Den klassiska japanska texten Hōjōki (ofta översatt ungefär "Berättelser från min hydda") från 1200-talet e.Kr. innehåller mycket poetiska beskrivningar av världens obeständighet och flytande natur, i sann buddhistisk anda - just detta med alla tings väsenslöshet och "icke-evighet" är ju en av buddhismens mest centrala dogmer. Texten (som jag på sistone ägnat mig åt att läsa en bit av som del i mina studier i bungo, klassisk japanska) börjar med följande fras, som blivit ett slags bevingat ord:
ゆく河の流れは絶えずして, しかも、もとの水にあらず。
... vilket med modernt japanskt uttal blir:
Yuku kawa no nagare wa taezu shite, shikamo, moto no mizu ni arazu.
Det hela betyder ungefär:
"Fast den rinnande flodens ström aldrig slutar, är vattnet likväl aldrig detsamma."
Visst får man lite Herakleitos-vibbar av detta uttalande? Den grekiske filosofens kända uttalande dis es ton auton potamon ouk an embaiês ("man kan inte stiga ned i samma flod två gånger") använder precis samma bild som författaren Kamo no Chōmei gör i den japanska texten. Det är en vacker bild för världens flytande väsen.
Jag gillar det hela riktigt mycket ... så jag skrev en låt. Och spelade in den. Det blev ett slags märklig post-proggig sak (jag har en gammal bakgrund som proggaktig trubadur, bland annat), med referenser till Kamo no Chōmei, Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht och hegeliansk filosofi. Lite av varje, kort sagt. Och så gjorde jag en musikvideo till, baserad på bilder tagna av My Dear Lady Rebecca Bugge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar