I Expressen om instituten

Jag ryter till i Expressens nätupplaga om nedläggningshotet mot instituten i Rom, Athen och Istanbul.  Läs här!

Rädda instituten!

Nåddes just av den vidriga nyheten att regeringen planerar att i praktiken lägga ned de svenska medelhavsinstituten - i Rom, Athen och Istanbul - som varit och är nav i svensk antikforskning, konstvetenskap och även filologi i decennium efter decennium. Detta vore ett kulturmord av fullkomligt astronomiska mått. Instituten har varit basen för i stort sett all medelhavsarkeologi driven av svenskar (inte minst de stora etruskologiska utgrävningarna i San Giovenale och Acquarossa); de utgör basen för en stor del av den klassiska arkeologiutbildningen. De har fantastiska forskningsibliotek. De är en väg in i internationella forskningskontakter. Att lägga ned dem skulle slå så hårt mot svensk antikvetenskap och andra discipliner att det är svårt att tänka sig.

Må detta för Guds skull inte ske! Här måste vi agera! Jag uppmanar alla vänner av antikvetenskap, språkforskning, konstvetenskap och andra humanistiska discipliner att opponera sig mot detta beslut - högljutt!


TILLÄGG:
Nu finns en namninsamling mot dessa galenskaper. Skriv på, skriv på!

Bokmässeuniversitetsdiskussion

Och här har vi en inspelning från ett av mina framträdanden på årets bokmässa - i detta fall under Lunds universitets egid. Jag pratar med Ann Moen om ugaritiska, hebreiska, Gamla testamentet och min bok Gud är ett verb - och lite om varför filologiskt inriktad exegetik är intressant. Nämner också lite om mitt nuvarande indoeuropeisk-bibliska drakforskningsprojekt (under 2014 finansierat av Vetenskapsrådet) på slutet.

LUX-bränsle

När det nya humaniora och teologi-huset i Lund - LUX - invigdes i augusti högtidlighölls detta med något som kallades "stafettföreläsningar" - korta anföranden av några av husets forskare. En av dem var undertecknad, och jag pratade om mitt forskningsprojekt kring äldre språks betydelse för kärnbränsleinformation (!). Jag pratar om den feniciska Eshmunazar-inskriften, och vad den har att säga i ämnet. Man kan nu se/höra det hela på nätet (jag är den förste av föreläsarna, precis efter inledningspratet). Länk finns här!

Filosoficirkelflagg

Vill gärna åter flagga lite för mitt föredrag på temat "Om vi inte haft det abrahamitiska arvet" på Filosoficirkeln i Lund imorgon (tisdag 14/10 klockan 19.30 med akademisk kvart, på Palaestra).

Järnåkra

Imorgon, måndag 13/8, håller jag ett anförande på Järnåkraskolans bibliotek i Lund - Järnåkra är för övrigt min egen gamla högstadieskola!

Bildtext

Dagens konstigaste bildtext (från SvT:s hemsida):
"Göran Persson, Hitler, Birgit Friggebo - alla omstridda på sitt vis"

Bukt

Blev för några dagar sedan för första gången utsatt för det bisarra uttrycket "komma till bukt med". Hade aldrig hört det, men så sade en person (who shall remain nameless) det å TV. Jag googlade det hela, och till min förvåning märkte jag att jag var sent ute med detta - det fanns många sidor som diskuterade detta nymodiga talesätt. Själv ser jag bara bilder av små bogserbåtar inför mitt inre öga ...

PEAKS!!!!

Och idag får man veta att Twin Peaks kommer att få en fortsättning 2016. Glädjedans!

Multidag

Glad ʿīd al-aḍḥā, yôm kippûr och kanelbullens dag!

Om religion och sekularitet - några tankar

På senare år har debatten om religionens roll i samhället, om ”konservativ” och ”progressiv” religionsutövning, varit aktiv både i tryckt media och på internet. Frågan om huruvida religionen skall vara politisk eller inte har stötts och blötts – ibland under ganska upprörda former – av debattörer som sträcker sig i skala från t.ex. konservativa kristna som vill att deras egen form av kristendom skall ha ett starkt och just konservativt inflytande på samhället till dem som anser att religionen snarast är en antikverad pinsamhet som bör hållas borta från det offentliga rummet. Apropå detta skulle jag vilja bidra med några tankar kring detta med religion och sekularitet, ur mitt eget ganska personliga perspektiv. Jag anser nämligen att sekularitet är något av det viktigaste som finns – för de religiösas skull.

Jag är sedan ganska många år religiöst utövande (jag föredrar av olika skäl detta uttryck framför det så ofta förekommande ”troende”). Jag tillhör inte någon av de så kallade världsreligionerna; jag är inte medlem i Svenska kyrkan, Romersk-katolska kyrkan, någon ortodox eller friprotestantisk kyrka, något muslimskt, judiskt, hinduiskt eller buddhistiskt samfund. Eller för den delen Förbundet humanisterna.

Jag är alltså religiöst utövande. Men jag är också sekularist, mycket övertygad sådan, till och med (vilket här alltså inte alls skall tolkas i betydelsen ”antireligiös” utan i betydelsen ”förespråkare av total samvetsfrihet i staten”). Och jag är inte sekularist därför att jag tycker att religion är farligt, pinsamt, obegripligt eller irrationellt – utan just därför att jag tycker att mitt religiösa utövande och min livsåskådning är så viktiga.

Frågan om rätten att hålla sig med en världsåskådning (eller ett konglomerat av flera) är en av de mest grundläggande mänskliga friheter vi har. Den handlar inte bara om rätten att tänka fritt, utan om rätten att ha en grundläggande filosofisk bakgrund till de tankar man tänker. Det handlar om rätten att hålla sig med de föreställningar om självet och världen utan vilka inget tänkande har någon grundning. Att begränsa denna rättighet vore att begränsa något av det som allra tydligast gör oss till människor.

Det är därför det är så viktigt att vi till exempel har religionsfrihet som en grundlagsstadgad rätt (och inte bara en allmän åsiktsfrihet) – religionsutövande är nämligen inte en ”tanke” vilken som helst utan en grundläggande del av tänkandets och världssynens väsen. Detsamma gäller naturligtvis också ateistisk/areligiös filosofi. Jag tycker gott att livsåskådningsfrågor – särskilt religiösa sådana – kunde få diskuteras mer i den svenska offentligheten.

Men å andra sidan: om vi ger ett visst livåskådningssystem omotiverat företräde i samhällsdebatten (eller, ännu värre, lagen), då begränsar vi denna mänskliga frihet på ett ännu tydligare sätt. Den dag vi officiellt proklamerar en religiös (eller areligiös) hållning som den officiella – då har vi kringskurit våra medborgares frihet. Och det är här jag vill trycka på följande: detta är inte bara, eller ens framför allt, av relevans för de ickereligiösa. Sekulariteten är tvärtom livsviktig för dem som har en religiös värdsåskådning. Den är viktig, därför att så betydelsefulla val som det som handlar om ens filosofiska eller religiösa världsåskådning borde tas i största möjliga frihet. Den religion eller filosofiska hållning som inte med ett maximalt mått av frihet har valts av utövaren själv riskerar också bli oärlig: den riskerar att snarast bli uttryck för andras inflytanden.

Det religiösa utövandet anses – om man hyser en sådan världsåskådning – ge möjligheter som man inte kan få någon annanstans, enligt vissa till och ett möte med verklighetens yttersta grund. Att gå in i något sådant av annat än så fri vilja som möjligt är, tror jag, inte särskilt lyckat.

Ett fall där detta frågekomplex blivit aktuellt i debatten är den (i och för sig kanske något perifera) diskussionen om huruvida skolavslutningar bör få ske i kristna gudstjänstlokaler och huruvida en präst i så fall skall få välsigna eleverna. Skulle det skada så mycket, frågar sig en del debattörer, om en präst uttalade en välsignelse? Vad gör väl det? Gör det månne ont att bli välsignad?

Nej, knappast, men den relevanta frågan är en annan. Att delta i skolan är en lagstadgad plikt för svenska medborgare. Därför måste denna plikt vara neutral i alla sådana frågor. Att påtvinga någon en religiös utövning ligger inte i linje med idén om religionsfrihet. Att bli kristen, muslim, hindu – eller ateist – måste vara ett beslut av den enskilde individen, precis lika mycket som att bli marxist, liberal eller anarkist. Religionsutövning handlar om mer än ett socialt sammanhang: det handlar om tankefrihet och, om man har en religiös världsåskådning, potentiellt kanske också om något sådant som ens själs eviga frälsning. Detta kan man inte lämna åt någon annan att bestämma över: inte åt staten, inte åt lärare, inte åt utredare, inte åt föräldrar, inte åt vänner, inte åt företag, inte åt intressegrupper, inte åt missionerande företrädare för ateism eller teism. Dessa val – som kanske är de viktigaste man någonsin kommer att göra – måste man göra själv. Därför, och i den meningen, är jag sekularist.

Kungsbackaverbrecension

Ny, rolig recension av Gud är ett verb kan man hitta hos Kungsbacka bibliotek. Läs här!