Ekkrönika

Min senaste krönika i Kvällsposten/Expressen handlar om inget mindre än ett sannolikt låneord från semitiska språk till hettitiska! Läs här!

Riss!

Kan nämna att jag är med på ett hörn i senaste numret av den trondheimska tidskriften Riss, med en artikel om min vetenskapsrådsstödda forskning kring indoeuropeiska motiv inlånade i Gamla testamentets värld!

Glad dubbelserafrecension

... Och här har vi en ny, trevlig dubbelrecension hos Litteraturmagazinet av de två hittills utgivna delarna av min fantastikserie Stjärnan, gryningens son, alltså Serafers drömmar och dess fortsättning Den trettonde funktionen. Recensenten Daniel Gunnarsson skriver:

"Även den filosofiska frågan kring vår framtid och hur/om vi kan/bör påverka vilken värld vi skapar eller om just den kunskapen gör att vår påverkan kanske istället blir missriktad samt vem som i så fall har rätt att fatta ett beslut av den digniteten finner jag utmanande.
På det hela taget en intressant och spännande serie där jag verkligen ser fram emot nästa del.´[...] Detta ser jag inte som ungdomsfantastik utan jag ser här en något äldre målgrupp då böckerna har en hög komplexitet och kräver en hel del av läsaren."

Samlade twittrade ord!

På senare tid har jag roat mig med att på mitt twitterkonto lägga ut "dagens hettitiska ord" (och ibland något luviskt eller ugaritiskt). Kalla det främreorientalisk språkfolkbildning!

Här tänkte jag sammanfatta den skörd som hittills förekommit. Jag återger dem som jag skrivit dem å twitter, dvs. på engelska. När jag tittar igenom dem ser jag att det blivit mycket fler än man kunde tro - och på fler språk. Hettitiska är som sagt det vanligaste, men flera andra språk har det blivit. Och fler ord kommer! Här är de hittills samlade:

Alwanzatar ("sorcery").

Ḫarpanalla/i- ("rebel"). [luviska]

Išḫaššara- ("lady").

Kappi- ("small").

Ḫurzašdu ("may he/she/it curse!").

Kallištarwana- ("party, feast").

Aruna- ("sea").

Ḫūmant- ("all").

Idālu- ("evil").

Negna- ("brother").

Massana/i-, "god". [luviska]

Ḫalki- ("grain").

bṯn ("serpent, snake, dragon") [ugaritiska]

Ḫarki- ("bright", "white").

Kattaluzzi- ("threshold").

Azzu- ("horse"). [luviska]

Hamsukala- ("great-grandson"). [luviska]

Keššar ("hand").

Zarza ("heart") [luviska]

Zamakur ("beard").

Murṣu(m) "Disease, illness". [titta, ett ord på akkadiska smög sig in också!]

ʾuṣbuʿātu-ha ("her fingers"). [ugaritiska]

Išḫaḫru- ("tear").

ḏhrt ("dream, vision") [ugaritiska]

Ḫappiriya- ("city").

Kussiʾu ("throne"). [ugaritiska]

Tarḫuilātar ("strength, courage, heroism")

Kūruriyaḫḫešker ("they kept being hostile, they kept behaving like enemies, they kept waging war").

Zaḫḫiyawaštati ("we [will] fight each other").

Hantawata/i- [luviska]

Ḫenni ("now") [hurritiska!]

Föredrag och debatt

Mycket sent påpekande, jag vet - men jag kan ju nämna att vid 17.15 idag på Centrum för teologi och religionsvetenskap i Lund håller prof. Paula Fredriksen föredrag på temat "How Jewish is God?", följt av paneldebatt med Göran Rosenberg och undertecknad, under ledning av prof. Samuel Rubenson. Läs annons här!

Fundering om arameiska

En sak jag funderat på idag är detta med arameiska. När man hör talas om arameiska idag är det inte sällan därför att en dialekt av språket (galileisk arameiska) var modersmål för Jesus från Nasaret ("Jesu eget språk", etc.). Jag har själv  nämnt det förhållandet i en av mina böcker. Men på ett sätt är kopplingen mindre ståtlig än den kan verka. Arameiskan var spridd över hela Främre Orienten, något som tog sin början redan under nyassyrisk och nybabylonisk tid. Att just Jesus talade arameiska är egentligen inte särskilt speciellt: visst gjorde han det, men det gjorde oerhört många andra också, i hela det vi idag kallar Mellanöstern.

Särskilt märkligt blir det när man idag hör sägas att de minoriteter från Främre Orienten som talar nyarameiska språk (assyrier/syrianer/kaldéer och andra) talar "Jesu eget språk". Det stämmer ju inte; arameiskan delades redan i antiken upp i dialekter som skilde sig tillräckligt åt för att räknas som olika språk, och de moderna arameiska språken är helt olika både från varandra och från antikens varianter. Det är som att säga att svenskar talar "Gorm den gamles språk" eller (kanske ännu mer träffande) "Hlewagastiz Holtijaz'" språk. Språk förändras och splittras med tiden, så enkelt är det.

Utantill!

Jag har skrivit en krönika om att lära sig saker utantill. Läs här!

Låt oss tala allvar!

Jag brukar ganska sällan skriva om politik på den här bloggen – det händer, men jag har försökt hålla det begränsat. Detta beror på att jag menar att jag i min roll som forskare, författare och folkbildare inte vill trycka ned mina åsikter i någons hals. Men ibland måste man tala. Det här är ett sådant fall.

       Runt oss ser vi nämligen i Sverige en djupt obehaglig kantring mot xenofobi, oreflekterad nationalism och – inte minst – islamhat. Om detta måste man tala. Mot detta måste man markera.

       Islam är en av de religioner som vuxit fram i den antika Främre Orient vars texter och kulturer jag älskar. Den har till stor del burits av ett av de semitiska språk jag älskar. Och den är en av Sveriges största religioner idag. Det senare är ett faktum. Inte något att skrämmas av, inte något att skapa nidbilder av.

       Nu får vi gång på gång höra att det är ”för mycket”, att det pågår en islamisering, att vi måste skydda vårt lands västerländskhet mot det muslimska och – underförstått – terroristiska inflytandet. Att folk inom kultur, media och universitet är för ”snälla mot islam”.

      

Nu tänker jag avslöja några saker för er:

       Nej, svenska kulturpersoner gillar inte ISIS/Dāʿesh.

       Nej, svensk vänster hatar inte Sverige.

Nej, svenska akademiker är inte ”indoktrinerade kulturmarxister”. Faktum är att de rätt sällan är marxister. För sällan, om man frågar mig.

       Nej, Det finns ingen liberalmarxistisk konspiration för att islamisera Sverige.

       Och kanske viktigast: Sverige ÄR INTE islamiserat.

Med tanke på hur många s.k. ”etniska muslimer” (i sig ett oerhört dumt uttryck – islam är en världsåskådning, inte en etnicitet) det finns i Sverige är det snarare anmärkningsvärt hur lite muslimsk kultur man ser i svensk mainstream. Om Sverige vore ”islamiserat” i den mening islamofoberna förfasar sig över skulle det inte handla om att det finns ḥalālmat på skolor. Det skulle handla om att ickemuslimska religiösa yttringar aktivt förbjöds. Om att den svenska majoritetskulturen på något sätt hotades.

       Det gör den inte.

Och så är det frågan om islams förhållande till våldsamma passager i källtexter och historia. Och den frågan är, som vad gäller alla religioner, mångfacetterad. En tradition med en levande teologisk diskussion och texttolkningstradition har alltid många olika attityder och förhållningssätt till texter – vilka man håller fram, vilka man går mer eller mindre tyst förbi. Vilka som kommer att bli de vanligaste i framväxande svensk och europeisk islam är inte lätt att säga. Och det bör vi därför inte sia om. Och om vi skall uttala oss om islamisk texttradition måste vi göra det genom ett bildat, exegetiskt studium – och inte genom ”quote-mining” och fiendebildstänkande.

       Och om Dāʿesh: ja, så gott som alla är mot dem. Det är inget radikalt och omstörtande med att vara mot Dāʿesh och saudisk wahhabism. Och visst måste vi motarbeta jihadistisk terrorism. Det är självklart. Det råder total politisk konsensus om det i den svenska öppna debatten. Jag upprepar: Det råder i svensk politisk debatt total konsensus om att jihadistisk terror skall motarbetas å det kraftigaste. Huruvida det är så är inte en seriös frågeställning. Det finns ingen framstående public intellectual i svensk debatt som sitter och säger att man bör stödja Dāʿesh. De få gånger någon sagt något som vagt kunnat tolkas åt det hållet har den mediala domen snabbt blivit hård. Detta är fakta.

Och åter detta om obehagliga Qurʾān och ḥadıth-passager. För den som vill är mängden av s.k. västerländska (kristna och ickekristna) exempel på obehagliga passager i källtexter och obehagligt applicerande mycket stort. Faktum är att det är banalt att påpeka det. Väldigt många tanketraditioner (kristendom, marxism, judendom, islam, hinduism och många andra – och ja, även buddhism) har sådana obehagligheter. Detta är inte undanflykter, det är fakta. Och det blir väldigt uppenbart om man ägnar sig åt textforskning. Att bara se detta hos dem man upplever som främmande är mest ett uttryck för människans drift att demonisera grupper man upplever som främmande. Denna atavistiska vilja att fiendeförklara dem som är annorlunda bör intellektuella inte understödja – vi bör motarbeta den. Och vill man veta något om t.ex. islamisk texttradition finns god forskning och goda akademiker att tillgå. Tala med dem och inte minst – tala med muslimer själva. Sitt inte bara och ”tyck” om hur ”islam är”.

För övrigt ser jag under senare tid en obehaglig retorisk rörelse på vissa håll, där man vill skapa och framhäva något slags konglomerat av ateistisk liberalkonservatism och kristendom och lansera denna egenartade tulipanaros som ”västerländsk ideologi”.

       Det finns ingen sådant allmänt västerländsk ideologi. Hur skulle det kunna? Västerländskt tänkande omfattar kristendom, judendom, islam (ja!), kommunism, liberalism, miljöaktivism, nazism, anarkism, monarkistisk absolutism, marknadskonservatism, korporativfascism, yttrandefrihets- och censurvurmande, ulrademokratism och diktaturhyllningar. Allt detta är ”västerländskt”. Att försöka skapa något slags enat ”kristo-liberal-konservativ” front mot allt man ogillar (”islam-marxism” eller någon annan märklig sammanslagning?) är oärligt. Och poänglöst. Västerlandet är ett ideologiskt myller. Vi behöver verkligen ingen ”västerlandsnationalism”.

Och en sak till: man ser ibland folk göra jämförelser mellan den stora muslimska invandringen till Europa och en ”långsam ockupation” av något slag, som om dagens muslimska invandrare vore det Ottomanska imperiets soldater.

       Denna jämförelse är nonsens. Den relevanta jämförelsen är istället utvandringsvågorna från Europa till USA under 1800- och tidigt 1900-tal. Från fattigdom och religiöst förtryck – och i detta fall ofta krig - drar folk till främmande land för att söka lyckan. Detta är ingen långsam ockupation – det är människors kamp för ett värdigt liv.

Vi kan inte vara mot människors kamp för ett värdigt liv. Då är vi nämligen inte själva moraliskt värdiga.

Dixi.