Amicas tegel

Jag älskar inskrifter: de ger en så direkt inblick i forna människors liv. En favorit till mig läste jag först tillsammans med min far på svenska institutet i Rom för en herrans massa år sedan. Den är tvåspråkig (oskisk-latinsk), är troligen från det sista århundradet f.Kr. Det hela är inristat i ett terracottategel:

Herenneis Amica
signavit qando
ponebamus tegila

... lyder den latinska texten. Det betyder: "Herrenius' (slavinna) Amica satte märke när vi satte ut teglen". Ordet för "teglen" är felstavat (borde ha varit tegulam) liksom "när" (borde ha varit quando, fast iochmed att latinets q endast förekommer i dubbelfonemet qu har Amica här faktiskt varit mer rationell än Cicero skulle ha varit ur rent redundansundvikande perspektiv!). Namnet på slavinnans ägare, Herrennius, är för övrigt böjt med oskisk genitivändelse, inte latinsk. Code switching i praktiken!

Och "märket" Amica signerade med? Helt enkelt ett fotavtryck på ett av teglen som hon och de andra placerade. Hennes fotavtryck och namn är bevarat än idag. Inte illa, va?


(En utökad version av detta inlägg har publicerats i tidskriften Kontur)

"Barn" på anatoliska språk

De anatoliska språken (dvs. en indoeuropeisk undergrupp av språk som talades i dagens Turkiet under antiken) finns i ett antal varianter. Det kändaste anatoliska språket är hettitiska, som vi har en stor mängd litteratur bevarad på. Sedan finns det också luviska, som talades i södra Anatolien, och dess nära släkting lykiska (dessutom finns en lite annorlunda dialekt av lykiska som brukar kallas milyiska). Och så ett antal andra: kariska, pisidiska, sidetiska och den ganska avvikande lydiskan.

Men alla dessa är alltså anatoliska, precis som svenska, engelska, tyska, holländska etc. alla är germanska. Lite roligt är då att se hur olika sätt dessa språk har att uttrycka ett så centralt ord som "son" eller "barn".

Det hettitiska ordet för "son" är inte säkert känt (det skrivs med ett ideogram vars läsning är osäker), men ett ganska sannolikt förslag är att ordet hette pulla-, vilket då skulle vara släkt med sanskrit putra- och oskiska puklo- (båda "son").

På luviska heter "son" eller "barn" ofta nimuwiza-, vilket kommer av ni- ("o-", "inte") och muwa- ("kraft"), alltså egentligen "den kraflöse".

På lykiska använder man istället ordet tideimi (som vi såg tidigare på bloggen). Deta ord kommer av den indoeuropeiska roten *dheh1(i)- som betyder "suga" eller "dia" (det svenska ordet "dia" kommer just av samma rot). Det lykiska ordet betyder alltså "den som diar", "dibarn". Se där hur så pass närbesläktade språk ändå kan skaffa helt olika ord för ett så centralt begrepp!