Språkdebatt ikväll i Lund!

 Bland andra Sara Lövestam och undertecknad diskuterar språkförändringar, språknormativitet och annat sådant ikväll på Grand i Lund ikväll klockan 19; enligt uppgift utsålt, men man kan se det online också!

https://www.sydsvenskan.se/2023-02-27/debatt-i-lund-far-dom-skriva-hur-dem-vill?utm_medium=rss&utm_source=site-feed&utm_campaign=rss&fbclid=IwAR1bvaM5NVM0pW1ctlR82NtX_GpMoW6dXH-l4XA33gitMUGjGGjdTPSYVyc

Skolverksdebacle och artikel

Som utlovat bidrog jag tillsammans med min Pro Futura Scientia-kollega Sofia Lodén igår med en artikel i Expressen apropå Skolverkets debacle rörande undervisning om antikens historia. Vi försöker koppla det hela till lite bredare politiska trender. Läs här!

Och så har jag idag avhållit det första av mina fyra insatser på årets Bokmässa. Imorgon ytterligare tre (Forskartorget, intervju i Norstedts' monter samt seminarium med Tore Janson): se här för program!

Tillbaka till dåtiden?

I det just utkomna numret av Svensk teologisk kvartalskrift deltar Natalie Lantz, Petter Spjut och jag med en artikel om bibelvetenskapens roll och metoder, som svar på en text av Joel Halldorf (i samma nummer). Som jag ser det handlar detta om viktiga frågor om de exegetiska ämnenas förhållningssätt och attityd. Jag vet inte om Halldorfs text finns online, men vår artikel kan läsas på Academia.edu, här!

Om religion och sekularitet - några tankar

På senare år har debatten om religionens roll i samhället, om ”konservativ” och ”progressiv” religionsutövning, varit aktiv både i tryckt media och på internet. Frågan om huruvida religionen skall vara politisk eller inte har stötts och blötts – ibland under ganska upprörda former – av debattörer som sträcker sig i skala från t.ex. konservativa kristna som vill att deras egen form av kristendom skall ha ett starkt och just konservativt inflytande på samhället till dem som anser att religionen snarast är en antikverad pinsamhet som bör hållas borta från det offentliga rummet. Apropå detta skulle jag vilja bidra med några tankar kring detta med religion och sekularitet, ur mitt eget ganska personliga perspektiv. Jag anser nämligen att sekularitet är något av det viktigaste som finns – för de religiösas skull.

Jag är sedan ganska många år religiöst utövande (jag föredrar av olika skäl detta uttryck framför det så ofta förekommande ”troende”). Jag tillhör inte någon av de så kallade världsreligionerna; jag är inte medlem i Svenska kyrkan, Romersk-katolska kyrkan, någon ortodox eller friprotestantisk kyrka, något muslimskt, judiskt, hinduiskt eller buddhistiskt samfund. Eller för den delen Förbundet humanisterna.

Jag är alltså religiöst utövande. Men jag är också sekularist, mycket övertygad sådan, till och med (vilket här alltså inte alls skall tolkas i betydelsen ”antireligiös” utan i betydelsen ”förespråkare av total samvetsfrihet i staten”). Och jag är inte sekularist därför att jag tycker att religion är farligt, pinsamt, obegripligt eller irrationellt – utan just därför att jag tycker att mitt religiösa utövande och min livsåskådning är så viktiga.

Frågan om rätten att hålla sig med en världsåskådning (eller ett konglomerat av flera) är en av de mest grundläggande mänskliga friheter vi har. Den handlar inte bara om rätten att tänka fritt, utan om rätten att ha en grundläggande filosofisk bakgrund till de tankar man tänker. Det handlar om rätten att hålla sig med de föreställningar om självet och världen utan vilka inget tänkande har någon grundning. Att begränsa denna rättighet vore att begränsa något av det som allra tydligast gör oss till människor.

Det är därför det är så viktigt att vi till exempel har religionsfrihet som en grundlagsstadgad rätt (och inte bara en allmän åsiktsfrihet) – religionsutövande är nämligen inte en ”tanke” vilken som helst utan en grundläggande del av tänkandets och världssynens väsen. Detsamma gäller naturligtvis också ateistisk/areligiös filosofi. Jag tycker gott att livsåskådningsfrågor – särskilt religiösa sådana – kunde få diskuteras mer i den svenska offentligheten.

Men å andra sidan: om vi ger ett visst livåskådningssystem omotiverat företräde i samhällsdebatten (eller, ännu värre, lagen), då begränsar vi denna mänskliga frihet på ett ännu tydligare sätt. Den dag vi officiellt proklamerar en religiös (eller areligiös) hållning som den officiella – då har vi kringskurit våra medborgares frihet. Och det är här jag vill trycka på följande: detta är inte bara, eller ens framför allt, av relevans för de ickereligiösa. Sekulariteten är tvärtom livsviktig för dem som har en religiös värdsåskådning. Den är viktig, därför att så betydelsefulla val som det som handlar om ens filosofiska eller religiösa världsåskådning borde tas i största möjliga frihet. Den religion eller filosofiska hållning som inte med ett maximalt mått av frihet har valts av utövaren själv riskerar också bli oärlig: den riskerar att snarast bli uttryck för andras inflytanden.

Det religiösa utövandet anses – om man hyser en sådan världsåskådning – ge möjligheter som man inte kan få någon annanstans, enligt vissa till och ett möte med verklighetens yttersta grund. Att gå in i något sådant av annat än så fri vilja som möjligt är, tror jag, inte särskilt lyckat.

Ett fall där detta frågekomplex blivit aktuellt i debatten är den (i och för sig kanske något perifera) diskussionen om huruvida skolavslutningar bör få ske i kristna gudstjänstlokaler och huruvida en präst i så fall skall få välsigna eleverna. Skulle det skada så mycket, frågar sig en del debattörer, om en präst uttalade en välsignelse? Vad gör väl det? Gör det månne ont att bli välsignad?

Nej, knappast, men den relevanta frågan är en annan. Att delta i skolan är en lagstadgad plikt för svenska medborgare. Därför måste denna plikt vara neutral i alla sådana frågor. Att påtvinga någon en religiös utövning ligger inte i linje med idén om religionsfrihet. Att bli kristen, muslim, hindu – eller ateist – måste vara ett beslut av den enskilde individen, precis lika mycket som att bli marxist, liberal eller anarkist. Religionsutövning handlar om mer än ett socialt sammanhang: det handlar om tankefrihet och, om man har en religiös världsåskådning, potentiellt kanske också om något sådant som ens själs eviga frälsning. Detta kan man inte lämna åt någon annan att bestämma över: inte åt staten, inte åt lärare, inte åt utredare, inte åt föräldrar, inte åt vänner, inte åt företag, inte åt intressegrupper, inte åt missionerande företrädare för ateism eller teism. Dessa val – som kanske är de viktigaste man någonsin kommer att göra – måste man göra själv. Därför, och i den meningen, är jag sekularist.

Steampunkprogram

Steampunkfestivalen/Swecon (som öppnar dörrarna i Gävle imorgon) har nu färdigställt sitt slutgiltiga program, som man kan titta på i PDF-format här. Jag är med och håller föredrag om antik magi imorgon klockan 17.25 (under titeln "Vokaler och voodoodockor"), och så deltar jag i tvenne paneldiskussioner på lördagen ("Hur många gånger behöver världen räddas", klockan 15.00 samt "Familiar creatures", klockan 21). På söndagen signerar jag Serafers drömmar för den som vill, klockan 12.

Och så skall jag så klart slänga på mig fracken och solglasögonen och gå på Steampunkbalen!

Litteraturmystik

På söndag den 25/11 klockan 15.00 deltar jag i en paneldiskussion i Uppsala på temat "litteratur och mystik" med ett antal andra forskare:

Katarina Båth (http://www.littvet.uu.se/om_oss/personal/hemsidor_a-j/katarina_bath/,
Thomas Karlsson (http://www.esswe.org/#members/184/index.html),
Susanna Åkerman (http://snaswe.blogspot.se/2008/12/presentation-susanna-kerman.html)
amt Ann Öhrberg (http://www.littvet.uu.se/om_oss/personal/hemsidor_s-o/ann_ohrberg/).

Platsen är Sensus Uppsala, Västra Ågatan 16. Inträde är gratis och alla är välkomna.

Arkeokreationism (??)

Den 30e augusti klockan 13.00 deltar jag i en paneldebatt om något så speciellt som kreationism och arkeologi (!) tillsammans med bland andra K. G. Hammar - man undrar hur detta samtal kommer att utspinna sig. Det hela går av stapeln på arkeologen i Lund, och man kan läsa mer om det här!