Jag sjunger Stagnelius!

För många år sedan tonsatte jag Erik Johan Stagnelius' starkt gnosticerande vårtext "Ur solens gyllne öga", och nu har jag äntligen spelat in resultatet, som kan höras och ses med liten passande video här:



"När gryr den sälla våren,
Som trotsar tidens magt?
När fuktar glädjetåren
Hans amaranters prakt?
När lösas grafvens fångar?
När blomstrar Adams ätt
Kring lifsens träd, som ångar
Vidt öfver Edens slätt?

O själ, hvem lossar vingen
På dig, som, blek och matt,
Än dväljs vid jorderingen
I vintrar och i natt?
När spirar, för att skilja
Sig evigt från allt grus,
Odödlighetens lilja
I andesolens ljus?"

Innocence Forgotten

Och här har vi en nyinspelad sång av Niklas Skog och undertecknad - låten skrevs 1997, men först nu har den blivit ordentligt inspelad. En sång om existentiell längtan till en "värld som är förgången, en glömd musik" - på ytterst gammaltestamentligt tema. Se och hör den på Youtube här!

Valentinianism åt folket!

Vill göra lite reklam för en nyutkommen bok, nämligen min CTR-kollega Paul Linjamaas volym Valentinianernas evangelium: gnosticismen och den antika kristna idévärlden i ljuset av texterna från Nag Hammadi. Som namnet antyder är boken en populärvetenskaplig - men mycket självständig och till egen forskning kopplad - inledning till vad vi idag tror oss veta om valentinianismen, den kändaste kristna gnostiska riktningen från antiken (den har sitt namn efter 100-talsteologen Valentinus av Alexandria).


Boken tar både upp det man vet om Valentinus själv - och om de få textfragment som är bevarade från hans hand - och det man vet om hans efterföljare och deras texter, inte minst baserat på de koptiskspråkiga texterna från Nag Hammadi (ibland lite slarvigt kallade "de gnostiska evangelierna"), som till icke ringa del har valentinianskt ursprung. Boken är väl uppdaterad och insatt i de invecklade diskussioner som i dag förs kring de olika typerna av antik gnosticism och deras natur, och författaren håller huvudet kallt i många svåra debatter - men framför allt har han skrivit den första ordentliga introduktionen till valentinianismen, med dess eoner, dess Sophia-mytologi och dess tankar om den materiella världen. Jag vet allt om bokens innehåll, ty jag var med som bollplank under redigeringsstadiet - och jag kan garantera att den är mycket läsvärd!


Här finns den på Bokus!

State of Play-recension

Ny recension av The State of Play, antologin om tv-spelskultur där jag medverkar med en artikel om gnostiska och gammaltestamentliga referenser i japanska rollspel. Jag har i artikeln bytt förnamn till Oli, men det förlåter jag gärna, med tanke på de vänliga orden om mitt bidrag. Läs här!

State of Play i NYT

… och The State of Play, boken om tvspelskultur där jag medverkar med en artikel om teologi, gnosticism och Gamla testamentet i japanska rollspel, recenseras idag i New York Times (undertecknad är nämnd i en parentes ;-) ). Det är första gången jag finns i den tidningen (lite stolt)!

State of Play-recensioner

Som jag nämnt tidigare är jag nu i höst med i en amerikansk antologi (dock ederad av tvenne svenskar, Linus Larsson och Daniel Goldberg) om tv-spelskultur. Boken heter The State of Play: Sixteen Voices on Video Games, och jag deltar med en essä om gammaltestamentliga och gnostiska inflytanden i japanska spel från 90- och tidigt 2000-tal, och om den tidsanda (det "mörka 90-talet") som födde dem. Jag skriver om hur det var att insupa den allmänt "antikosmiska" populärkulturen på den tiden och hur det sedan varit att kunna knyta detta till exegetiska studier i vuxnare ålder - och om existentiella reflektioner kring sådant i japansk tv-spelskultur.

Och nu har recensionerna börjat komma. Särskilt glad blev jag för denna, som skriver om mitt bidrag:

The abundance of religious symbolism and history in JRPGs is given a wonderful look in Wikander's chapter on the subject, answering some questions on why we saw such a rise in the subject matter in the 90's.

Att få skriva om min kärlek till spelkultur och samtidigt knyta det till mina exegetiska och religionshistoriska intressen är verkligen fantastiskt. Fler trevliga recensioner av boken hittar man här (en bit ned på sidan) och här.

Ickevarat

Och så lite koptisk-språkig sethiansk gnosis från Nag Hammadi - känns väl bra så här på en söndag? :


Tn-smou erok, pi-atousia t-hyparxis et-hathê n-hen-hyparxis,
ti-šorp n-ousia et-hathê n-hen-ousia,
p-iôt nte ti-mnt-noute mn ti-mnt-ônh …


"Vi välsignar dig, icke-varat, existensen som är före [alla] existenser,
det första varat som är före [alla] varan,
gudomlighetens och livets fader …"


- Seths tre stelar, 124:25-31

State of Play

Den här boken, redigerad av Linus Larsson och Daniel Goldberg, kommer i höst - och jag är med! Jag skriver om gammaltestamentliga och gnostiska texters påverkan på japanska tv-spel och funderar kring relationen mellan spelaren och den spelade utifrån en exeges av vissa sådana texter. Jag är gudbevars inte den förste som noterat sådan påverkan, men jag tror och hoppas att jag kunnat bidra med något nytt här, inte minst i en exeges av det gudomligt bra spelet Deadly Premonition. Och Final Fantasy, förstås. Och så skriver jag om det mööööööööööörka 90-talet och dess idéhistoria. Min artikel heter "The God in the Machine – Occultism, Demiurgic Theology and “Gnostic” Self-Knowledge in Japanese Video Games".

Pizzadrakar

Jag sitter och skriver vetenskap om indoeuropeiska och bibliska drakar, gnosticism och den s.k. pizza-effekten. Det ni! Vad händer när bilder och mytologiska motiv lånas fram ... och sedan tillbaka igen? Det är kul att se hur mycket av vår moderna diskussion om kulturinteraktion och kulturblandningar som har intressanta varianter redan i Främre Orienten och den antika Medelhavsvärlden.

Tvenne lagar

Dagens Stagnelius-bit:


Suckar, suckar äro elementet,
i vars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Vad gladde dina sinnen?
Kom ditt hjärta fortare att klappa,
och med fröjdens milda rosenskimmer?
flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säg vad var det? Blott en suck av vemod
som ur andelivets källa fluten
vilsefor i tidens labyrinter.
Tvenne lagar styra mänskolivet.
Tvenne krafter välva allt, som födes
under månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Skilda åt i himlen,
en och samma äro dessa lagar
i de land där Achamot befaller,
och som evig dubbelhet och enhet
fram i suckarnas mystèr de träda.


Läs hela till exempel hos Stagnelii vänner, hos vilka den fullständiga texten finns!

Vilka vi var

Ett av de vackraste citaten jag vet kommer ur fragmenten ur den gnostiske läraren Theodotos' skrifter (Excerpta ex Theodoto 78:2) - på grekiska lyder det hela:

Ἔστιν δὲ οὐ τὸ λουτρὸν μόνον τὸ ἐλευθεροῦν,
ἀλλὰ καὶ ἡ γνῶσις,
τίνες ἦμεν,
τί γεγόναμεν,
ποῦ ἦμεν,
ἢ ποῦ ἐνεβλήθημεν,
ποῦ σπεύδομεν,
πόθεν λυθροῦμεθα,
τί γέννησις,
τί ἀναγέννησις.

I översättning blir det:

"Det som befriar är inte bara tvättandet [d.v.s. dopet]
utan också Kunskapen -
vilka vi var,
vad vi har blivit,
var vi var
eller varthän vi har kastats,
vart vi skyndar,
varifrån vi befrias,
vad födelse är,
vad återfödelse är."


Här finns hela den grekiska texten till Theodotos-fragmenten, och här finns en översättning.

Mandéer är inte kristna

Det är viktigt med att hålla sina kategorier riktiga. Detta tänkte jag på apropå denna artikel i Norrköpings Tidningar; den handlar om fördrivningen av kristna från Mosul i Irak. Den talar om Mosuls kristna historia, och så sägs det att "Mosul är en stad i norra Irak med en av världens äldsta kristna civilisationer; under mer än 1700 år har kristna levt i området. Det har varit en blandad skara av assyrier, kaldéer och mandéer."

Men det stämmer ju inte - kategoriseringen, det vill säga. Mandéerna är inte kristna. De utgör en gnostisk religionsspillra som håller Johannes döparen mycket högt, medan Jesus från Nasaret tvärtom avvisas och ses som en falsk lärare. Att kalla dem "kristna" håller inte alls. Däremot stämmer det att också de haft det mycket svårt i Irak under senare år (och även tidigare).

Mandéernas klassiska språk, mandeiskan, är för övrigt intressant - det är en östarameisk dialekt, rätt nära släkt med syriskan och den babyloniska talmudarameiskan. Och de skriver i princip ut alla sina vokaler - ovanligt för ett klassiskt semitiskt språk vars alfabete härstammar från det feniciska. Än idag talar ett fåtal den moderna versionen av språket, nymandeiska.

Drömmar och sethianism

Drömmar är roliga, i synnerhet när de innehåller bisarrt språkligt material (se till exempel här för några av mina privata klassiker på området). I natt var jag med om ännu en sådan highlight: jag drömde nämligen att min käre far hade skrivit en deckare och givit ut den - men inte under eget namn utan under pseudonymen "Sakne Blomé Sogne Traanas". Se där! För övrigt hade denna deckare det speciella greppet att författaren själv var mördaren (!).

Och nu har jag och två till haft koptiskaseminarium via Skype - jag drogs in i denna trevliga verksamhet för ett tag sedan: vi läser Nag Hammadi-texter ... just nu håller vi på med Den store Seths andra traktat. Tidigare har vi bland annat läst en av mina personliga favoriter, Seths tre stelar, som tycks vara ett slags sethiansk-gnostisk liturgisk text för uppstigandet genom de gudomliga planen. Är man intresserad av den texten finns en översättning här!

Och man övar ju sitt ordförråd - nu idag lärde jag mig ordet močkj (som betyder "blanda" eller "vara blandad"). Nej, vackert att lyssna på är det inte, koptiska. Men kul!

I skepnaden af larf

I den makalösa vårsol som nu i Lund infallit kan det vara på sin plats att citera Erik Johan Stagnelius, i detta fall en av mina favoritdikter av många skäl:


"Ur Solens gyllne öga
Guds kärlek strålar ner,
Till jorden mildt den höga
Oändligheten ser.
Kring spegelklara vikar
Ler Maj i hoppets drägt,
Förlossning han predikar
För ljusets bundna slägt.

Se! elfvens forsar ljunga
Ur sina bojors tvång.
Hör! vattnets andar sjunga
Sin glada frälsningssång,
Och Proteus och hans tärnor
Förnya på vår jord
För himlens alla stjernor
Den gamla sagans ord.

Vid lätta vindars gyckel
Och sång af fåglars tropp
Mildt löser vårens nyckel
Det stora häktet opp.
Mot strålarne och flägten
Med fröjdens silfvertår
Den glada blomsterslägten
Ur nattens kamrar går.

Re’n blåser HERRANS anda
I trädens kronor lif,
Der luftens skaror blanda
Sitt gälla tidsfördrif.
Väckt ur den långa dvalan
I böljornas gemak,
Låfsjunger åter svalan
Vid odlarns låga tak.

Ej Psyche längre dröjer
I skepnaden af larf.
Gullvingad hon sig höjer
Till glädjens fulla arf.
Magnetiskt rosens knoppar
Dess kyssar till sig dra.
Re’n uppstå alla kroppar –
När vakna själarna?"



Texten är citerad enligt Litteraturbankens version av EJS:s Samlade skrifter.

Current 93, gnosis, jungfruord och torkeöversättning

Några nya och aktuella skriverier av undertecknad, som kanske kan intressera:

Jag skriver om neofolkbandet Current 93 och deras förhållande till gnostiska texter hos Tidningen Kulturen.

Jag skriver om några hebreiska översättningsfrågor (en mycket klassisk och en mer privat och kopplad till min avhandling) på den norska Översättarbloggen.

Gnosis och platonism

Den här boken verkar ju onekligen intressant. Relationen mellan gnosticism och medel- och nyplatonism är en invecklad och fascinerande historia: de olika kategorierna glider över i varandra och korsbefruktar varandra. Boken är med-ederad av Ruth Majercik, som ederat de grekiska fragmenten av De kaldeiska oraklen, och hennes inledning och kommentarer var ett viktigt inflytande på arbetet när jag publicerade en svensk version av de grekiska fragmenten(credit where credit is due!). Denna nya bok verkar alltså som något att samla slantar till, kanske!

Uninvited

Var det någon mer än jag som på det glada 80- och tidiga 90-talet spelade den gamla mac-klassikern Uninvited (ett mycket suggestivt och bitvis något obehagligt peka-och-klicka-äventyr på skräcktema)? Jag älskade det förbannat omöjliga spelet, med den onda zombiedamen, den klingande "I've got you"-dödskallen och - värst av allt - den lille impen som sprang förbi med sin förbaskade nyckel. Och att det bespökade husets gamle "master" hade hetat Crowley var också en lustig referens.

Naturligtvis fanns det lite paleolingvistik i spelet också. Man kunde lära sig små praktiska trollformler från murkna papyrer som man hittade här och där. Dessa formler var klassiska:

Instantum illuminaris abraxas!

(underbart kvasilatin, eller hur? Man orsakade blixtar när man uttalade dessa ord, i alla fall)

och

Specan heafod abraxas!

(rena anglosaxiskan, eller ja, anglosaxiska utan böjningar. Specan betyder "tala", alltså speak, och heafod är "huvud". Besvärjelsen fick mycket riktigt skulpterade huvuden och annat liknande att börja lägga ut texten. Mycket praktiskt.)

Ordet abraxas (även känt som abrasax) förekommer ofta i de antika magiska papyrerna (Papyri Graecae Magicae). Mycket praktiskt är att dess numerologiska värde är 365. I vissa gnostiska riktningar blev det namnet på ett slags gudaväsen, som avbildas med basiliskliknande kropp och två ormar som ben. Jag har länge misstänkt att denna gestalt åsyftas i Current 93's ytterligt gnosticerande låt They Return to their Earth i textraden Serpent's feet are the motion.
En annan rolig språklig kommentar är att personen jag en gång i lågstadiet fick spelet av inte kunde uttala titeln, utan återgav den som Unduladvig. Vilket språk är det, månne?

Blake, Hekate och Oraklen

Det är roligt när ens intressen går i kors och man finner spår av samma idéer i många olika medier och miljöer. Ett sådant fall finns i form av gudinnan Hekate, en av de mest centrala gestalterna i De kaldeiska oraklen, som jag kom ut med en översättning av i våras. I denna mystika och ibland förvirrande teurgiska textsamling spelar Hekate rollen av världssjälen och är ett mellanväsen som avdelar vår värld från de gudomliga - hon påminner här inte så lite om Sophia-gestalten i de gnostiska systemen, som valentinianismen och setianismen.

Det roliga är nu att William Blake, en av mina stora favoriter i både ord, bild och tanke, avbildat gudinnan ifråga:




Vill man läsa mer om Hekate och hennes olika roller i antik grekisk religion rekommenderar jag ett besök här.

Sången om pärlan...

... är en av mina favorittexter. Den gnosticerande hymnen är bevarad insprängd i de apokryfa Thomasakterna, och beskriver allegoriskt själens fall ned i materien och dess återvändande från "Egypten" till "Östern", där jagpersonen får bära sin gudomliga "klädnad". Sitter just med den syriska texten, som börjar så vackert med en beskrivning av hur hjälten ger sig i väg från sitt himmelska ursprung. Här är början av texten (i en ganska förenklad webbtranskription):

Kadh enâ shvar yallûdh,
w-'âmar b-malkhuth bêth âv
b-'ûthrâ wa-v-ghewtâ
da-mrabbyânay mnâH weth,
menn madhenHâ mâthan
zawwedh 'vâhay shaddrûn.

"När jag var ung, ett barn,
och bodde i mitt konungarike, i min faders hus,
och njöt av rikedomen och glansen
hos dem som fostrade mig,
då utrustade mina föräldrar mig
och sände mig från östern, vårt land."

Föräldrarna tar av sonen hans glänsande klädnad när de sänder iväg honom, men de ger honom ett löfte:

d-en teHHôth lghaw meSrên
w-thaytyâh l-margnîthâ Hdhâ
hây d-îtheh bghaw yammâ
Hdhâraw d-Hewyâ sayqâ
telebshîh la-zhîthâkh
wa-l-Tôghâh dha-'leh mnâH

"Om du går till Egypten
och hämtar den enda pärlan -
den som finns mitt i havet,
nära den väsande ormen -
då skall du få ikläda dig din klädnad
och den toga som täcker den"

Naturligtvis glömmer hjälten sitt uppdrag och sitt hem, men ett brev hemifrån väcker honom och får honom att minnas. Han tar pärlan och återvänder hem, där han åter får bära sin äredräkt.

Mipney ma

... är en hjärtskärande vacker judisk sång, med en av de vackraste, nästan gnosticerande, beskrivningar av själens exil i materien som jag hört. Texten påminner nästan lite om Jalal ad-Din Rumis beskrivning av vassflöjten som sjunger om sitt saknade ursprung i vassriket. Sången har bland annat spelats in av The Klezmatics, ett av mina favoritband, och i enlighet med deras version återger jag den här med ashkenaziskt (östeuropeiskt) uttal:

Mipney ma, mipney ma
yoredo ha-neshomo?
Mipney ma, mipney ma
yoredo ha-neshomo?
Me-igro romo
le-viro amikto...
Hayerido tsoyrekh aliyo hi.

Texten är språkligt blandad. Orden me-igro romo le-viro amikto är arameiska, medan resten är hebreiska. Denna till synes egendomliga blandning är inte helt ovanlig i judiska religiösa texter.
Hursomhelst betyder det hela lite fritt översatt:

"Varför, varför
steg själen ned?
Varför, varför
steg själen ned?
Från den höga höjden
till den djupa avgrunden...
Nedstigandet blir åter en väg tillbaka upp."

Tony Kushner har gjort en ganska snygg engelsk översättning på vers:
Why did the soul, tell me this,
Tumble from Heaven to the Great Abyss?
The most profound descents contain
Ascensions to the heights again...

Magnifikt, helt enkelt.