Drakbok och självanalys!

 En av de roligaste sakerna jag hade äran att göra förra året var att i slutet av detsamma ge ut min nya bok Den undflyende ormen: kampen mot drakar, kaos och undergång från Bibeln till vår tid. Boken handlar om stormgudar och kaosdrakar i antika semitisk- och indoeuropeiskspråkiga texter och detta temas reception i västerländsk esoterism och även i modernare allmänkultur. Boken har blivit väl mottagen, bland annat i form av en fin understreckare i SvD signerad Kristoffer Leandoer. 

 

Bland de stimulerande sakerna med att skriva denna bok är hur den på många sätt sammanfattar min forskning från de senaste tio-femton åren: lingvistiskt nedärvda poetiska fraser (Watkins! Watkins!) tillsammans med mina studier av forntida semitisk-indoeuropeiska kulturkontakter. Just dessa två har ju blivit något av mina signum som forskare (och jag fick till och med in lite historisk fonologi!), och att få applicera dem tillsammans på ett material som ligger mig så nära om hjärtat, och försöka göra det i en populäriserande stil, var verkligt stimulerande. På många sätt kanske den mest "Wikandriga" bok man kan läsa, om nu det betyder något! 

 

Att vandra tillbaka genom sin egen forskning i ett ämne, sammanfatta den och sedan gå vidare var faktiskt väldigt uppiggande. En del av argumenten (om en lånad drakdödarfras ur tidig indoeuropeiska som avbildades med fonetisk-utsmyckande tekniker på semitiska) har jag publicerat innan i rent inomakademiska former, men sedan gick jag vidare, och tog med en del nya resonemang, till exempel en del idéer jag har om den Prästerliga skapelseberättelsen i Genesis 1. Nytt i det äldre, så att säga, och en möjlighet att bildligt talat bygga en större cirkel kring det hela, kring tankar jag arbetat med under lång tid, under mitt Pro Futura-fellowship och delvis även tidigare. En väldigt intressant övning,

 

Och så Martinez de Pasqually förstås: man får aldrig glömma Martinez de Pasqually! Eller tochariska.

 

 

 

 

London och recensioner

För inte så länge sedan hade Svenska Dagbladet en mycket sympatisk understreckare om min bok Ett hav i mäktig rörelse: om de semitiska språken, signerad Tore Janson. Den finns att läsa här.

Annat på samma tema: i senaste numret av Språktidningen finns också en skojig recension, och i Forskning och Framsteg en intervju med undertecknad apropå boken. Och Norstedts gör en puff på sin hemsida - se här!


Annars har jag just återkommit från årets OTSEM-konferens, denna gången på King's College i London. Massor av trevliga diskussioner om olika papers - själv opponerade jag på ett om den syriska översättningen av Psalm 19 och ett om deixis i biblisk historiografi. Och så hörde vi alla ett lysande "keynote"-föredrag om Hesekiel av prof. Paul Joyce. Fantastiskt bra, och gav mig en eller annan idé för att i framtida skrivande föra vissa idéer vidare!

Och nu har jag påbörjat årets hebreiskaundervisning. Lika kul som alltid!

Bibeltokyo

Befinner mig just nu åter i Tokyo (för sjätte gången) - återkomstens glädje fyller sinnet. Japanskan fungerar bättre varje gång, och fler och fler kanjitecken sitter. Nyttan av all läsning - och för den delen japanskspråkiga twitterkontakter - gör sig påmind. Igår införskaffade jag för övrigt något jag märkligt nog inte har sedan tidigare, nämligen en japanskspråkig bibel. Parallelltextläsning är alltid kul, och något av det lärorikaste som finns i min erfarenhet. Denna översättning är ganska nutidsjapansk i stilen; borde skaffa mig en klassisk-japansk version också.

TILLÄGG: Ser att det senare finns att hitta här - men det vore kul med en fysisk bok också.

Ein Deutsches Handy

Jag befinner mig just nu i Tyskland, närmare bestämt Göttingen, där jag ägnat mig mycket åt gammal hederlig biblioteksforskning på Theologicum. Bland annat har jag slagit i ordregistret till Die Keilalphabetischen Texte aus Ugarit, som inte finns att tillgå hemma i Lund, och grunnat på den källhistoriska bakgrunden till episoden om Elia på Karmel - samt umgåtts med lärda kolleger. Tänk som det kan gå.

Och dagens ord måste ju i ärlighetens namn också bli tyskt. Jag tror att jag väljer das Handy, tyskans hysteriskt roliga pseudoengelska ord för mobiltelefon. Enligt den här sidan skall uttrycket från början ha kommit från någon viss telefonmodell. Men oavsett låter sådana kvasiengelska skapelser lite för mycket som vårt ack så fosterländska "freestyle", ett ord som ju tursamt nog tycks vara på utdöende ... vestigia terrent!

Var är fursten?

Ett roligt exempel på onomastisk ideologi är namnet på den feniciska prinsessan Isebel i Bibelns Konungaböcker (hon som importerades och blev hustru åt den israelitiske konungen Ahab). Namnet på denna Baalsdyrkarinna från Tyros säger ganska mycket: i den vokalisering som traderats betyder namnet (på hebreiska 'Izevel) något i stil med "ej upphöjd", vilket ju är ganska egendomligt. Men när man fick läsa Baalsdyrkares egna texter - nämligen kilskriftstexterna från bronsålderns Ugarit - fick det hela en mer sannolik förklaring. I dessa texter kallas guden Baal ofta för zabulu, "prins, furste". Särskilt vanlig är frasen zabulu ba‘lu ’arṣi, "furst Baal av jorden" eller "fursten, jordens herre" (Baal betyder i sig "herren"). Ännu roligare blir det när man i de ugaritiska texterna faktiskt finner uttrycket 'iya zabulu ("var är fursten?") utropat när Baal försvinner ned i dödsriket. Detta är alltså en sannolik bakgrund till Isebels namn: ett kultiskt Baalsdyrkande utrop som sedan omtolkats i mindre vacker dager av teologiska skäl.

För övrigt är just ordet zabulu (på hebreiska zevûl) troligen bakgrunden till namnet på demonen Beelsebul ("Baal, fursten") och den nedsättande förändrade varianten Beelsebub ("Flug-Baal", "Flugornas Herre", som gjorts känd av William Golding).

Att döden dö

Ett skojigt grammatiskt fenomen är det som med en latinsk term brukar kallas figura etymologica, alltå när man låter två ord med samma etymologiska ursprung stå mycket nära varandra, ofta att man låter ett verb stå med ett objekt som är bildat av samma rot som verbet självt: på svenska har vi sådana exempel som "slå ett slag", "tänka en tanke" eller kanske "löpa ett lopp". Det är ju i sig ett stilmedel som kan bli både mäktigt och kanske lite enformigt, men längst i användningen av det har nog den klassiska hebreiskan gått.

I bibelhebreiskan finns det till och med en särskild verbform (den så kallade infinitivus absolutus), som framför allt används just för att bilda sådana konstruktioner i förstärkande syfte. Så börjar till exempel Jeremia 31:18 shamoa' shama'ti Efrayim mithnoded, "Jag har sannerligen hört Efraim klaga", vilket uttrycks med verbet shama' ("höra") dubblat med just en sådan absolut infinitiv, alltså ungfär "att höra har jag hört". Ett annat mycket klassiskt exempel är moth yamuth, "han skall döden dö", ett uttrycks om lånats in i äldre bibelsvenska. De etymologiska figurerna sprider sig över världen!

Jag gillar faryngaler

Om man av någon anledning tycker att man fått nog av Britney Spears, Idol-idolerna och andra stora och sofistikerade uttryck för modern ljudkultur och vill lyssna på något mycket mer smalt - och om man dessutom gillar gamla främreorientaliska religiösa texter - skulle jag vilja rekommendera den här siten, som innehåller lite raspiga men ändå extremt vackra inläsningar av den hebreiska Bibeln på väldigt vacker bibelhebreiska. Mannen som läser in texten har ett verkligt konstfärdigt uttal, men den renaste sefardiska accent. Och han uttalar strupljuden ('ayin och chet) helt riktigt, ända nere i svalget. Deep throat, så att säga.