Om hjärnskakningar

Här kommer nu ett inlägg som inte handlar om språk, religion, skönlitteraturskrivande, kulturfrågor eller någon av de saker som brukar tas upp här på Ur språkens tunnlar. Istället kommer det att handla om något så prosaiskt som hjärnskakningar och behovet av att ta hand om sig.

De som läser bloggen regelbundet kanske minns att jag i slutet av september var med om en olycka. På vägen hem från Exegetiska dagens kvällssupé snubblade jag, föll handlöst framåt och slog tinningen rakt i kullerstenen. Där låg jag, med världen snurrande omkring mig (det var bokstavligen så jag upplevde det), skrikande av smärta och huvudet rakt ut i gatan. Det var tur att det var ganska lite trafik vid tillfället - annars hade jag utan problem kunnat bli överkörd.

Med stora svårigheter vinglade jag hem till min käre far, som bor i närheten av platsen där jag föll. Jag väckte honom med det sorgsna ropet Babbo, babbo, babbino mio! (ur Pinocchio), och han hjälpte mig hem med bilen.

Några dagar senare fick jag hjärnskakning konstaterad och genomgick skiktröntgen för att få bekräftat att jag inte blödde i hjärnan. Så skickades jag hem. Och nu kommer problemen.

De flesta hjärnskakningar går över på en eller två veckor. De flesta. Men inte alla. Ganska många patienter drabbas av vad jag nu lärt mig kallas "postkommotionellt syndrom", ett envist, kvarhängande följdtillstånd, där huvudvärk, yrsel, koncentrationssvårigheter och minnesproblem sitter i bra mycket längre. I mitt fall tog det två och en halv månad att bli någorlunda normal igen. Och det är besvärliga grejer. När det var som värst hade jag tidvis svårt att gå rakt, och likaså hade jag allvarliga problem med "multitaskingen". Och tjing - nu i veckan har jag haft ett mindre återfall (huvudvärk och yrsel, som återkommer pga stark arbetsstress). Jag håller på att återhämta mig igen, men budskapet är detta: en hjärnskakning kan vara riktigt, riktigt, riktigt besvärlig. Tagen härav lärdom. Det kan ta veckor, månader, i enstaka fall år innan man blir riktigt frisk (hoppas och tror att det sistnämnda inte skall gälla mig - är som sagt redan på bättringsvägen från det senaste anfallet, tror jag).

Men olyckan har också visat mig en sak: man har begränsningar. Jag har nu under många år levt med en hög produktionstakt, givit ut många böcker och artiklar vid sidan om mitt doktorerande, undervisat i hög takt och gjort mycket annat. Allt detta är bra. Verkligen. Men man måste ge sig själv tid att vila. När jag föll hade jag sovit fyra timmar natten innan och oroade mig för min kommande försörjning. Då sade det pang. Kort sagt: jag har tänkt över min livsföring. jag har i många år sovit för lite, arbetat för mycket, nästan varit stolt över det. Som jag skämtsamt brukade säga: "I don't do moderation." Att slita ut mig själv blev till en stolthet, ett tecken på andens makt över materien. Att detta ledde till diverse problem (av svår ångestkaraktär, framför allt) är kanske inte oväntat. Och till sist alltså en segdragen hjärnskakning.

En god vän sade för två år sedan att jag måste sluta leva endast på "järnvilja och Red Bull". Han hade en poäng (fast RB gillar jag fortfarande!). Men kort sagt: man måste känna sin kropps stoppsignaler. Jag ignorerade dem länge, och som tack fick jag flera månaders postkommotionella problem och andra "mysigheter".

Buskapet är: ta hand om er. Och var försiktiga med huvudet. Det är känsligt - mycket känsligt. Och jag skall försöka ha lite bättre koll på mig själv under 2014. Det är väl ett bra nyårslöfte?