Häst till häst

Så här kunde man skryta på 700-talet f.Kr. om man var Azatiwada, härskare över en luvisk stadsstat:

  ^EQUUSá-zú-⁽ⁿ⁾pa-wa-ta ^EQUUSá-zú=wi SUPER+r-ta i-zi-i-há
"Häst lade jag till häst ..."


Azatiwada lämnade efter sig en lång, tvåspråkig inskrift (luviska och feniciska), där han berättar om alla bra saker han gjort. Bland annat har han alltså (med ett stereotypt uttryck) ökat arméns hästbestånd. Hans namn betyder för övrigt "Den av Tiwat [solguden] älskade". Inte illa.

I meningen ovan kan man notera ordet az(z)u-, som är den luviska varianten av det allmänna indoeuropeiska ordet för "häst" (latin equus, sanskrit aśva-, gotiska aihwa- etc.), här i form av en u-stam.


Citet ovan kommer från utgåvan i Werners Kleine Einführung ins Hieroglyphenluwische (1991, s. 66), men raden kan hittas i andra utgåvor också.

Forskning, forskning!

Mitt forskningsarbete är just nu inriktat, som sig bör, på mina två forskningsprojekt - dels mitt VR-projekt om indoeuropeisk-bibliska kulturkontakter och dels på mitt ännu inte avslutade projekt om informationsbevarande och klassisk språk- och textforsknings möjliga inflytande över frågan om bevarande av textmaterial om använt kärnbränsle. I det förra fallet tänker jag just nu omarbeta en konferenspresentation från 2012 (Oxford) om det hebreiska (och allmänsemitiska) ordet för "häst" - och dess sannolikt indoeuropeiska bakgrund - till en artikel. Det rör sig om frågan om ett eventuellt lån från luviska, och hur den luviska urformen till ordet kan ha sett ut. Det är alltid en märklig upplevelse att gå tillbaka till saker man skrev för några år sedan och se vad man kan göra med det nu. Med lite tur skall det gå vägen.

Det andra rör sig alltså om mitt projekt om informationsbevarande över lång tid. Där spekulerar jag just nu i vikten av att hålla jämförande/historisk språkvetenskap levande i avlägsna framtider, för att man då skall kunna läsa dagens texter om använt kärnbränsle, och därmed undvika att bli strålskadad. Det är ett ovant ämne för mig som humanvetare att skriva om, men också fascinerande. Jag har tidigare, inte minst i min bok Orden och evigheten, argumenterat för vikten av att tekniska fält använder kunskaper från klassisk humaniora för att vidga sina vyer - och detta projekt är just ett exempel på det. Väldigt roligt att få deltaga i! I en annan artikel som skall höra till detta projekt drar jag paralleller mellan kärnbränslefrågan och den feniciske konungen Eshmunazor II:s gravinskrift (något som jag också hade seminarium kring i december). Det ni! Och det du, Eshmunazor - det hade du inte väntat dig!

Amicas tegel

Jag älskar inskrifter: de ger en så direkt inblick i forna människors liv. En favorit till mig läste jag först tillsammans med min far på svenska institutet i Rom för en herrans massa år sedan. Den är tvåspråkig (oskisk-latinsk), är troligen från det sista århundradet f.Kr. Det hela är inristat i ett terracottategel:

Herenneis Amica
signavit qando
ponebamus tegila

... lyder den latinska texten. Det betyder: "Herrenius' (slavinna) Amica satte märke när vi satte ut teglen". Ordet för "teglen" är felstavat (borde ha varit tegulam) liksom "när" (borde ha varit quando, fast iochmed att latinets q endast förekommer i dubbelfonemet qu har Amica här faktiskt varit mer rationell än Cicero skulle ha varit ur rent redundansundvikande perspektiv!). Namnet på slavinnans ägare, Herrennius, är för övrigt böjt med oskisk genitivändelse, inte latinsk. Code switching i praktiken!

Och "märket" Amica signerade med? Helt enkelt ett fotavtryck på ett av teglen som hon och de andra placerade. Hennes fotavtryck och namn är bevarat än idag. Inte illa, va?


(En utökad version av detta inlägg har publicerats i tidskriften Kontur)

Lykiska

ebẽñnẽ xupã m=ene=prñnawatẽ
xudali zuhrijah
tideimi
xezrimeh
prñnezijehi

Jag gillar lykiska. Och jobbiga konsonantkluster. Det vore onekligen roligt att höra en lykier stå upp ur graven och verkligen uttala ord som prñnezijehi...

För övrigt betyder texten ungefär:
"Denna grav byggde
Xudali, Zuhrijas
son och
Xezrimes
släktingar (?)."

Etruskisk tärning

Etruskiska är ett roligt språk, bland annat för att det är så illa känt. Det beror inte, som en del tror, på att det skulle vara helt "otolkat och mystiskt" utan på att det bevarade textmaterialet är så bergränsat. Det är trots allt mest gravtexter som finns bevarade, och de flesta av dem är korta, men en hel del vet vi om språket.

Ett särskilt problem bildas av de etruskiska räkneorden. Vi har många bevarade, problemet är i vissa fall vilken ordning de skall vara i. Ett exempel är talen från ett till sex, som vi har återgivna på en etruskisk tärning. De flesta av talens betydelser är helt säkra: thu för "ett", zal för "två, ci för "tre" och mach för "fem". Problemet bildas av talen huth och śa. Det ena betyder uppenbart "fyra" och det andra "sex", men frågan är vilket som är vilket.

Om man utgår från det vanliga systemet på tärningar, att summan av talen på motsatta sidor skall bli sju, så måste huth vara "sex", vilket ofta är vad man hör. Ett argument som ofta framförts mot detta kommer från Grekland, där platsen Tetrapolis ("fyrstaden") också bär namnet Yttenia. Detta namn brukar betraktas som förgrekiskt, och ledet Ytt- låter ju mycket som etruskiskans huth. Om man tänker sig att ett tyrrhenskt (etruskisk-besläktat) språk talats i Grekland innan grekiskan slog ut andra språk är det ju en lockande tanke att vi här ser det etruskiska räkneordet i en annan variant. Och så skulle ju huth betyda "fyra". Tills någon nyupphittad inskrift klart visar vilket som är sex och vilket som är fyra lär nog diskussionen pågå.