I skepnaden af larf

I den makalösa vårsol som nu i Lund infallit kan det vara på sin plats att citera Erik Johan Stagnelius, i detta fall en av mina favoritdikter av många skäl:


"Ur Solens gyllne öga
Guds kärlek strålar ner,
Till jorden mildt den höga
Oändligheten ser.
Kring spegelklara vikar
Ler Maj i hoppets drägt,
Förlossning han predikar
För ljusets bundna slägt.

Se! elfvens forsar ljunga
Ur sina bojors tvång.
Hör! vattnets andar sjunga
Sin glada frälsningssång,
Och Proteus och hans tärnor
Förnya på vår jord
För himlens alla stjernor
Den gamla sagans ord.

Vid lätta vindars gyckel
Och sång af fåglars tropp
Mildt löser vårens nyckel
Det stora häktet opp.
Mot strålarne och flägten
Med fröjdens silfvertår
Den glada blomsterslägten
Ur nattens kamrar går.

Re’n blåser HERRANS anda
I trädens kronor lif,
Der luftens skaror blanda
Sitt gälla tidsfördrif.
Väckt ur den långa dvalan
I böljornas gemak,
Låfsjunger åter svalan
Vid odlarns låga tak.

Ej Psyche längre dröjer
I skepnaden af larf.
Gullvingad hon sig höjer
Till glädjens fulla arf.
Magnetiskt rosens knoppar
Dess kyssar till sig dra.
Re’n uppstå alla kroppar –
När vakna själarna?"



Texten är citerad enligt Litteraturbankens version av EJS:s Samlade skrifter.