Hermes och Jesaja

Sitter just nu och arbetar med en artikel med arbetsnamnet Isaianic Prototypes for the Hermetic Trishagion in Poimandres ch. 31 – and Religio-Historical Support for an Old Conjecture. Man får hoppas att innehållet blir lika intelligent som titeln låter (OBS självironi). Det hela handlar alltså om bönen i slutet av Poimandres - en text som har en stor personlig betydelse för mig - och dess bakgrund i uttryck från Jesajas bok; jag arbetar här vidare utifrån idéer som framlagts av bl.a. Birger Pearson, och jag tror jag är en del intressanta saker på spåren. Själva texten är så vacker att jag inte kan låta bli att återge den nedan:

ἅγιος ὁ θεὸς καὶ πατὴρ τῶν ὅλων.
ἅγιος ὁ θεὸς, οὗ ἡ βουλὴ τελεῖται ἀπὸ τῶν ἰδίων δυνάμεων.
ἅγιος ὁ θέος, ὃς γνωσθῆναι βούλεται καὶ γινώσκεται τοῖς ἰδίοις.

ἅγιος εἶ, ὁ λόγῳ συστησάμενος τὰ ὄντα.
ἅγιος εἶ, οὗ πᾶσα φύσις εἰκὼν ἔφυ.
ἅγιος εἶ, ὃν ἡ φύσις οὐκ ἐμόρφωσεν.

ἅγιος εἶ, ὁ πάσης δυνάμεως ἰσχυρότερος.
ἅγιος εἶ, ὁ πάσης ὑπεροχῆς μείζων.
ἅγιος εἶ, ὁ κρείττων τῶν ἐπαίνων.

Vilket jag översätter således:

“Holy is God, and father of the All.
Holy is God, whose will is perfected by his own powers.
Holy is God, who wishes to be known and becomes known to his own.

Holy are you, who fashioned that which is through your logos.
Holy are you, of whom all nature has become an image.
Holy are you, whom nature did not form.

Holy are you, who are stronger than all power.
Holy are you, who are better than every eminence.
Holy are you, who are greater than [all] praises”