Sehetepibre

Jag gillar det egyptiska kunganamnet sḥtp-jb-rʿ (idag ofta utläst Sehetepibre, även om det knappast uttalades så i antiken). Namnet hörde till konung Amenemhet I:s titulatur. Det första ordet (sḥtp) är en kausativbildning av verbroten ḥtp (som i alla namnen på "-hotep"), som betyder "vara tillfreds, vara nöjd", vilket gör att sḥtp betyder "göra nöjd" eller "den som gör nöjd". Kausativprefixet s- har egyptiskan gemensamt med många semitiska språk, som t.ex. ugaritiska och akkadiska (som båda har š-). Detta är ett arv från egyptiskans och de semitiska språkens gemensamma afroasiatiska bakgrund.

Ordet jb (som antagligen uttalades jib) betyder "hjärta" och är troligen släkt med hebreiskans lev och akkadiskans libbu (båda just "hjärta").

Till sist har vi så ordet rʿ eller rʿw, dvs. "sol" eller "solguden Re". Detta ord uttalades i ålderdomlig egyptiska troligen som riʿuw eller liknande, sedan reʿa, reʿə eller riʿə, och till sist på koptiska som rê, det uttal av ordet vi ofta tilämpar idag. Ett rekonstruerat ur- eller protoegyptiskt uttal av ordet som föreslogs av F. Kamerzell 1991 är *Lidaw (med l som ett äldre uttal av r - och man vet idag att egyptiskans ʿayin-ljud etymologiskt ofta kommer just från *d). Thomas Schneider framkastar i en artikel från 1997 att ordet etymologiskt kan hänga samman med arabiskans ladhaʿa ("att bränna").

Sammanlagt blir namnets betydelse "Han som gör Res hjärta nöjt". Rätt poetiskt, nicht?

VR i DN

I dagens DN finns en debattartikel om problemen i regeringens nya förslag till organisation av Vetenskapsrådet, där jag sitter med i ämnesrådet för humanoria och samhällsvetenskap. Undertecknad är så att säga bland de undertecknade. Läs!

Nordgermanska och afroasiatiska

Fick i dag hem det första exemplaret av den norska boken, och jag måste säga att det kändes mycket roligt - och smått overkligt - att se sin egen text i en liknande men ändå så annorlunda språkdräkt. Just när man läser text som man känner så väl (jag kan nog delar av den där boken utantill vid det här laget) märker man hur stor skillnaden faktiskt är mellan de olika nordgermanska språken. Och jag fylls av respekt inför översättaren, Lars Nygaard, som verkligen fått mig att låta som jag - fast i norsk version, så att säga.

Intressant var också att den norska utgåvan har ett större bokformat än den svenska. Det blir en annan känsla, på något sätt.

Sitter nu och använder nattlugnet till avhandlingsarbete: jag håller just på med en komparativ semitologisk exposé över verben ṣḥr, ḥr, ḥrr och šḥr , som alla har att göra med att "bränna" och liknande betydelser. Jag går till och med ut på den större afroasiatiska arenan litegrann och talar om den sannolika egyptiska släktingen dšr ("röd") och avledningen dšrt ("det röda landet", dvs. "öknen"). Jag försöker i dessa etymologier spåra möjliga kulturarv i beskrivningen av förbrännande hetta och dess kopplingar till död, sjukdom, feber etc. Jag gör helt enkelt något som liknar Watkins' indoeuropeiska mytlingvistik, fast med afroasiatiska språk och på en mycket mindre skala. Det hela skall bara bli en exkurs i avhandlingen, men jag tror mig faktiskt om att ha kommit fram till en del ganska träffande saker som har relevans för resten av boken. Det är inget helt vanligt grepp i exegetik och ugaritologi att göra den typen av breda jämförelser baserade på afroasiatiska etymologier, men jag hoppas att det hela skall bära frukt!

Bloggträd ... eller trädblogg ...

En ny trevlig nätrecension av min bok om indoeuropeisk språkhistoria, Ett träd med vida grenar, kan man hitta här. Den sammanfattar bokens positioner och ambitioner på ett mycket bra sätt - och sådant känns ju trevligt!

Pax för Murakami

Mitt norska förlag, Pax, har uppdaterat sin hemsida med information om den norska utgåvan av I döda språks sällskap. På samma sida berättar de om sin utgivning om en av de litterärt och berättartekniskt mest intressanta författarna jag vet, nämligen Haruki Murakami. Hans underbart lynchianska och mörka världar rekommenderar jag alla att besöka (på svenska, norska, engelska, japanska eller vad man nu önskar). Just nu håller jag på och läser hans roman After Dark, vars mörkfantasyartade beskrivning av japansk storstadsnutid är direkt underbar i sin mardrömslikhet. Och ja, den heter så på japanska också, nämligen den fantastiska engrish-ismen Afutā Dāku ... fast jag måste erkänna att jag läser den på engelska - min japanska når inte upp till Murakami-nivå. Man måste ha något att sikta på, antar jag ...

Arkeokreationism (??)

Den 30e augusti klockan 13.00 deltar jag i en paneldebatt om något så speciellt som kreationism och arkeologi (!) tillsammans med bland andra K. G. Hammar - man undrar hur detta samtal kommer att utspinna sig. Det hela går av stapeln på arkeologen i Lund, och man kan läsa mer om det här!

Mer Kadosh

... och se, nu har de ett smakprov på egenheterna också!

AB Bloodhijg & Bezégradh

Jag gillar verkligen namnet på den gamla modelljärnvägen Gorre & Daphetid - det skojiga i kråksången är ju att namnet naturligtvis skall uttalas "gory and defeated".
Ända sedan jag en gång i min ungdom läste om detta i Olle Sahlins eminenta gamla artikel "Och vad heter du min lille vän" (i Äventyrsspels klassiska Sinkadus) har jag älskat historien. Och si, de finns på Wikipedia!

Föredrag på IKOS

I samband med lanseringen av den norska översättningen av I döda språks sällskap ämnar jag befinna mig i Oslo i två dagar vid kommande månadsskifte, då jag bland annat kommer att hålla en föreläsning på universitetets Institutt for kulturstudier og orientalske språk. Läs mer om begivenheten här!


... och en skojig recension finns i LO-tidningen om numret av Subaltern där jag bidrar med en översättning från hebreiskan av en text av 1100-talsfilosofen Maimonides. Lite kul med Arnold-bilderna överst - vad skulle Gershom Scholem ha trott?

Ben Kadosh

Sitra Ahra-förlaget (som gav ut min översättning av De kaldeiska oraklen) skriver på sin blogg om något intressant.

4400 sanddyner

Som troget 4400-fan kan jag naturligtvis inte låta bli att läsa de två avslutande böckerna, som skall föra historien till sin slutpunkt i stället för den femte säsong som tyvärr (%¤&!grrr!/#%&#!!!!) blev inställd. Den första av böckerna, Welcome to Promise City, har redan kommit ut, och den avslutande, Promises Broken, är utlovad att dimpa ned under hösten. Den förra har jag redan slukat, och fast det knappast rör sig om hög litteratur måste jag säga att den fortsätter i tv-seriens stil på ett riktigt bra sätt. Och, vilket egentligen är anledningen till att jag tar upp det på bloggen, så visar författaren på att han kan sina "klassiska" referenser, när det om figuren Marco sägs att "his mouth felt as dry as Arrakis". Jag smälter när jag hör sådant.

För övrigt är just den serie detta citat syftar på (Herberts Dune-böcker) fyllda till bredden av kvasisemitologiska namn. Vad sägs till exempel om Kwisatz Haderach, ordet för seriens messiasgestalt? Namnet skall betyda "förkortandet av vägen" och är egentligen bara en lite korrupt variant av det hebreiska uttrycket Qefitzat ha-Derekh, ett midrashiskt begrepp för vad vi idag skulle kalla teleportering. Många andra liknande referenser finns, och likaså till fenomen utanför det semitiska. Så talas det i några av böckerna om "the golden path", en egenartad metod för att rädda mänskligheten från utdöende (vilket bland annat innefattar att en av huvudpersonerna mer eller mindre förvandlar sig själv till en mask!). Denna "path" har också det fantasy-utrikiska namnet "Secher Nbiw", vilket mer eller mindre är direkt lånat från fornegyptiska, där det skulle betyda ungefär "den gyllene planen".

Aqhat och anagram

Fortsätter skriva på konferensbidraget/avhandlingskapitlet om död och torka i det ugaritiska Aqhat-eposet och 2 Sam 1:21. I båda dessa sammanhang finner man hur torkan nedkallas eller uppstår som resultat av att en hjälte dör - och uttryckssätten är bitvis nästan identiska, vilket fick H. L. Ginsberg att redan 1938 föreslå en rekonstruktion av bibeltexten som skulle få den att överensstämma med den ugaritiska källan - tanken är att vi skulle ha att göra med ett gemensamt nordvästsemitiskt poetiskt idiom. Bibeltexten har "Må dagg icke falla på er, Gilboas höjder,må regn icke fukta er ...", och sedan ett textuellt egendomligt uttryck, som Bibel 2000 med stöd i en septuagintaläsning återger med "dödens berg". Ginsberg hävdar att det egenartade hebreiska uttrycket faktiskt går tillbaka på ugaritiskans "Ingen dagg, inget regn, inget virvlande i djupen". Jag argumenterar för hans linje och försöker förklara hur den hebreiska konsonanttextens w śdy trwmt (ordagrant "och fält av offer") dels kan ha varit en korrupt form baserad på det som finns i den ugaritiska texten, w šrʿ thmtm ("och virvlade i djupen", på hebreiska skulle det sista ordet dyka upp som thwmt) samtidigt som det också skulle ha kunnat ge upphov till septuagintaläsningen "dödens berg" (jag tänker mig att förlagan skulle ha en omkastning till hebreiskans tmwth/temûthâ, "död"). Andra förslag finns naturligtvis - vi får se hur det hela går!


Måste för övrigt rekommendera denna underbara anagramsite, som stuvar om namn till roliga saker på engelska. Mitt eget namn blir ju annars det klassiska "War Dane Loki" (som en god vän till mig kom på), men maskinen kom på att jag kan vara "An Ideal Work", vilket ju låter förtroendeingivande. Lite mer ... graverande ... är att man om man lägger in hela mitt namn (Carl Ola Walter Wikander) får ut motsvarigheten "Weak-willed or Carnal Rat" ...


Vad gäller palindrom har jag själv alltid tyckt att "Satan oscillate my metallic sonatas" är en rolig en. Man tänker på headbangande ungdomar när man hör den!

Genetisk arkitektur

Dagens egenartade bokfynd blir Uddo Lechman Ullmans avhandling från 1868 med den makalösa titeln "Försök till en genetisk framställning af den götiska byggnadskonstens karakter". Verket kan läsas här.

Fler döda språk på nätet

... hittade förresten en ny nätrecension av I döda språks sällskap, här.

Japansk ansiktsburk.

... till nattens post om "Ansiktsburk" och liknande fenomen kan fogas att denna typ av "översättning" som bara består av felhörande av utländskt språk faktiskt heter något - och termen är naturligtvis japansk. Vad är det med Japan som gör att dess invånare ständigt hittar termer för de mest egenartade ting (jfr. mitt inlägg om ordet iwakan)? Hursomhelst kallas det hela soramimi i den uppåtgående solens land.

Cola-au-lait

Dagens fåniga språklighet: Facebook blir "Ansiktsbok" - och det får mig bara att tänka på det för ett antal år sedan så celebra fenomenet Ansiktsburk.

Min favorit var för övrigt Hatten är din, med den för en språkentusiast oslagbara textraden "Tappa hatten i Berts Cola-au-Lait"...