Humaniora, Arvidsson och Pico

Stefan Arvidsson skriver bra och upplyftande om humanioras värde - läs här! Kul med en referens till ugaritiska, för övrigt!


Den enda punkt där jag och han har lite olika uppfattningar hittar man kanske inte helt oväntat i den motsättning han skisserar mellan humaniora och religionsutövning. Jag ser i det avseendet Pico della Mirandola och liknande renässanshumanister som förebilderna (och de var ju ingalunda ateister). Där Arvidsson skriver att humaniora har fiender hos "religiösa personer som redan vet att jorde­livet inte är vår sanna bestämmelse utan bara en prövning" skulle jag vilja svara att just humaniora är sådana personers största allierade, eftersom de humanistiska studierna visar ett sätt för den i materien förslavade anden att arbeta (i det lilla) på sin befrielse (ett ideal som onekligen ligger renässanshumanismen nära). Humaniora och andlig praktik är syskon, inte fiender. För att citera vad Pico, den störste av humanister, säger om människan:


Et si nulla creaturarum sorte contentus in unitatis centrum suae se receperit, unus cum Deo spiritus factus, in solitaria Patris caligine qui est super omnia constitutus omnibus antestabit.


"Och om [människan] inte är nöjd med något väsens lott och drar sig inåt mot sin enhets mitt blir hon som ande förenad med Gud och står över alla i Faderns ensamma mörker, Hans som är högre än alla ting."