Vissa har kanske undrat varför bloggen varit så skralt uppdaterad på sistone. Anledningen är att jag under de senaste veckorna varit mycket emotionellt upptagen: min mor Charlotte Wikander togs in allvarligt sjuk för ett antal veckor sedan och avled i tisdags. Jag, min far och de som kände henne sörjer henne djupt.
Min mor var en av de mest hängivna universitetslärare jag någonsin sett: hennes sätt att brinna för sina studenter (i Antikens kultur och samhällsliv) var helt exceptionellt. Hennes forskning - bland annat om etruskiska arkitektoniska terrakottor, hellenistisk kult av drottningar och etruskisk epigrafik - är av stor internationell betydelse, och hennes noggrannhet och exakthet har alltid varit en förebild för mig i min egen vetenskapliga gärning. Hennes förmåga att med sitt intellekt skära undan all ovidkommande information och allt som hindrade en konsekvent och avvägd analys kommer att bli ihågkommen av många. Hennes språkliga detaljsinne var osvikligt. Hennes privata intressen i livet var brinnande och ständigt vid liv - inte minst hennes passion för Wagner - jag minns med saknad hur min mamma gång på gång brukade lyssna på kommenterade analysutgåvor av hans Ring med fem sekunder av varje ledmotiv segmenterade och analyserade in i minsta ton. Hennes konstfärdigt odlade rosor, hennes orkidéer, hennes kärlek till Marcel Proust - allt detta lever i minnet efter henne. Och hennes livs- och arbetsrelation med min far Örjan - som de delade i nära fyrtio år - har gjort ett outplånligt intryck på mig. Sitt arbete, sin vetenskap, sin tankevärld - allt detta delade de. De möttes inte oväntat för första gången på utgrävning av den etruskiska staden Acquarossa - ett arbete som de sedan fortsatte dela. Inte minst syns deras speciella personliga arbetsrelation på den monumentala utgåva de tillsammans gjorde av den svenske professor Olof August Danielssons etruskiska inskrifter (insamlade kring det förra sekelskiftet och sedan bortglömda tills mina föräldrar tillsammans förvandlade samlingen till en modern utgåva).
Min mor är nu borta - och hon är djupt saknad. Mycket djupt.
7 kommentarer:
Jäklar Ola, jag beklagar!
Beklagar sorgen.
//JJ
Jag beklagar. Många kommer att sakna henne.
Hej Ola, om vilken jag läst mycket: son till min elev Charlotte från Adolf Fredrik och student i latin på SU. Har nyligen köpt en bok som du har skrivit.
Sedan Charlotte var mycket ung har jag inte längre haft kontakt med henne. Hon var lysande begåvad, förstås bäst i klassen, en ovanlig flicka på många sätt. Jag tyckte väldigt väldigt mycket om henne. Hon ville bli arkeolog vilket man på den tiden avrådde från. Men inte jag; om du verkligen vill, tveka inte! Du kommer att bli en framstående arkeolog.Och så blev det. Hon hade fyra småbröder, två tvillingpar, som hon talade om med ömsint humor. Tydligen hade hon vänstersympatier också, så härligt! - Å, att hon är död! Trodde inte det var sant när jag såg annonsen i tidningen. Men det stämde ju, visste vem hennes man och hennes son var. Och så googlade jag. Tänker nu på henne med stor värme, och på er båda.
Ritva Maria Jacobsson, hennes numera urgamla lärare
Jag beklagar sorgen. Charlotte var min favorit när jag läste Antiken i Göteborg. Ett knivskarpt intellekt som trollband mig under varje föreläsning.
/Renée
Vill också av hela mitt hjärta beklaga sorgen. Jag har haft förmånen att ha båda dina föräldrar som lärare och med din mamma delade jag även kärleken till rosorna. Hälsa så gott till din far-jag mötte honom vid Blocket i tidig sommar och då berättade han att Charlotte var mycket sjuk. Aldrig trodde jag att det skulle sluta så här illa.
Tack snälla för era vackra kommentarer! De värmer oerhört mycket - det skulle ha värmt min mors hjärta att höra hur mycket hennes gamla studenter och så många andra uppskattade henne. Och att höra från dig, Ritva, var helt fantastiskt. Mamma talade så ofta om dig och allt du lärt henne - och hur du inspirerat henne! Jag är så glad att du skrev!
Skicka en kommentar