Låt oss tala allvar!

Jag brukar ganska sällan skriva om politik på den här bloggen – det händer, men jag har försökt hålla det begränsat. Detta beror på att jag menar att jag i min roll som forskare, författare och folkbildare inte vill trycka ned mina åsikter i någons hals. Men ibland måste man tala. Det här är ett sådant fall.

       Runt oss ser vi nämligen i Sverige en djupt obehaglig kantring mot xenofobi, oreflekterad nationalism och – inte minst – islamhat. Om detta måste man tala. Mot detta måste man markera.

       Islam är en av de religioner som vuxit fram i den antika Främre Orient vars texter och kulturer jag älskar. Den har till stor del burits av ett av de semitiska språk jag älskar. Och den är en av Sveriges största religioner idag. Det senare är ett faktum. Inte något att skrämmas av, inte något att skapa nidbilder av.

       Nu får vi gång på gång höra att det är ”för mycket”, att det pågår en islamisering, att vi måste skydda vårt lands västerländskhet mot det muslimska och – underförstått – terroristiska inflytandet. Att folk inom kultur, media och universitet är för ”snälla mot islam”.

      

Nu tänker jag avslöja några saker för er:

       Nej, svenska kulturpersoner gillar inte ISIS/Dāʿesh.

       Nej, svensk vänster hatar inte Sverige.

Nej, svenska akademiker är inte ”indoktrinerade kulturmarxister”. Faktum är att de rätt sällan är marxister. För sällan, om man frågar mig.

       Nej, Det finns ingen liberalmarxistisk konspiration för att islamisera Sverige.

       Och kanske viktigast: Sverige ÄR INTE islamiserat.

Med tanke på hur många s.k. ”etniska muslimer” (i sig ett oerhört dumt uttryck – islam är en världsåskådning, inte en etnicitet) det finns i Sverige är det snarare anmärkningsvärt hur lite muslimsk kultur man ser i svensk mainstream. Om Sverige vore ”islamiserat” i den mening islamofoberna förfasar sig över skulle det inte handla om att det finns ḥalālmat på skolor. Det skulle handla om att ickemuslimska religiösa yttringar aktivt förbjöds. Om att den svenska majoritetskulturen på något sätt hotades.

       Det gör den inte.

Och så är det frågan om islams förhållande till våldsamma passager i källtexter och historia. Och den frågan är, som vad gäller alla religioner, mångfacetterad. En tradition med en levande teologisk diskussion och texttolkningstradition har alltid många olika attityder och förhållningssätt till texter – vilka man håller fram, vilka man går mer eller mindre tyst förbi. Vilka som kommer att bli de vanligaste i framväxande svensk och europeisk islam är inte lätt att säga. Och det bör vi därför inte sia om. Och om vi skall uttala oss om islamisk texttradition måste vi göra det genom ett bildat, exegetiskt studium – och inte genom ”quote-mining” och fiendebildstänkande.

       Och om Dāʿesh: ja, så gott som alla är mot dem. Det är inget radikalt och omstörtande med att vara mot Dāʿesh och saudisk wahhabism. Och visst måste vi motarbeta jihadistisk terrorism. Det är självklart. Det råder total politisk konsensus om det i den svenska öppna debatten. Jag upprepar: Det råder i svensk politisk debatt total konsensus om att jihadistisk terror skall motarbetas å det kraftigaste. Huruvida det är så är inte en seriös frågeställning. Det finns ingen framstående public intellectual i svensk debatt som sitter och säger att man bör stödja Dāʿesh. De få gånger någon sagt något som vagt kunnat tolkas åt det hållet har den mediala domen snabbt blivit hård. Detta är fakta.

Och åter detta om obehagliga Qurʾān och ḥadıth-passager. För den som vill är mängden av s.k. västerländska (kristna och ickekristna) exempel på obehagliga passager i källtexter och obehagligt applicerande mycket stort. Faktum är att det är banalt att påpeka det. Väldigt många tanketraditioner (kristendom, marxism, judendom, islam, hinduism och många andra – och ja, även buddhism) har sådana obehagligheter. Detta är inte undanflykter, det är fakta. Och det blir väldigt uppenbart om man ägnar sig åt textforskning. Att bara se detta hos dem man upplever som främmande är mest ett uttryck för människans drift att demonisera grupper man upplever som främmande. Denna atavistiska vilja att fiendeförklara dem som är annorlunda bör intellektuella inte understödja – vi bör motarbeta den. Och vill man veta något om t.ex. islamisk texttradition finns god forskning och goda akademiker att tillgå. Tala med dem och inte minst – tala med muslimer själva. Sitt inte bara och ”tyck” om hur ”islam är”.

För övrigt ser jag under senare tid en obehaglig retorisk rörelse på vissa håll, där man vill skapa och framhäva något slags konglomerat av ateistisk liberalkonservatism och kristendom och lansera denna egenartade tulipanaros som ”västerländsk ideologi”.

       Det finns ingen sådant allmänt västerländsk ideologi. Hur skulle det kunna? Västerländskt tänkande omfattar kristendom, judendom, islam (ja!), kommunism, liberalism, miljöaktivism, nazism, anarkism, monarkistisk absolutism, marknadskonservatism, korporativfascism, yttrandefrihets- och censurvurmande, ulrademokratism och diktaturhyllningar. Allt detta är ”västerländskt”. Att försöka skapa något slags enat ”kristo-liberal-konservativ” front mot allt man ogillar (”islam-marxism” eller någon annan märklig sammanslagning?) är oärligt. Och poänglöst. Västerlandet är ett ideologiskt myller. Vi behöver verkligen ingen ”västerlandsnationalism”.

Och en sak till: man ser ibland folk göra jämförelser mellan den stora muslimska invandringen till Europa och en ”långsam ockupation” av något slag, som om dagens muslimska invandrare vore det Ottomanska imperiets soldater.

       Denna jämförelse är nonsens. Den relevanta jämförelsen är istället utvandringsvågorna från Europa till USA under 1800- och tidigt 1900-tal. Från fattigdom och religiöst förtryck – och i detta fall ofta krig - drar folk till främmande land för att söka lyckan. Detta är ingen långsam ockupation – det är människors kamp för ett värdigt liv.

Vi kan inte vara mot människors kamp för ett värdigt liv. Då är vi nämligen inte själva moraliskt värdiga.

Dixi.