Polerat?

Den nyhet rörande äldre språk som varit mest i farten i svenska medier de senaste dagarna är nog den om Jimmie Åkessons bok med den egenartade titeln Satis polito, en titel som han själv erkänner att han inte behärskar uttalet på. Det har redan påpekats på flera ställen att denna titel är bluddrigt latin - "tillräckligt välpolerad" översätter JÅ det, men varför står det i ablativ eller dativ (på -o)? "Åt/av/medelst en tillräckligt polerad"? Och vad då för polering? Är han (och partiet) tillräckligt polerade att inte strö rasistiska glåpord omkring sig, bära järnrör till strid och annat som organisationen ägnar sig åt? I intervjun nämner han att det skulle syfta på att vara polerad nog att träffa kungen. Fan tro't.

Visst, fel händer, men i en boktitel? På något sätt är detta typiskt för SD - ett hyllande av det förment gamla och fina, som man sedan bara missförstår. Latinet är helt enkelt inte polerat, om vitsen tillåts. Allt gammalt och storståtligt är tjusigt, verkar ju SD tycka. Kristendomen karaktäriseras ju enligt Jimmie av sin svenskhet, trots sitt ytterst utrikiska ursprung. Är då latinet månne särskilt "svenskt"? Kanske SD-varianten är speciellt svensk, med dativ eller ablativ istället för nominativ? Är detta Jimmies bild av polerad bildning?

Själv kommer jag att tänka på det ljudlika latinska verbet polliceor, som betyder "att lova", med participet pollicitus. Kanske hade det passat bättre: SD har lovat tillräckligt - eller snarare "för mycket". Tro inte på dem. Tro inte på dem - de har fel, och inte bara om latinet.