh mnâH


"Om du går till Egypten
och hämtar den enda pärlan -
den som finns mitt i havet,
nära den väsande ormen -
då skall du få ikläda dig din klädnad
och den toga som täcker den"

Naturligtvis glömmer hjälten sitt uppdrag och sitt hem, men ett brev hemifrån väcker honom och får honom att minnas. Han tar pärlan och återvänder hem, där han åter får bära sin äredräkt.

lördag 3 maj 2008

Genusvetenskap och matematik

För att forsätta på listan över pet peeves kommer här ett språkligt irritationsmoment som hängt med mig sedan mina grundskoledagar. Dåförtiden, vid tillfällen då jag inte satt hemma och antingen a) läste åldriga språk med fadern eller b) ägnade mig åt japansk tvspelskultur hände det naturligtvis att jag frekventerade skolan. Där fick man bland annat lära sig matematik, och det fortsatte ju på gymnasiet - där jag hör och häpna läste naturvetenskapligt program.

I alla fall: när man satt där och räknade sina geometriuppgifter dök ofta två ord som höll på att ge mig frossa, nämligen "trapets" och "parallellogram" (som termer för geometriska figurer). För att vara helt ärlig var det inte orden i sig själva som störde mig, utan de genus de ansågs äga. Enligt både lärare och matematikböcker var det första av dessa neutrum och det andra reale, alltså "ett trapets" och "en parallellogram".

Vansinne! Vem har någonsin hört talas om en cirkusartist som svänger runt i sitt trapets? Det är ju helt dingt att ordet skall ha ett annat genus just när det gäller geometri. Faktum är att jag har sett ställen där man skrivit "en", vilket jag tycker är det enda vettiga. Och vad gäller "parallellogram" råkar det ju vara så att alla andra ord på -gram är neutrala på svenska: ett pentagram, ett hologram, ett anagram, etc. Detta är ju helt logiskt på bas av grekiskans (neutrala) gramma och den neutrala grekolatinska avledningen -grammum. Så varför "en"?

Genera är svåra ting. Och här får ni bilder på de två gynnarna - och ja, ett parallellogram är ett specialfall av trapetsen (notera de arga protesterande fetstilarna!):

Trapets:



Parallellogram:



So there.

fredag 2 maj 2008

Pseudoskandinavism

En gång i tiden lär det ha funnits ett utrikiskt ölmärke som hette Nordic Wølf. Notera det danska ø-et, som tycks vara där bara för att ge en särkilt "nordisk" klang åt det hela trots att det inte har något där att göra. Folk med engelska som modersmål brukar tycka att våra nordiska diakritiska tecken och lustiga bokstäver är makalöst fascinerande, och de har en tendens att slänga in dem överallt för att få fram den verkligt skandinaviska känslan. Hittade ett alldeles otroligt gräsligt exempel på detta idag. Se och våndas:



Notera för övrigt det isländska läspljudet i "Scandinavian". Ouch.

'Ayin

Ett av de mest karakteristiska ljuden i de semitiska språken - och likaså för många det svåraste att lära sig uttala - är 'ayin (eller 'ayn som det heter på arabiska). För en del talare av andra språkgrupper låter detta ljud nästan som ett slags kräkning eller kväljning, men jag hör till dem som verkligen tycker att det är vackert och skönt att lyssna till. Alltså, en liten handledning i hur man uttalar detta ljud, en tonande faryngal frikativ (eller ibland en faryngaliserad glottisklusil):

1) Spänn musklerna så långt ned i svalget du kan. Dra samman och pressa ihop.
2) Säg ett a-ljud, så långt ned och gurglande som det bara går - nästan som när doktorn undersöker din hals med en sådan där lustig liten pinne.
3) Känn hur hela kroppen vibrerar av det vackra ljudet.

Vips - nu kan du säga vackra ord som mu'allim ("lärare" på arabiska) och ra'am ("åska" på hebreiska, med det mest klassiska uttalet). I synnerhet i exemplet ra'am får ljudet verkligen åskdånets dunder att höras! RA'AM!