Hajime Börje

Dagens humoristiska onomastikinsikt:

Det japanska mansnamnet Hajime måste låta som motsvarigheten till svenskans "Börje"!


Knäck poängen i detta skämt, vetja! Svara i kommentarerna! (borde inte vara så svårt att knäcka, faktiskt! :-) )

Vinnare och SFB-jubileumssignering!

I språktävlingen kom rätta svar (namnen är akkadiska transkriptioner av fornegyptiska) från både Peter och Staffan Betnér! Hurra för dem - må de yvas över sin bildning! (Det är förresten bara en av dem som heter Betnér, så vitt jag förstår - det blir en lustig dubbeltydighet i "Peter och Staffan Betnér"...)


För övrigt kan jag annonsera att jag på fredag 26/10 klockan 16-17 åter signerar Serafers drömmar å Science fiction-bokhandeln i Malmö (Storgatan 41). Det hela sker som del av firandet av malmöbutikens femårsjubileum - stort grattis till denna gåva åt det sydsvenska kulturlivet! Kom gärna förbi och skaffa en signerad barockpunkroman ... eller prata lite!

Hon den där Mannen och Riddar Berit

Detta med namn är ett snårigt kapitel. I den gamla hederliga rollspelstidningen Sinkadus skrev Olle Sahlin en gång en intressant artikel vid namn "Och vad heter du, min lille vän", där han diskuterade olika principer för namngivning av fiktiva figurer, särskilt i fantasymiljö. Han tog till exempel upp en historia han läst där en otroligt vacker kvinna bar namnet Klovka - som bara fick honom att tänka på "ryska kulstöterskor". Sådant är inte helt lätt: man kan lätt stjälpa allt genom fel namn. Ett annat lustigt exempel skapas när namn blir fel när de översatts - ur Sahlins artikel saxar jag efternamnet "Mannen", som väl fungerar på engelska men blir konstigt om man översätter till svenska (ännu konstigare om det rör sig om en kvinna!)

Dorothy Sayers' eminente hjälte Lord Peter Wimsey heter egentligen - om man läser ut hela hans namn - Lord Peter Death Bredon Wimsey. Ja, Death (det påpekas att han uttalar det med i-vokal i mitten). I en av böckerna skämtas med hans mellannamn, och det sägs något i stil med att "Death arrives at the agency" (det vill säga får en post på det reklamkontor där boken utspelar sig). För att återge detta i svensk version valde översättarna att döpa om Lord Peter från Death till Job, och så blev det att "Job får en post". Inte helt illa.

Men svårare kan det bli. T.ex. i David Eddings' gamla Elenium-böcker, där det finns en manlig riddarlärling vid namn Berit. Det gick ju inte. Han fick heta Beril på svenska, har det sports mig.




Och förresten håller jag föredrag på Lunds Stadsbibliotek imorgon tisdag den 12e klockan 19.00, om någon skulle känna för att trilla förbi.

Rottnæby!

Skall detta veckoslut (Anglizismus!) göra mitt årliga besök i Ronneby (eventuellt blir det ett till, men det får vi se) - det har nästan blivit tradition för mig att ta det lite lugnt där (och skriva på avhandlingen och skönlitteraturen!). Svenskt ortnamnslexikon ger följande upplysande information om namnet på sagda ort:

Cirka 1300 är namnet belagt som Rottnæby: första halvan av namnet kommer av forndanskans *rotn, "rytande", vilket skall ha syftat på Ronnebyåns vattenfall och utlopp, som uppfattades som ljudligt. Se där vad man kan lära sig!

Afrikanska byggherrar och gurkor

De många mer eller mindre esoteriska hemliga sällskapen och frimurarriterna som florerade på det glada 1700-talet (så många att man gjort ett modernt svenskt rollspel löst baserat på dem) var ofta kreativa vad det gäller namngivningen. Själv gillar jag Die afrikanischen Bauherren von der königlichen Loge der Verschwiegenheit (grundad 1767). Den sjätte graden i sagda orden hade det välkingande namnet Astronomus vor der Pforte der Götter. Och vi får ju inte glömma en av de mest berömda rosenkorsordnarna, Gold und Rosenkreutz, som så nobelt brukar förkortas GuRK (denna orden blev för övrigt viktig i och med att dess gradsystem efterbildades av Societas Rosicruciana in Anglia, vilket i sin tur gjorde att liknande gradnamn till sist hamnade i det sena 1800-talets Golden Dawn - en av de mest inflytelserika esoteriska grupperna i den moderna västerländska historien).

Men ärligt talat - GuRK?

Sehetepibre

Jag gillar det egyptiska kunganamnet sḥtp-jb-rʿ (idag ofta utläst Sehetepibre, även om det knappast uttalades så i antiken). Namnet hörde till konung Amenemhet I:s titulatur. Det första ordet (sḥtp) är en kausativbildning av verbroten ḥtp (som i alla namnen på "-hotep"), som betyder "vara tillfreds, vara nöjd", vilket gör att sḥtp betyder "göra nöjd" eller "den som gör nöjd". Kausativprefixet s- har egyptiskan gemensamt med många semitiska språk, som t.ex. ugaritiska och akkadiska (som båda har š-). Detta är ett arv från egyptiskans och de semitiska språkens gemensamma afroasiatiska bakgrund.

Ordet jb (som antagligen uttalades jib) betyder "hjärta" och är troligen släkt med hebreiskans lev och akkadiskans libbu (båda just "hjärta").

Till sist har vi så ordet rʿ eller rʿw, dvs. "sol" eller "solguden Re". Detta ord uttalades i ålderdomlig egyptiska troligen som riʿuw eller liknande, sedan reʿa, reʿə eller riʿə, och till sist på koptiska som rê, det uttal av ordet vi ofta tilämpar idag. Ett rekonstruerat ur- eller protoegyptiskt uttal av ordet som föreslogs av F. Kamerzell 1991 är *Lidaw (med l som ett äldre uttal av r - och man vet idag att egyptiskans ʿayin-ljud etymologiskt ofta kommer just från *d). Thomas Schneider framkastar i en artikel från 1997 att ordet etymologiskt kan hänga samman med arabiskans ladhaʿa ("att bränna").

Sammanlagt blir namnets betydelse "Han som gör Res hjärta nöjt". Rätt poetiskt, nicht?

AB Bloodhijg & Bezégradh

Jag gillar verkligen namnet på den gamla modelljärnvägen Gorre & Daphetid - det skojiga i kråksången är ju att namnet naturligtvis skall uttalas "gory and defeated".
Ända sedan jag en gång i min ungdom läste om detta i Olle Sahlins eminenta gamla artikel "Och vad heter du min lille vän" (i Äventyrsspels klassiska Sinkadus) har jag älskat historien. Och si, de finns på Wikipedia!

Herr Skrifware

Denna etruskisk-latinska gravinskrift är skojig:

Q. Scribonius C. f.

vl . zicu

Den översta raden är latinsk motsvarighet till den undre, som är på etruskiska. Det hela rör sig uppenbarligen om en etruskisk man med namnet Vel Zicu.

Det roliga är att han i den latinska versionen kallas "Quintus Scribonius, son till Gaius", med romerska översättningar av sitt namn. Det mycket vanliga etruskiska förnamnet Vel har blivit till det lika vanliga latinska Quintus (förkortat Q). Men särskilt intressant är återgivningen av släktnamnet. Mannen hette Zicu, ett namn som (med rätt eller orätt) uppenbarligen kopplats till det tämligen välbelagda etruskiska verbet ziχu- ("att skriva"). Ur detta har man så "översatt" namnet till Scribonius (jfr. latin scribere, "att skriva").

På svenska finge han kanske heta Johan Runeberg ;-)

(cred till Rebecca för denna vitsiga tolkning!)


( En lite utökad version av detta inlägg har för övrigt publicerats i tidskriften Kontur).

Lilla Venedig

Jag tycker att etymologin till landsnamnet Venezuela är rolig. Det betyder egentligen "lilla Venedig" (Venezia+diminutivsuffix). Uttrycket skall ha kommit av att de europeiska kolonisatörerna såg hus byggda över vatten och då associerade till den bekanta italienska staden. Skoj sånt. Det finns också teorier om att ordet faktiskt skulle vara ett ursprungligt amerikanskt uttryck, men Venedig-varianten är den vanligaste förklaringen. Det kolonisatörerna såg var antagligen något i den här stilen:

Var är fursten?

Ett roligt exempel på onomastisk ideologi är namnet på den feniciska prinsessan Isebel i Bibelns Konungaböcker (hon som importerades och blev hustru åt den israelitiske konungen Ahab). Namnet på denna Baalsdyrkarinna från Tyros säger ganska mycket: i den vokalisering som traderats betyder namnet (på hebreiska 'Izevel) något i stil med "ej upphöjd", vilket ju är ganska egendomligt. Men när man fick läsa Baalsdyrkares egna texter - nämligen kilskriftstexterna från bronsålderns Ugarit - fick det hela en mer sannolik förklaring. I dessa texter kallas guden Baal ofta för zabulu, "prins, furste". Särskilt vanlig är frasen zabulu ba‘lu ’arṣi, "furst Baal av jorden" eller "fursten, jordens herre" (Baal betyder i sig "herren"). Ännu roligare blir det när man i de ugaritiska texterna faktiskt finner uttrycket 'iya zabulu ("var är fursten?") utropat när Baal försvinner ned i dödsriket. Detta är alltså en sannolik bakgrund till Isebels namn: ett kultiskt Baalsdyrkande utrop som sedan omtolkats i mindre vacker dager av teologiska skäl.

För övrigt är just ordet zabulu (på hebreiska zevûl) troligen bakgrunden till namnet på demonen Beelsebul ("Baal, fursten") och den nedsättande förändrade varianten Beelsebub ("Flug-Baal", "Flugornas Herre", som gjorts känd av William Golding).

Eris

Två av de roligaste astronomiska namnen jag vet är dvärgplaneten Eris ("tvedräkt") och dess måne Dysnomia ("laglöshet"). Dysnomia är i grekisk mytologi också dotter till Eris, vilket ju stämmer bra med symboliken. Riktigt skoj är dock att månen Dysnomias namn också lär syfta på det faktum att själva dvärgplaneten från början informellt kallades "Xena" (efter Xena: Warrior Princess) - Xena spelades av Lucy Lawless (get it?)!

För övrigt tycker jag att det är lite bisarrt att man kan heta "Laglös" i efternamn. Jag bara tycker det. Fast iofs: kunde romarna heta "Slokörad" (Flaccus) och "Kikärta" (Cicero) så ...

Före grekiskan

Vad talades i Grekland före grekiskan? Tja, uppenbarligen något annat. Än idag vet man inte vilket språk som bevarats i de minoiska Linear A-texterna (luviska, ett semitiskt språk, något helt tredje?), så där får man inte mycket hjälp. Men man kan ändå se rester av ett förgrekiskt språk här och där, dels i låneord i grekiskans och dels i gamla namn (ofta ortsnamn) som är svåra att förklara utifrån grekiskan. Dessa antar man då skulle vara arv från det (kanske ickeindoeuropeiska?) förgrekiska språket. Exempel på detta finner vi i den egendomliga namnändelsen -inth/-ynth, som vi hittar i namn som Korinthos, Olynthos, Zakynthos, Hykinthos och Labyrinthos. Hyacinten är alltså till sitt namn kanske pregrekisk!

Det hypotetiska pregrekiska språket forskas det i en del idag; bland ägnar sig indoeuropeisten Robert Beekes en hel del åt att luska i detta (antagligen ickeindoeuropeiska) språk genom att leta efter dess substratrester i grekiskan.

Betlehem

Den palestinska staden Betlehem har som bekant varit central vid många tillfällen. I Mika 5:2 förekommer den bekanta utsagan om att "... från dig, Betlehem i Efrata,så obetydlig bland Judas släkter,skall jag låta en härskare över Israel komma", som sedan görs till centrum för exeges i Nya Testamentet.

Men stadens namn, då? Jo, det inledande bet- är status constructus-formen (den "ägda" formen) av ordet bayith ("hus"). Vad det följande leḥem betyder är inte helt klart. Den klassiska förklaringen är att se det som det vanliga hebreiska ordet med denna form, som betyder "bröd", alltså "brödets hus". Andra (mer spekulativa) teorier är att avleda det från ett verb som betyder "kämpa" (hebreiska nilḥam), vilket skulle ge "kampens hus" eller att se efterledet som en variant på namnet på den halvgudomliga varelsen Lahmu, som är känd från mesopotamiska källor, bland annat Enuma elish (det s.k. babyloniska skapelseeposet). Lahmu är i mesopotamiska källor bland annat ett slags urtidsmonster med stark behåring ...

Kandidater med semiticerande namn

Apropå dagens begivenheter kan man ju notera att en viss herr B. Obama har ett vackert förnamn - avlett från den gamla semitiska roten b-r-k, "att välsigna" (som givit arabiska baraka, "välsignelse" och hebreiskans barukh, liksom för övrigt al-Barakât, namnet på ett slags somalisk bankrörelse, som drabbades av besynnerliga problem för några år sedan). Det är väl rimligen arabiskspråkigt inflytande i Kenya som här gör sig påmint.

I och för sig har herr J. McCain ju också ett semitiskt namn: John är ju inte mindre än Yoḥanan ("Herren är nådig"). Politisk onomastik från mellanöstern...