Vad gäller den debatt som på senare tid har uppstått kring huruvida man bör pensionera distinktionen mellan "de" och "dem" har jag bara följande att säga: att en utveckling (sedan länge) sker i talspråket har inget normativt värde. Vår spridda läskunnighet gör det möjligt för oss att välja hur vi skall kultivera vårt skriftspråk - som ett konstverk, en skönhetsskapelse. Och att det "är svårt" är inte mycket till argument: det är det att stava "människa" också, för att inte tala om att lära sig kanji. Det handlar inte om några automatiska processer utan om medvetna val. "Utvecklingen" är varken god eller ond, den är helt värdeneutral. Vi har möjligheten att välja. Och jag tycker personligen att vi bör välja att behålla en trevlig kasusdistinktion (som en del ju som bekant gör i tal också - "di" kontra "dom", t.ex.). Och för att lära unga och gamla behärska detta finns det, som nämns här, en bra metodik: läsa, läsa, läsa. Det borde folk ändå göra, av helt andra skäl.
Och så är jag personligen en vän av att behålla sådant som objektskasus i "till dem som", fast det är på utdöende. Sue me ;-)
1 kommentar:
Just när det gäller de-de-dom-di-dum-tiddelipom har jag ingen påtaglig åsikt. När jag växte upp fungerade båda, och jag behärskar båda. Vad andra gör, bryr jag mig inte om.
Som en generell regel, tycker jag ändå att man ska försöka ligga tämligen nära talspråket. I minst två hundra år har man sagt mej, dej, sej, dar (dagar), stan, men skriver dem annorledes. Har det varit värt det?
Pluralformerna för verben har också varit begränsade till skriftspråket sedan åtminstone början av artonhundratalet, och dem gav man upp för ett halvt sekel sedan. Skillnaden hvad-vad är det sällan någon som bekymras av, och den har vi klarat oss utan i skriftspråket sedan mer än hundra år.
Om man nu skulle ge upp de-dem tror jag inte det skulle vara någon stor förlust för mänskligheten.
Skicka en kommentar