Bibliotekssommar

En av de fantastiska sakerna med att få arbeta på Svenska institutet i Rom är det faktum att man lever mitt i ett bibliotek. När jag var här som mycket yngre man på nittiotalet och bodde uppe i korridoren innanför terrassen var man bokstavligen inhöljd i böcker - så fort man gick ur sitt rum hamnade man mitt mellan bokhyllor. Just den korridoren får tyvärr inte längre vara bokfylld på grund av brandregler, men i resten av huset finns de överallt: tre stora bibliotekssalar, två tillgängliga bokmagasin i källaren (varav ett underbart nog har luftkonditionering) och ett - likaså bokfyllt - allmänt arbetsrum. Här finns mängder av litteratur inom klassisk arkeologi, etruskologi och annat skoj. Jag bildar mig i mycket - bland annat just etruskologi, där jag nu fått stifta bekantskap med van der Meers kommentar till Liber Linteus Zagrabiensis, den längsta bevarade etruskiska texten - ett slags mycket svårtolkad ritualkalender skriven på linne, som sedan användes som svepning till en egyptisk mumie och till sist hamnade i Zagreb. Texten är mycket besvärlig, med många annars obekanta ord, men van der Meer har gjort ett imponerande arbete.

Och så gör jag layout på kommande monografin. Och skriver artikel. Och läser forniriska. Och använder mig av den judaikalitteratur som här också finns. Och skriver in nya fotnötter. Sommar.

Svår forniriska

Jag ägnar just nu min tid åt många saker: avslutande arbete på min nya monografi, artikelskrivande och naturligtvis även allmänt insupande av Romluften. En alldeles speciell sak jag gör med min fritid är dock att öva mig i forniriska. Det är verkligen ett fantastiskt språk. Svårt, dock. Ett mycket ålderdomligt indoeuropeiskt språk, som behåller mycket av det gemensamma språkarvet i fråga om böjningslära och liknande - men samtidigt har lagt till så mycket eget. Initialmutationer (förändringar av inledande konsonanter i ord beroende på det föregående), till exempel (fenomenet finns även på de andra ökeltiska språken), och mycket speciella sätt att bilda relativsatser. Samt vissa drag som nästan mer känns hemma i ett semitiskt språk än ett indoeuropeiskt: verbet först i satsen, personböjda prepositioner, suffigerade objektspronomina (fast iofs oftare infigerade). Dessa likheter har faktiskt som jag nämnt tidigare här på bloggen givit upphov till en gammal idé om att det skulle ha funnits ett semitiskt eller i alla fall afroasiatiskt substratspråk på de keltisktalande öarna, en idé som jag själv finner rätt långsökt. Men de typologiska likheterna är skoj.

Och så finns det ju helt egna saker också, som till exempel systemet med självständig och konjunkt verbböjning. Det finns två parallella sätt att personböja verben (till exempel i presens) - ett som används när verbet är självständigt, och ett annat som används när det har ett prefix (vilket det väldigt ofta har, till exempel för att markera negation, frågor och liknande). Och när man har sammansatta verb (som per definition alltid har ett prefix som del redan från början) får man ta till märkliga betoningsstyrda stamväxlingar för att skapa den nya formen när man behöver fler prefix. Detta kan få verben att se helt slumpmässigt bildade ut. Så kan verbet do-scara ("han/hon förstör") efter ytterligare ett prefix förvandlas till -tascra. Det blir ännu värre: verbet do-sluindi ("han/hon förnekar") blir -díltai! Allt på grund av invecklade ljudlagar.

Galet, men fantastiskt.

Marzabotto och Rominstitutet

Befinner mig just nu på ett av mina favoriställen, nämligen Svenska institutet i Rom - ett av de beramade Medelhavsinstituten. Skall snart skriva mer härifrån - men först får ni hålla till godo med en bild från resan hit, tagen av min kära hustru Rebecca Bugge, på son och far Wikander på vandring i Marzabotto, platsen för den antika etruskiska staden Kainua!

Vi har just installerat oss här på institutet; det är alltid en fantastisk upplevelse att få bo här, mitt i ett enda stort bibliotek. Som ett lärdomskloster mitt i den romerska hettan. Terrassen. Böckerna. Träden.

Det är något alldeles speciellt.

Konfessionella friskolor och Världen idag

I en arg artikel i den kristna (och tämligen konservativa) tidningen Världen idag skrivs apropå de nuvarande mediala och politiska grälen kring konfessionella friskolor att gymnasieministern har fel om Skollagen och att den minsann inte alls säger att skolan skall vara sekulär - utan att sagda lag säger att undervisningen skall "förmedla värden i enlighet med kristen tradition och västerländsk humanism". Världen idag skriver:

"Skollagen säger inte alls att undervisningen ska vara sekulär, utan tvärtom att skolan ska förmedla värden i enlighet med kristen tradition och västerländsk humanism."

Hmm, tänkte jag. Kan detta verkligen stämma?

Nix, är svaret. Jag letar förgäves i Skollagen (på riksdagens hemsida) och hittar alls ingen sådan formulering. Efter lite vidare letande visar det sig att Världen idags formulering istället sannolikt kommer från Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet från 2011. Det är något ganska annat än Skollagen.

I den texten (Läroplanen) står det förvisso på sidan 7 att vissa värden skall förmedlas och att "[i] överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande." Men detta är ju minst sagt en ganska vag formulering ("i överensstämmelse med ..."). Den säger alltså  som jag förstår det inte att värdena i sig nödvändigtvis skall vara kristna utan att förmedlingen skall vara i överensstämmelse med kristna värderingar (och humanism). Och det står inte flaska om att undervisningen skulle vara konfessionell.

OCH ÄNNU VIKTIGARE: I meningen som följer direkt på den formuleringen står följande:
"Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell."

... alltså i praktiken precis det som Världen idag sade att "Skollagen" inte hävdade.



Men detta är alltså inte Skollagen. I Skollagen står följande:

"6 § Utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med
offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell.
7 § Undervisningen vid fristående skolor, fristående
förskolor och fristående fritidshem ska vara icke- konfessionell.

Utbildningen i övrigt vid fristående skolor, fristående
förskolor och fristående fritidshem får ha en konfessionell
inriktning. Deltagandet i konfessionella inslag ska vara
frivilligt."

Här står alltså att undervisningen skall vara icke-konfessionell, men att "[u]tbildningen i övrigt" vid fristående skolor får ha konfessionella inslag, som skall vara frivilliga. Notera "utbildningen i övrigt". "Undervisningen" skall om jag tolkar texten rätt ändå vara icke-konfessionell.

Oavsett vad man tycker i sakfrågan kan man väl hålla sig till vad det står, tänker jag.

Vill man läsa mer om mina tankar om sekularitet och sådant kan man titta här.

(Baserat på ett tidigare, kortare Facebook-inlägg av yours truly).

Hepp pepp!

Ingen som vill prova att gissa på den senaste språktävlingen? Har bara fått in en gissning hittils  - så på det, på det! Skriv gissningar i kommentarerna!

ἐλθέ, μάκαιρα θεά

Nattens textbit består av några vackra hexameterrader:

ἐλθέ, μάκαιρα θεά, μαλ' ἐπήρατον εἴδος ἕχουσα·
ψυχῇ γάρ σε καλῶ σεμνῇ ἁγίοισι λόγοισιν.

"Kom, o välsignade gudinna, du som äger en så vacker åsyn;
ty jag åkallar dig med upphöjt sinne, med heliga ord."


Orden är slutet på en av de Orfiska hymnerna, närmare bestämt till Aphrodite. Man måste älska de fuskhomericerande dativpluralformerna på -οισι(ν)! Hymnerna hade en stor roll inte minst för Marsilio Ficino på 1400-talet; han översatte dem också till latin och sjöng dem som del i sina åkallanden av planeterna. En modern insjungning av latinska versioner av hymnerna kan man hitta på den välljudande skivan Secrets of the Heavens, som också innehåller små textstycken av Ficino och diverse renässansmusik.

There and back again

Om en vecka (ungefär) drar vi söderut. Det var fyra år sedan jag var på  Rominstitutet senast. Då påbörjade jag de första skisserna till mitt  indoeuropeisk-bibliska projekt, som jag sedan under ett år hade Vetenskapsrådets finansiering för. Nu är boken godkänd för publicering och skall ges ut - den tänkta titeln är Unburning Fame - Horses, Dragons, Beings of Smoke, and Other Indo-European Motifs in Ugarit and the Hebrew Bible. En  passande inclusio att återvända till Institutet nu - det känns nästan lite högtidligt!

Iriska svärd

Sitter och övar lite forniriska - ett trevligt men svårt språk. Stavningen är oerhört invecklad (och onormerad), verbböjningarna är komplicerade ... men språket är väldigt kul. Något jag själv finner fascinerande är hur ett så gammalt - och på många sätt ålderdomligt - indoeuropeiskt språk har en del typologiska drag som en semitist som jag känner mig mycket hemma med (t.ex. verbet först i meningar, böjda prepositioner). Dessa egenheter har tillochmed fått vissa att framlägga idén att det skulle ha funnits ett semitiskt (eller annat afroasiatiskt) substratspråk som påverkade de ökeltiska språken en gång i tiden. Själv tycker jag det låter något långsökt ... men parallellerna är ändå skoj ur ett rent typologiskt perspektiv.

Den här utmärkta boken använder jag. Rekommenderas (har också rekommenderat den tidigare)! I den kan man få öva sig på att översätta underbart mysko meningar som:

Pridchait int ṡacairt scél nDé donaib lóechaib, acht marbait ind loích inna sacartu cosnaib claidbib.

"Prästerna predikar Guds berättelse för krigarna, men krigarna dödar prästerna med svärden."


Uppbyggligt?

Liten språktävling

Här återupptar vi traditionen med små "gissa språket"-tävlingar, som förekommit på bloggen både en och tre gånger. Kom med era gissningar i kommentarer, känn er kreativa!

Frågan för dagen är:
på vilket språk heter ordet "jag" (åtminstone i stavad form) så mycket som anuki?

Ugarit, bokserie och boogie woogie!

Har fått reda på att min kommande monografi Unburning Fame: Horses, Dragons, Beings of Smoke, and Other Indo-European Motifs in Ugarit and the Hebrew Bible har accepterats för publicering i serien Coniectanea Biblica Old Testament Series! Yey!

För att fira detta spelade jag in mig själv vid piano, spelande en Ugarit-boogie. Blev rätt bra, tycker jag själv. Ses nedan:

Ekkrönika

Min senaste krönika i Kvällsposten/Expressen handlar om inget mindre än ett sannolikt låneord från semitiska språk till hettitiska! Läs här!

Riss!

Kan nämna att jag är med på ett hörn i senaste numret av den trondheimska tidskriften Riss, med en artikel om min vetenskapsrådsstödda forskning kring indoeuropeiska motiv inlånade i Gamla testamentets värld!

Glad dubbelserafrecension

... Och här har vi en ny, trevlig dubbelrecension hos Litteraturmagazinet av de två hittills utgivna delarna av min fantastikserie Stjärnan, gryningens son, alltså Serafers drömmar och dess fortsättning Den trettonde funktionen. Recensenten Daniel Gunnarsson skriver:

"Även den filosofiska frågan kring vår framtid och hur/om vi kan/bör påverka vilken värld vi skapar eller om just den kunskapen gör att vår påverkan kanske istället blir missriktad samt vem som i så fall har rätt att fatta ett beslut av den digniteten finner jag utmanande.
På det hela taget en intressant och spännande serie där jag verkligen ser fram emot nästa del.´[...] Detta ser jag inte som ungdomsfantastik utan jag ser här en något äldre målgrupp då böckerna har en hög komplexitet och kräver en hel del av läsaren."

Samlade twittrade ord!

På senare tid har jag roat mig med att på mitt twitterkonto lägga ut "dagens hettitiska ord" (och ibland något luviskt eller ugaritiskt). Kalla det främreorientalisk språkfolkbildning!

Här tänkte jag sammanfatta den skörd som hittills förekommit. Jag återger dem som jag skrivit dem å twitter, dvs. på engelska. När jag tittar igenom dem ser jag att det blivit mycket fler än man kunde tro - och på fler språk. Hettitiska är som sagt det vanligaste, men flera andra språk har det blivit. Och fler ord kommer! Här är de hittills samlade:

Alwanzatar ("sorcery").

Ḫarpanalla/i- ("rebel"). [luviska]

Išḫaššara- ("lady").

Kappi- ("small").

Ḫurzašdu ("may he/she/it curse!").

Kallištarwana- ("party, feast").

Aruna- ("sea").

Ḫūmant- ("all").

Idālu- ("evil").

Negna- ("brother").

Massana/i-, "god". [luviska]

Ḫalki- ("grain").

bṯn ("serpent, snake, dragon") [ugaritiska]

Ḫarki- ("bright", "white").

Kattaluzzi- ("threshold").

Azzu- ("horse"). [luviska]

Hamsukala- ("great-grandson"). [luviska]

Keššar ("hand").

Zarza ("heart") [luviska]

Zamakur ("beard").

Murṣu(m) "Disease, illness". [titta, ett ord på akkadiska smög sig in också!]

ʾuṣbuʿātu-ha ("her fingers"). [ugaritiska]

Išḫaḫru- ("tear").

ḏhrt ("dream, vision") [ugaritiska]

Ḫappiriya- ("city").

Kussiʾu ("throne"). [ugaritiska]

Tarḫuilātar ("strength, courage, heroism")

Kūruriyaḫḫešker ("they kept being hostile, they kept behaving like enemies, they kept waging war").

Zaḫḫiyawaštati ("we [will] fight each other").

Hantawata/i- [luviska]

Ḫenni ("now") [hurritiska!]

Föredrag och debatt

Mycket sent påpekande, jag vet - men jag kan ju nämna att vid 17.15 idag på Centrum för teologi och religionsvetenskap i Lund håller prof. Paula Fredriksen föredrag på temat "How Jewish is God?", följt av paneldebatt med Göran Rosenberg och undertecknad, under ledning av prof. Samuel Rubenson. Läs annons här!

Fundering om arameiska

En sak jag funderat på idag är detta med arameiska. När man hör talas om arameiska idag är det inte sällan därför att en dialekt av språket (galileisk arameiska) var modersmål för Jesus från Nasaret ("Jesu eget språk", etc.). Jag har själv  nämnt det förhållandet i en av mina böcker. Men på ett sätt är kopplingen mindre ståtlig än den kan verka. Arameiskan var spridd över hela Främre Orienten, något som tog sin början redan under nyassyrisk och nybabylonisk tid. Att just Jesus talade arameiska är egentligen inte särskilt speciellt: visst gjorde han det, men det gjorde oerhört många andra också, i hela det vi idag kallar Mellanöstern.

Särskilt märkligt blir det när man idag hör sägas att de minoriteter från Främre Orienten som talar nyarameiska språk (assyrier/syrianer/kaldéer och andra) talar "Jesu eget språk". Det stämmer ju inte; arameiskan delades redan i antiken upp i dialekter som skilde sig tillräckligt åt för att räknas som olika språk, och de moderna arameiska språken är helt olika både från varandra och från antikens varianter. Det är som att säga att svenskar talar "Gorm den gamles språk" eller (kanske ännu mer träffande) "Hlewagastiz Holtijaz'" språk. Språk förändras och splittras med tiden, så enkelt är det.