Then gambla phantistiken

Jag skriver i Kvällsposten om fantastiken och dess långa historia. Läs här!

Ett vackert par

Vacker scen från Akademibokhandeln Center Syd (deras bild) på de två utkomna böckerna i Stjärnan gryningens son-trilogin - Serafers drömmar och den nya volymen Den trettonde funktionen. Jag kan inte låta bli att tycka att de ser vackra ut bredvid varandra:

Förresten kan jag berätta att Den trettonde funktionen innehåller referenser till bland annat:

* Jakob Boehme

* Mikael Wiehe

* Cohen

* Spöken och gengångare

* Postapokalyps

* Ångest över begångna brott

* 1900-talspolitik

* Kroppsmodifikationer

* Transhumanism

* Alkemisk transmutation

* Elias Ashmole

* Drömmar jag drömt om palats byggda i is och deras orakel
* Gerillakrigföring
* En bibliotekarie som blir general
* En general som spelar fladdermus
* En hemlig agent som söker sin historia

* Evolution

* Parallella verkligheter och sammanglidande tider

* Ordensliv och initiatoriska sällskap

* Rationalitet kontra inspiration

* Konungen vid Jordens Mitt

* Gnosticism

* Och naturligtvis (med tanke på seriens titel) lucifermyten

There's a lot of stuff in there :-)

Mångspråkighet och mångkultur

Min senaste krönika i Kvällsposten handlade om mångspråkighet och mångkultur och om hur gammal denna tradition är (exemplet jag använder är föga förvånande Ugarit). I dessa dagar av motbjudande främlingshat och rasistiskt våld känns sådant än viktigare att påpeka. Läs här.

Trappa?

Apropå detta med l'esprit d'escalier - jag brukar själv oroa mig för en motsatt situation, nämligen att jag tänkt säga något osedvanligt korkat eller platt, stoppat mig i sista stund men ändå inte kan komma över känslan av att jag faktiskt sagt det och den därmed förknippade skammen. Vad skall man kalla det? L'esprit före trappan som man aldrig gick upp för?


Några vänner föreslog esprit vestibulaire eller l'esprit du vestibule :-)

State of Play i NYT

… och The State of Play, boken om tvspelskultur där jag medverkar med en artikel om teologi, gnosticism och Gamla testamentet i japanska rollspel, recenseras idag i New York Times (undertecknad är nämnd i en parentes ;-) ). Det är första gången jag finns i den tidningen (lite stolt)!

Den trettonde funktionen utgiven!

Den trettonde funktionen, uppföljaren till min fantastikberättelse Serafers drömmar, är nu utgiven! Till exempel kan man beställa den från Bokus eller AdLibris!

It *is* Northwest Semitic culture

Är sjuk, illa förkyld. Tänker ibland på det som att Resheph håller sin hand över mig - i avseendet feber, inte i avseendet krig. Jag har ju trots allt inte fått mitt hus bombat. Men feber, som sagt. Kopplingen mellan gudamakter, torka och feber var ju ämnet för min avhandling.




Sitter här i feberhettorna och skriver på mitt bidrag till konferensvolymen från senaste vårens Örebro-konferens om profetlitteratur. Där talade jag som del av mitt Vetenskapsrådsfinansierade forskningsprojekt om den eventuella vägen från indoeuropeiska drakmyter till nordvästsemitisk kultur (ugaritisk och israelitisk, t.ex.), och ända fram till Jesaja 27:1, det klassiska stället om Leviatan. Den versen har ordagranna paralleller med ord ur den ugaritiska Baal-cykeln - just den parallellen är en klassiker för oss som forskar på ugaritisk-bibliska paralleller. Och i det sammanhanget skriver jag följande:

The Hebrew Bible did not ‘borrow’ from Northwest Semitic culture: it is Northwest Semitic culture.

Ett till synes banalt påpekande, men viktigt. Israeliterna var inte ett unikum. De behövde inte "låna" från en kulturmiljö av vilka de själva var en del.

Artikeln kommer som sagt i actavolymen från konferensen Words of the Prophets, som väntas utkomma i slutet av året, om jag förstår rätt.

Jag har bott vid en motorväg ...

Jag skriver i Kvällsposten om mitt mångåriga estetiska förhållande till motorvägar, betong och industriområden. Läs här!

Diska hårt

Ett ord jag tycker man hör för sällan idag: "Winchesterminne".

State of Play-recensioner

Som jag nämnt tidigare är jag nu i höst med i en amerikansk antologi (dock ederad av tvenne svenskar, Linus Larsson och Daniel Goldberg) om tv-spelskultur. Boken heter The State of Play: Sixteen Voices on Video Games, och jag deltar med en essä om gammaltestamentliga och gnostiska inflytanden i japanska spel från 90- och tidigt 2000-tal, och om den tidsanda (det "mörka 90-talet") som födde dem. Jag skriver om hur det var att insupa den allmänt "antikosmiska" populärkulturen på den tiden och hur det sedan varit att kunna knyta detta till exegetiska studier i vuxnare ålder - och om existentiella reflektioner kring sådant i japansk tv-spelskultur.

Och nu har recensionerna börjat komma. Särskilt glad blev jag för denna, som skriver om mitt bidrag:

The abundance of religious symbolism and history in JRPGs is given a wonderful look in Wikander's chapter on the subject, answering some questions on why we saw such a rise in the subject matter in the 90's.

Att få skriva om min kärlek till spelkultur och samtidigt knyta det till mina exegetiska och religionshistoriska intressen är verkligen fantastiskt. Fler trevliga recensioner av boken hittar man här (en bit ned på sidan) och här.

Don't Push this Button!

Nu är den ena av mina två artiklar i mitt informationsbevarande-och-kärnbränsle-ur-ett-exegetik-och-filologi-perspektiv-projekt publicerad i Vetenskapssocietetens i Lund Årsbok 2015! Man kan läsa den på min sida på Academia.edu, här! Den feniciske konungen Eshmunazor II, kärnbränsle, indoeuropeisk mytforskning och GT-jämförelser!

Om ordet "tro" och dess begränsade allmängiltighet

I ett tidigare blogginlägg skrev jag en längre drapa om sekularism och sekularitet, ett inlägg som gav upphov till trevliga vidare resonemang från min bloggkollega Tobias Harding. Det gamla inlägget handlade om hur jag som religiöst utövande också ser mig som sekularist, och i en inskjuten parentes påpekade jag att jag av olika skäl medvetet undviker ordet “troende” (just till förmån för “religiöst utövande” och liknande). I detta inlägg tänkte jag utvidga den tanken lite mer – det här är ju trots allt till stor (om än inte uteslutande) del en språkblogg, så denna fråga om ordbruk känns onekligen relevant.


I dagens Sverige är just “tro” ett ord som ofta används som referens till religiösa världssyner. “Tror du på Gud?” frågar man. ”Har du en gudstro?” frågar man likaså. “Tro och vetande” är en gammal slogan för vissa – en som ställer upp en dikotomi mellan det underförstått blinda religiösa förhållningssättet och det underbyggda ickereligiösa. Ordet ”tro” kopplas beroende på vem som använder det antingen till ett slags omotiverat troende på saker som man inte har skäl att tro på (Faith is belief in spite of, even perhaps because of, the lack of evidence, som Richard Dawkins uttryckte tanken) eller i mer positiv bemärkelse till en sorts orädd tillit, att vilja ”känna tro” och liknande.


Problemet med att använda begreppet ”tro” som en allmän fras för religiösa människors förhållande till sina världsbilder är att det är så oerhört starkt präglat av en specifik samling religiösa traditioner, nämligen reformatorisk kristendom. Det är omöjligt att inte höra Luthers ”tron allena” eka i uttrycket, tanken på den oreserverade tron och tilliten på det kristna evangeliet som frälsande. På grund av vårt lands religiösa historia reflekterar man kanske inte tillräckligt ofta om hur speciell den hållningen faktiskt är i ett världsperspektiv. Det finns ett gammalt talesätt om att man i fall man frågade en athenare från antiken om huruvida han/hon ”trodde” på Athena bara skulle få ett oförstående stirrande tillbaka, och detta illustrerar tydligt problemet med terminologin. Idén att just ”tro” är en så oerhört central del av religionens väsen är nämligen väldigt speciell för den religiösa tradition som dominerat Sverige under lång tid. Den är inte självklar.


För det första finns det gott om religioner som inte lägger särskilt stor vikt vid man tror utan snarare på ortopraxi, dvs. rituellt korrekt handlande (många former av hinduism, shintô, antik romersk religion etc.). Men även bland de religioner som har utbyggda idéer om vad man ”bör” tycka om Guds/gudars/verklighetens natur är ordet ”tro” ofta allt annat än lyckat, anser jag. Det kan nämligen (i alla fall av sina belackare) lätt fås att implicera ett slags substans- och evidenslöst antagande, en vag tilltro till något man inte känner (lite som det Dawkins driver med i det ovannämnda citatet). Det är säkert lätt att från ateistiskt håll tänka sig att religion alltid fungerar på det sättet – att man bara ”känner” och tror på något man inte har en aning om. Men denna bild av religion överensstämmer inte med verkligheten, i alla fall långt ifrån alltid. Det finns gott om religiösa traditioner som bygger sina världsåskådningar på intrikata filosofiska system och inte bara på instinktiva trossatser; naturligtvis kan de ofta ha ett eller annat axiomatiskt grundantagande i botten, men det gäller alla filosofiska system (att den materiella världen är verklig och iakttagbar är ju till exempel ett sådant – obevisbart – axiomatiskt påstående som många moderna ateister tar för självklart). Men ett givet religiöst system behöver inte alls vila helt eller ens i huvudsak på ”tro”. När den indiske religionsfilosofen Śaṅkara drev tesen om den absoluta idealistiska monismen gjorde han det knappast bara för att han vagt trodde på den och kände en stark känslorörelse utan därför att han genom stegvis filosofisk och exegetisk verksamhet kom fram till denna position. Naturligtvis skulle många avsvära sig en lös definition av "tro" som ett allmänt känslomässigt tyckande, men ett problem är att antireligiösa polemiker lätt kan läsa in en sådan idé i begreppet. Och som sagt, "tron" som frälsande är en idé som hör hemma i en mycket specifik idétradition och inte är allmängiltig som beskrivning av vad religion är.


Jag föredrar uttrycket ”försanthållande” när det handlar om vad religiösa människor tycker om världen och gud(ar). Man har en åsikt om hur världen och dess eventuella metafysiska substrat är beskaffat, förhoppningsvis efter visst övervägande. Men sådana – genomtänkta – försanthållanden kring världens (religiösa) natur behöver inte vara mer ”tro” än det ovannämnda påståendet att den materiella världen existerar oberoende av subjektet.




Själv anser jag att ”tro” i bästa fall kan vara ett förstadium till något viktigare, nämligen i första steget filosofisk deduktion … och i det andra, och ovanligare: gnôsis.

Gigantiskt liten

Sett idag i en Wikipedia-artikel:

"[…] however it is greatly smaller in scope […]"


Uttrycket "greatly smaller" är rätt kul. Det bildar ett slags engelskspråkig pendang till svenska stilblomster av typ "jätteliten", "skitgott" etc.

Ickevarat

Och så lite koptisk-språkig sethiansk gnosis från Nag Hammadi - känns väl bra så här på en söndag? :


Tn-smou erok, pi-atousia t-hyparxis et-hathê n-hen-hyparxis,
ti-šorp n-ousia et-hathê n-hen-ousia,
p-iôt nte ti-mnt-noute mn ti-mnt-ônh …


"Vi välsignar dig, icke-varat, existensen som är före [alla] existenser,
det första varat som är före [alla] varan,
gudomlighetens och livets fader …"


- Seths tre stelar, 124:25-31

Trettonde kommer

Den är på väg, uppföljaren till Serafers drömmar … Går snart i tryck, kommer i oktober!

KABOOOM!

Kvällens väder: Psalm 29.