Därstädes assessor vid hertigl. mineralogiska sällskapet

Detta med att läsa Hegel - det är svårt, men när man tycker sig komma igenom mannens tunga prosa och ut i ljuset finns där mycket att finna. Inte minst hans sätt att använda mycket egna uttryck förvirrar ("Ich, dieses Ich", "Ansichsein", "Unwesen"). Jag är verkligen imponerad av den svenska tolkningen av Andens fenomenologi av Delaney och Wallenstein. Dessutom måste man älska en författare som har System der Wissenschaft som övertitel - underbart prententiöst - och dessutom presenterar sig  (i ovannämnda översättning) som "Doktor och Professor i filosofi i Jena, därstädes assessor vid Hertigl. Mineralog. Sällskapet och medlem i andra lärda sällskap"

Det var först i vuxen ålder jag insåg att den bild man får av hegelsk filosofi i översikterna ofta är oerhört förenklad och nästan karikerad. Det var en upptäckt för mig, en dörr som öppnades. Jag rekommenderar andra att glänta på densamma.

Tiden är som vattnets flöde

Den klassiska japanska texten Hōjōki (ofta översatt ungefär "Berättelser från min hydda") från 1200-talet e.Kr. innehåller mycket poetiska beskrivningar av världens obeständighet och flytande natur, i sann buddhistisk anda - just detta med alla tings väsenslöshet och "icke-evighet" är ju en av buddhismens mest centrala dogmer. Texten (som jag på sistone ägnat mig åt att läsa en bit av som del i mina studier i bungo, klassisk japanska) börjar med följande fras, som blivit ett slags bevingat ord:

ゆく河の流れは絶えずして, しかも、もとの水にあらず。

... vilket med modernt japanskt uttal blir:

Yuku kawa no nagare wa taezu shite, shikamo, moto no mizu ni arazu.

Det hela betyder ungefär:

"Fast den rinnande flodens ström aldrig slutar, är vattnet likväl aldrig detsamma."


Visst får man lite Herakleitos-vibbar av detta uttalande? Den grekiske filosofens kända uttalande dis es ton auton potamon ouk an embaiês ("man kan inte stiga ned i samma flod två gånger") använder precis samma bild som författaren Kamo no Chōmei gör i den japanska texten. Det är en vacker bild för världens flytande väsen.

Jag gillar det hela riktigt mycket ... så jag skrev en låt. Och spelade in den. Det blev ett slags märklig post-proggig sak (jag har en gammal bakgrund som proggaktig trubadur, bland annat), med referenser till Kamo no Chōmei, Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht och hegeliansk filosofi. Lite av varje, kort sagt. Och så gjorde jag en musikvideo till, baserad på bilder tagna av My Dear Lady Rebecca Bugge.

Underverket kan ses här. Sprid gärna om ni gillar!

Aufhebung

Man måste gilla Hegel - hans sätt att använda språket på ett så eget och avvikande sätt är både imponerande och inspirerande. Och förvirrande. Som begreppet Aufhebung, till exempel (en term som beskriver den dialektiska förändringsrörelsen, där ett ting övervinner sina motsättningar och blir sig själv på ett nytt sätt, eller hur man nu skall säga. Och nej, det där är ingen lysande förklaring). Att det brukar återges med sublation på engelska gör inte begreppet mindre skoj, om man säger så. Sublation. Bara smaka på det!