fredag 2 oktober 2020

Philology and Exegesis – and an advertisement for a bunch of lectures!

 When I was in my adolescent years, and first got into the study of ancient languages, I was – of course – in many ways a different person. One aspect of this was the fact that I cared relatively little about what was actually in the texts I was reading – content-wise, I mean. To me, the verbal forms, the inflections, the endings were all that mattered. I found – and still do find – immense, almost visceral pleasure in the analysis of complex morphological formations. They can truly be works of art. To see, step by step, how the Hebrew form wayyamlîḵûhû must mean “(and) they made him king” (hifˤîl 3rd person masculine plural imperfect consecutive of the root m-l-k) is quite the good feeling. And there are so many even more exquisite (and less regular) examples.

 What changed when I started studying at the University level – and arrived in the department of Theology, studying Old Testament Exegesis, in a sort of pretzel way – was the disconnect between form and content. During those years, I learned to love the intersection between linguistics/philology, history of religion and textual analysis that makes the exegetical field what it is. I now tend to view them as a beautiful triangle, with each apex reinforcing the others – the philology and linguistics being the pathway into the reconstructed worlds of thought that the texts carry within them, like layers of an onion, with every step of redaction and reinterpretation as a single piece of the history of human imagining.  

Funnily enough, I now publish more on purely linguistic subjects than I did when I was younger, but the aim towards that semi-magical combination is always there. Using typological parallels from Tocharian, Old Irish and Classical Japanese to analyze the creation of a verbalform in Biblical Hebrew, for example, also has implications for the rise of that verbal form as a medium of telling epic narratives, something that forms an integral part of the larger scholarly project I am currently involved in (focusing on Northwest Semitic poetic-narrative language). So even when I am doing very linguistically focused stuff, the other two apices of the triangle are constantly there in my mind. Exegesis is philology, and history of religion, and historical textual analysis. The magic happens at the center of that triangle.

 

 

… and why am I writing this in English, by the way, on this normally Suecophone blog? Well, as can be seen, the blog has fallen into abeyance in later times: the thing has been going for more than twelve years now, and I have found it hard to come up with stuff to write here lately. So, for a mental change of pace, I intend to add some Anglphone stuff. We shall see how it turns out.

 

 

And… speaking of which! On Monday October 5, I shall be giving a short (20-25 mins) lecture entitled “L’s and S’s in the Land of Israel: Lateral Soundplay in the Hebrew Bible and its World”, as part of the annual “Exegetical Day” of the Swedish Exegetical Society. The most excellent Dan Nässelqvist (Lund) and Jacqueline Vayntrub (Yale) will also be giving talks, on “Aural Clues as Guides to the Interpretation of New Testament Texts” and “Performance and Textuality in Biblical Poetry” respectively. The lectures are in English, will be given online (as so often these days) and are open to the public. The Zoom link is:

https://lu-se.zoom.us/j/69598558886


The schedule is:

14.00 Swedish time – me

 

14:45 Swedish time – Dan

 

15:30 Swedish time – Jacqueline

 

 

Come join us and listen to three examples of the lovely interactions between textual study, philology and linguistics!

torsdag 7 maj 2020

I huvudet på Athena

Just utkommen:

Vetenskapssocietetens i Lund vackra jubileumsbok I Pallas Athenas huvud, med många roliga artiklar kring humaniora och humaniorans roll vid Lunds universitet. Själv deltar jag med en essä om textnekromanti, textemulation och att "låta texten vara död" – en utökad version av en text jag deklamerade i radions OBS i höstas. Jag är stolt och glad att få vara med i detta sant lundahumanistiska sammanhang!




måndag 30 mars 2020

Semitologisk nätkonferens!

Imorgon – tisdag 31/3 – händer något kul: i dessa innesittartider har det anordnats en semitologisk onlinekonferens! Undertecknad skall vara med bland talarna och prata anatoliska låneord i ugaritiska. Mycket annat kul står också på programmet för konferensen, som är öppen för åhörare: för att få se länk till programmet och hur man loggar in, titta här!

tisdag 25 februari 2020

Opusculum!

Ny artikel av undertecknad - om en del ugaritisk-hebreisk-akkadiska teknikaliteter - har just publicerats i The Journal of Hebrew Scriptures. Den tidskriften är trevligt nog open access-tillgänglig, så man kan läsa det hela här!

fredag 14 februari 2020

Clartérecension

Trevlig recension av min bok Ett hav i mäktig rörelse: om de semitiska språken hos Clarté - läs här!

Kom nu här, jycken!

Dagens skojiga etymologi: på gilbertesiska (som talas i Kiribati i Stilla havet) är ordet för "hund" inte mindre än kamea - vilket är lånat från engelska. Nämligen från Come here!

måndag 3 februari 2020

Historisk

Idag föreläser jag klockan 18.00 på Universitetshistoriska sällskapet i Lund under rubriken "Drakar och stormgudar: gammaltestamentlig och nordvästsemitisk mytologi då och nu". Läs mer här eller här!

söndag 2 februari 2020

Rihitā Berumondo

En de fyndigaste stavningarna jag vet i japanska tvspel är namnet på hjälten i klassikern Castlevania: Rondo of Blood. För det första är spelets titel i sig fyndig: på japanska heter undertiteln Chi no Rondo, vilket just betyder "rondo av blod", men ordet rondo skrivs med kanjitecknen 輪廻, som normalt läses rinne, och är termen för återfödelsens kretslopp (och därmed återgivning av sanskritordet saṃsāra). I och med spelet handlar om att Dracula ännu en gång återuppstår passar dubbelheten med återfödelsecykeln och den cirkelformade musikformen perfekt. Märk också ljudlikheten mellan rinne och rondo.

Men åter till hjälten. Han heter Richter Belmont, vilket på japanska skrivs リヒター・ベルモンド (Rihitā Berumondo). Det fyndiga här är användandet av stavelsen hi (ヒ) - det är nämligen så att många japaner faktiskt uttalar denna stavelse som [çi], vilket perfekt motsvarar det tyskaktiga ich-ljudet i "Richter". I och med att [i] i denna position tenderar att bara viskas på japanska, kommer namnet faktiskt att uttalas [riçta:], vilket ju stämmer väldigt väl med den tänkta förlagan!

Apropå Castlevania-serien tycker jag för övrigt att ni skall läsa det här gamla inlägget om .... "tidpåsen".

söndag 5 januari 2020

Spraket

Jag var med i Språket i P1 vid nyår och pratade - bland annat - om "cybersoldater". Lyssna här!