* ... eller också är det den hettitiska variantroten iya-, "att marschera", som är iblandad, men den kommer från samma indoeuropeiska ursprungsrot, och resultatet blir detsamma.
"Låt texten vara död."
Ola Wikander skriver och funderar om gamla språk och vad de betyder för honom - om hebreiska, ugaritiska, grekiska, hettitiska, latin, gotiska och någon gång kanske till och med hurritiska. Han grubblar kring kanaaneisk religion, främreorientaliska studier och skönlitteratur - och om vår allmänna kulturskymning.
söndag 30 april 2017
På vandring
Hettitiskan - den äldsta i skrift belagda representanten för den indoeuropeiska språkfamiljen - har många roliga ord. Ett av de i min mening skojigaste är ordet iyant-, som betyder "får" (det jag angivit är stamformen - i nominativ singularis blir det iyanz och i nominativ pluralis iyanteš). Saken är den att ordet rent etymologiskt är att förklara som ett particip - i detta fall samma typ av formbildning som vi har bevarad i svenskan i orden på "-ande" och på latin i "-ns, genitiv -ntis" (de där orden vi lånar in som ord med slut på "-ent", "student", "solvent" etc.). Och vilken verbrot är det då som bildar detta iyant-? Jo, den mycket korta roten i- (ursprungligen från den protoindoeuropeiska roten *h1ei-), som betyder "att gå"* (samma hittar vi släktingar till i latinets eo - som i Monty Python-sketchen ur Life of Brian - och grekiskans eími). Alltså: en iyant- är rent etymologiskt en "gående" eller "en som går". En som vandrar runt, helt enkelt. Rätt bra beskrivning av ett får, om ni frågar mig.
* ... eller också är det den hettitiska variantroten iya-, "att marschera", som är iblandad, men den kommer från samma indoeuropeiska ursprungsrot, och resultatet blir detsamma.
* ... eller också är det den hettitiska variantroten iya-, "att marschera", som är iblandad, men den kommer från samma indoeuropeiska ursprungsrot, och resultatet blir detsamma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar