Rom och recension

Sitter just nu på Svenska institutet i Rom och skriver vetenskap; som alltid är Institutets lärdomsklosterliknande miljö oerhört stimulerande för arbetsprocessen. Värmen är dock något svårhanterad, måste jag erkänna. Ägnar mig också åt diverse nöjesläsning - till exempel av Wellhausens klassiska Prolegomena från 1878/1883, den text som på allvar lanserade den i bibelvetenskapliga sammanhang så bekanta "JEDP"-förklaringen till Pentateukens/Moseböckernas tillkomst och därmed kanske var det allra viktigaste portalverket för den gammaltestamentliga exegetiken som vetenskaplig disciplin.

Och just ja, min nya bok Ett hav i mäktig rörelse har fått sin första recension, vilken var klart trevlig: läs här! "Unik bok om de semitiska språken" kallar de volymen.

Bibliotekssommar

En av de fantastiska sakerna med att få arbeta på Svenska institutet i Rom är det faktum att man lever mitt i ett bibliotek. När jag var här som mycket yngre man på nittiotalet och bodde uppe i korridoren innanför terrassen var man bokstavligen inhöljd i böcker - så fort man gick ur sitt rum hamnade man mitt mellan bokhyllor. Just den korridoren får tyvärr inte längre vara bokfylld på grund av brandregler, men i resten av huset finns de överallt: tre stora bibliotekssalar, två tillgängliga bokmagasin i källaren (varav ett underbart nog har luftkonditionering) och ett - likaså bokfyllt - allmänt arbetsrum. Här finns mängder av litteratur inom klassisk arkeologi, etruskologi och annat skoj. Jag bildar mig i mycket - bland annat just etruskologi, där jag nu fått stifta bekantskap med van der Meers kommentar till Liber Linteus Zagrabiensis, den längsta bevarade etruskiska texten - ett slags mycket svårtolkad ritualkalender skriven på linne, som sedan användes som svepning till en egyptisk mumie och till sist hamnade i Zagreb. Texten är mycket besvärlig, med många annars obekanta ord, men van der Meer har gjort ett imponerande arbete.

Och så gör jag layout på kommande monografin. Och skriver artikel. Och läser forniriska. Och använder mig av den judaikalitteratur som här också finns. Och skriver in nya fotnötter. Sommar.

Svår forniriska

Jag ägnar just nu min tid åt många saker: avslutande arbete på min nya monografi, artikelskrivande och naturligtvis även allmänt insupande av Romluften. En alldeles speciell sak jag gör med min fritid är dock att öva mig i forniriska. Det är verkligen ett fantastiskt språk. Svårt, dock. Ett mycket ålderdomligt indoeuropeiskt språk, som behåller mycket av det gemensamma språkarvet i fråga om böjningslära och liknande - men samtidigt har lagt till så mycket eget. Initialmutationer (förändringar av inledande konsonanter i ord beroende på det föregående), till exempel (fenomenet finns även på de andra ökeltiska språken), och mycket speciella sätt att bilda relativsatser. Samt vissa drag som nästan mer känns hemma i ett semitiskt språk än ett indoeuropeiskt: verbet först i satsen, personböjda prepositioner, suffigerade objektspronomina (fast iofs oftare infigerade). Dessa likheter har faktiskt som jag nämnt tidigare här på bloggen givit upphov till en gammal idé om att det skulle ha funnits ett semitiskt eller i alla fall afroasiatiskt substratspråk på de keltisktalande öarna, en idé som jag själv finner rätt långsökt. Men de typologiska likheterna är skoj.

Och så finns det ju helt egna saker också, som till exempel systemet med självständig och konjunkt verbböjning. Det finns två parallella sätt att personböja verben (till exempel i presens) - ett som används när verbet är självständigt, och ett annat som används när det har ett prefix (vilket det väldigt ofta har, till exempel för att markera negation, frågor och liknande). Och när man har sammansatta verb (som per definition alltid har ett prefix som del redan från början) får man ta till märkliga betoningsstyrda stamväxlingar för att skapa den nya formen när man behöver fler prefix. Detta kan få verben att se helt slumpmässigt bildade ut. Så kan verbet do-scara ("han/hon förstör") efter ytterligare ett prefix förvandlas till -tascra. Det blir ännu värre: verbet do-sluindi ("han/hon förnekar") blir -díltai! Allt på grund av invecklade ljudlagar.

Galet, men fantastiskt.

There and back again

Om en vecka (ungefär) drar vi söderut. Det var fyra år sedan jag var på  Rominstitutet senast. Då påbörjade jag de första skisserna till mitt  indoeuropeisk-bibliska projekt, som jag sedan under ett år hade Vetenskapsrådets finansiering för. Nu är boken godkänd för publicering och skall ges ut - den tänkta titeln är Unburning Fame - Horses, Dragons, Beings of Smoke, and Other Indo-European Motifs in Ugarit and the Hebrew Bible. En  passande inclusio att återvända till Institutet nu - det känns nästan lite högtidligt!

I Expressen om instituten

Jag ryter till i Expressens nätupplaga om nedläggningshotet mot instituten i Rom, Athen och Istanbul.  Läs här!

Rädda instituten!

Nåddes just av den vidriga nyheten att regeringen planerar att i praktiken lägga ned de svenska medelhavsinstituten - i Rom, Athen och Istanbul - som varit och är nav i svensk antikforskning, konstvetenskap och även filologi i decennium efter decennium. Detta vore ett kulturmord av fullkomligt astronomiska mått. Instituten har varit basen för i stort sett all medelhavsarkeologi driven av svenskar (inte minst de stora etruskologiska utgrävningarna i San Giovenale och Acquarossa); de utgör basen för en stor del av den klassiska arkeologiutbildningen. De har fantastiska forskningsibliotek. De är en väg in i internationella forskningskontakter. Att lägga ned dem skulle slå så hårt mot svensk antikvetenskap och andra discipliner att det är svårt att tänka sig.

Må detta för Guds skull inte ske! Här måste vi agera! Jag uppmanar alla vänner av antikvetenskap, språkforskning, konstvetenskap och andra humanistiska discipliner att opponera sig mot detta beslut - högljutt!


TILLÄGG:
Nu finns en namninsamling mot dessa galenskaper. Skriv på, skriv på!

Kohortativer igen

Nu när jag har kommit hem till Lund efter en månads bortovaro (framför allt i Rom) har jag faktiskt tagit och beställt volymen Rashi as Philologist, som jag så snöpligt saknade i Rom. Det skall bli intressant att se vad som står på sidan 46, som enligt uppgift behandlar huruvida den medeltida bibelkommentatorn hade koll på sina kohortativer.

Rashi och kohortativen

Sitter just nu på Svenska institutet i Rom och funderar på om Rashi egentligen kände till kohortativen (självuppmaningsformen på hebreiska) - och irriterar mig på att jag inte kan få tag på boken Rashi as Philologist just nu (ja, den finns på Google Books, men bara i förkortad form - och sidan 46, som skall behandla frågan, är borta med vinden). Särskilt ironiskt är att den finns i Lund (!). Sådant kan en hebraist grunna på ...

Det hela kommer sig av att jag under resan ned genom Europa har roat mig med att studera Genesis med Rashis medeltidshebreiska kommentar, i Artscrolls trevliga utgåva. Kul grejer.