Hurr-ra!

Jag har just ägnat mig åt att läsa hurritiska i badet. Kalla mig nördig, men det är min svabhāva ("eget väsen"), som det heter på sanskrit.

Hurritiska talades bland annat i Mitanni-riket (i Syrien och norra Mesopotamien) under bronsåldern. Mitanni verkar ha varit ett slags blandkultur: ett antal personer i rikets kungalängder har namn som är indoeuropeiska - närmare bestämt indiska - och låter nästan som sanskrit (fast Mitanni låg långt ifrån Indien). Några indiskklingande gudar (bland annat en viss Ind(a)ra) tycks också ha förekommit i deras kult. Men de flesta talade alltså hurritiska, ett med de indoeuropeiska helt obesläktat språk - enligt vissa skall det vara besläktat med dagens nordostkaukasiska språk (som bland annat talas i Dagestan och Tjetjenien), men det är högst osäkert. Språket är ytterst invecklat och makalöst agglutinerande: ändelse på ändelse på ändelse. En av de bevarade texterna är en tvåspråkig text med parallell på hettitiska (ett indoeuropeiskt språk), som består dels av fabelliknande "sedelärande berättelser" och dels myter, bland annat om stormguden Tesshub. Till dessa hade jag skäl att referera i min avhandling, bland annat apropå stormgudens besök i underjorden, där han hälsar på gudinnan Allani, som har solgudinneegenskaper. Skojiga grejer!