The Carps of March

 

Ok, in honor of the day (March 15), here’s my funny post on the Ides of March. And carps. And Swedish 90s tv. And Monty Python.

In order to understand this, we must go back to the mid-90s, a dark time before Monty Python started being reshown basically everywhere. The only channel in Sweden that showed Monty at that time was the rather fringy one called Z-TV. Z-TV bought up relatively (at the time) cheap old stuff and showed it over and over – and one such case was Monty Python. Me and dad – avowed Python fans for years – had the VHS recorder on high alert, recording every episode they broadcast (dad has the tapes to this day).

 

That is the scene. AND: there is a certain episode of Python in which (it makes sense in context!) Shakespeare’s Julius Caesar is performed – on Aldis lamps. We get to see the scene in which the Etruscan soothsayer Spurinna warns Caesar to “Beware the Ides of March” (i.e., the 15th of March).

And here lies the problem. Z-TV was a “young and hip” channel, apparently with a distinct lack in classicists. So, when creating the Swedish closed captioning for the scene, they ran into trouble. They just didn’t know what “Ides” meant. So, they apparently ran for the dictionary. 

 

And what they found was the FISH called “ide”:

https://en.wikipedia.org/wiki/Ide_(fish)

 

The name of that fish, btw, is originally from Swedish (in Swedish, it is “id”). Anyway, an “ide” is part of the family called Cyprinidae, the family of carps. The good folks at Z-TV seem to have thought that “id” was a rather obscure word even in Swedish (and yes, dear reader, it most certainly is). So they threw the audience a line, and we ended up with the immortal Shakespearian quotation:

 

“AKTA DIG FÖR KARPARNA I MARS”, i.e., “BEWARE OF THE CARPS OF MARCH”.

 

So, now we know. Julius Caesar was, in fact, murdered… by a conspiracy of carp.

I recounted this story many years ago here on my blog (in Swedish), here.

 

But, yeah: carp.

 

 

 

(image from: https://en.wikipedia.org/wiki/Ide_(fish)#/media/File:LeuciscusIdusWindeIde56cm_21-4-2009_16-46-58.JPG , by user Viridiflavus.

Biba

Lärde mig idag ett nytt ord. Såg på SVTs hemsida en referens till att svenska folket "bibar" så mycket - det handlade om överdrivet alkoholintag, så jag tänkte mig att detta på något sätt måste vara en anglicerande inlåning av "imbibe" (från latinets bibo, i sin tur från den protoindoeuropeiska reduplicerade presensstammen *piph3e-, jfr. sanskrit pibati, av roten *peh3(i)-, "dricka"). Men så fel jag hade - "att biba" är uppenbarligen bildat av förkortningen B-I-B - "bag in box".

Ouch. Jag vilar min väska.

På vandring

Hettitiskan - den äldsta i skrift belagda representanten för den indoeuropeiska språkfamiljen - har många roliga ord. Ett av de i min mening skojigaste är ordet iyant-, som betyder "får" (det jag angivit är stamformen - i nominativ singularis blir det iyanz och i nominativ pluralis iyanteš). Saken är den att ordet rent etymologiskt är att förklara som ett particip - i detta fall samma typ av formbildning som vi har bevarad i svenskan i orden på "-ande" och på latin i "-ns, genitiv -ntis" (de där orden vi lånar in som ord med slut på "-ent", "student", "solvent" etc.). Och vilken verbrot är det då som bildar detta iyant-? Jo, den mycket korta roten i- (ursprungligen från den protoindoeuropeiska roten *h1ei-), som betyder "att gå"* (samma hittar vi släktingar till i latinets eo - som i Monty Python-sketchen ur Life of Brian - och grekiskans eími). Alltså: en iyant-  är rent etymologiskt en "gående" eller "en som går". En som vandrar runt, helt enkelt. Rätt bra beskrivning av ett får, om ni frågar mig.


* ... eller också är det den hettitiska variantroten iya-, "att marschera", som är iblandad, men den kommer från samma indoeuropeiska ursprungsrot, och resultatet blir detsamma.

Häst till häst

Så här kunde man skryta på 700-talet f.Kr. om man var Azatiwada, härskare över en luvisk stadsstat:

  ^EQUUSá-zú-⁽ⁿ⁾pa-wa-ta ^EQUUSá-zú=wi SUPER+r-ta i-zi-i-há
"Häst lade jag till häst ..."


Azatiwada lämnade efter sig en lång, tvåspråkig inskrift (luviska och feniciska), där han berättar om alla bra saker han gjort. Bland annat har han alltså (med ett stereotypt uttryck) ökat arméns hästbestånd. Hans namn betyder för övrigt "Den av Tiwat [solguden] älskade". Inte illa.

I meningen ovan kan man notera ordet az(z)u-, som är den luviska varianten av det allmänna indoeuropeiska ordet för "häst" (latin equus, sanskrit aśva-, gotiska aihwa- etc.), här i form av en u-stam.


Citet ovan kommer från utgåvan i Werners Kleine Einführung ins Hieroglyphenluwische (1991, s. 66), men raden kan hittas i andra utgåvor också.

Det fjärde vittnet

 

Det allmänna indoeuropeiska ordet för “fyra” är *k^wetwor(es).* Det är det ordet som dyker upp i olika varianter som latinets qattuor, grekiskans tettares/tessares, sanskritens catur/catvāras, walesiskans pedwar och, för den delen, svenskans “fyra” (lättare att se om man tänker på gotiskans fidwor). Många fler exempel finns.

Men i det allra tidigast belagda indoeuropeiska språket, hettitiskan, heter “fyra” något helt annat, nämligen me(y)u-. Eventuellt har det ordet med roten i minimus att göra, vilket skulle innebära att den betecknar en “liten hand” med bara fyra av fingrarna. Saken är osäker.

Men finns inte det vanliga “fyra”-ordet alls på hettitiska? Jo, kanske. Det finns nämligen ett ord kutruwan-, som betyder “vittne”. Enligt en föreslagen tanke som ursprungligen går tillbaka på en artikel av C.H Carruthers från 1933 skulle det ordet ha att göra med *k^wetwor, i den meningen att det skulle beteckna den fjärde personen i ett rättsfall, efter den käranden, svaranden och domaren. Onekligen en intressant tanke. Men stämmer den …? Tja, oklart. För att komma med en i sammanhanget passande anglicism är juryn fortfarande ute.

Man kan läsa mer t.ex. i Kloekhorsts etymologiska lexikon.


* Med några varianter.

Polerat?

Den nyhet rörande äldre språk som varit mest i farten i svenska medier de senaste dagarna är nog den om Jimmie Åkessons bok med den egenartade titeln Satis polito, en titel som han själv erkänner att han inte behärskar uttalet på. Det har redan påpekats på flera ställen att denna titel är bluddrigt latin - "tillräckligt välpolerad" översätter JÅ det, men varför står det i ablativ eller dativ (på -o)? "Åt/av/medelst en tillräckligt polerad"? Och vad då för polering? Är han (och partiet) tillräckligt polerade att inte strö rasistiska glåpord omkring sig, bära järnrör till strid och annat som organisationen ägnar sig åt? I intervjun nämner han att det skulle syfta på att vara polerad nog att träffa kungen. Fan tro't.

Visst, fel händer, men i en boktitel? På något sätt är detta typiskt för SD - ett hyllande av det förment gamla och fina, som man sedan bara missförstår. Latinet är helt enkelt inte polerat, om vitsen tillåts. Allt gammalt och storståtligt är tjusigt, verkar ju SD tycka. Kristendomen karaktäriseras ju enligt Jimmie av sin svenskhet, trots sitt ytterst utrikiska ursprung. Är då latinet månne särskilt "svenskt"? Kanske SD-varianten är speciellt svensk, med dativ eller ablativ istället för nominativ? Är detta Jimmies bild av polerad bildning?

Själv kommer jag att tänka på det ljudlika latinska verbet polliceor, som betyder "att lova", med participet pollicitus. Kanske hade det passat bättre: SD har lovat tillräckligt - eller snarare "för mycket". Tro inte på dem. Tro inte på dem - de har fel, och inte bara om latinet.

Otium tibi molestum'st

Som poeten säger på vacker sapphisk meter:

Otium, Catulle, tibi molestum est -
otio exsultas nimiumque gestis;
otium et reges prius et beatas
perdidit urbes.


Eller som John Cale så träffande skall ha uttryckt saken:

"Arbete är meningen med min existens, min familj och min dotter förstår det. Jag kommer från en god socialistisk bakgrund som lärde mig att det är med arbete som du räddar din själ och att du dör i en mental förruttnelseprocess om du inte arbetar. "

Fuccant

Runda ord är ofta lingvistiskt roliga. Ett exempel är det där engelska på fyra bokstäver. Det är naturligtvis ett gammalt och fint ord. Ett av de första engelska beläggen för det lär vara följande underbara lilla textsnutt (fast det är delvis på mycket dåligt latin):

Non sunt in celi
quia fuccant uuiuys of heli

Detta kommer ur en nidvers, troligen från 1400-talet, som är elak mot vissa munkar. Det hela skall betyda:

"De är inte i himlen,
ty de knullar Elys kvinnor"

... där Ely är orten i Cambridgeshire. Och uuiuys är naturligtvis wives, dvs. "kvinnor". Notera den underbart pidginiserade blandningen av engelska och latin! Man har skapat ett latinskt verb fucco, med uppenbar betydelse, som man sedan böjer i tredje person pluralis (fuccant), och en del ord är ju ren medelengelska. Noteras bör också att den andra halvan av versen faktiskt står i kod i handskriften (ett enkelt substitutionschiffer) - farliga saker att skriva om munkar, sånt där!

Vergilii gurka

Kul är att ordet "gurkmeja" uppenbarligen kommer från latinets curcuma, och i sin tur från arabiska: ingen gurka där inte. Man lär sig något varje dag!

En annan fusketymologi jag gillar är för övrigt "Virgilius" för Vergilius (och därav engelskans stavning "Virgil"), som eventuellt beror på att man under medeltiden tillskrev Aeneidens författare magiska krafter, som med ett trollspö (virga på latin).

Vita flingor

De senaste dagarna har jag kommit att tänka på den indoeuropeiska roten *(s)neig^wh-. Det är den roten (och dess avledningar, som t.ex. *snoig^who-) som givit latinets nix (genitiv nivis), ryskans sneg, grekiskans niph-, forniriskans snechta - och naturligtvis svenskans "snö".

Extra

Apropå mina besök i Göttingen kan jag inte låta bli att nämna denna gamla latinska lokalpatriotiska devis från sagda stad:

Extra Gottingam non est vita, si est vita, non est ita.

"Utanför Göttingen finns inget liv - [och] om det är ett liv, är det inte så [som här]."

Det låter lite som en parafras på det gamla hederliga Extra ecclesiam nulla salus - eller som om Göttingen ville säga: Get a life!

Åldersvishet

Sitter just och dricker lite gott lugnande te som sägs vara ayurvediskt. Det kan man ju fundera på vad det betyder ... men den indiska läkekonst/humoralpatologitraditionen āyurveda är onekligen intressant. Påminner mycket om humörläran i väst, fast med tre "vätskor" i stället för fyra (vāta, pitta och kapha, nämligen - de tre betyder "vind", "galla" respektive "slem"). Galla och slem har här ungefär samma konnotationer som i västerländsk humoralpatologi - och de tre kvaliteterna har också kopplats till olika planeter i indisk astrologi (pitta till Mars, kapha till Jupiter etc.). De tre "humörerna" kan enligt āyurvedan användas för att till exempel föreskriva en passande diet för en individ.

Ordet āyurveda kommer av det allmäna veda ("kunskap, vetande") och āyus, som betyder "livslängd". Detta āyus är släkt med latinets aevum ("tidsålder"), grekiskans ai(w)ei ("alltid") och kanske även med den grekiska negationen ou ("inte") - utvecklingen kan här ha varit "inte [i någon] tidsålder, dvs. inte någonsin", där ordet för "inte" (antagligen ne) fallit bort och bara lämnat kvar ou - jfr. franskans ne ... jamais, som ibland slangigt kortas till jamais!

Alltihop går tillbaka till ett indoeuropeiskt *aiw- eller (med laryngal) *h₂eiu- (och eventuellt avljudsvarianten *h₂oiu-). Svenskans "evig" hör också hemma här - det är släkt med gotiskans aiws ("tid"), som är av samma rot.

Plotiopedia

Plotius Tucca, den historiske av de två huvudpersonerna i den wikanderska antikromanen Poeten och cirkelmakaren, har en sida på den engelska Wikipedian - och nej, det var inte undertecknad som framställde den. Artikelns uppgift att Tucca skulle ha skrivit verket De Morte är jag dock skeptisk till - det sattes nog samman av hans kollega Lucius Varius Rufus. Tucca finns (naturligtvis!) också på tyska.

Kanyl

Idag läser vi om kanylattacker i Xinjiang (det gamla tocharerlandet!). Ordet "kanyl" är bara ett av de många som troligen delar en etymologi från grekiskans kanna ("[vass]rör"), som använts i den mer utvidgade betydelsen "ihåligt rör". Det grekiska ordet (som givit latinets canna) är i sig sannolikt ett lån från akkadiskans qanû eller någon annan semitisk kognat till detta.

Andra ord som antagligen ursprungligen kommer av qanû är "kanon" (i båda betydelserna - kánon var ursprungligen en mätsticka) och "kanal", engelskans cane samt qanat. Det akkadiska ordet kan eventuellt vara lånat från sumeriskans gin. Se där hur orden kan överleva!

Eheu nos miseros!

... och här har vi en artikel om det pågående förfallet. Det man måste inse är att de klassiska språkens på gymnasiet kräftgång inte beror på något slags obetvinglig, evolutionär lag utan på konkreta politiska beslut. Precis som artikeln säger finns det de som aktivt vill förinta de klassiska studierna med politiska pennstreck. Måtte många ropa och få beslutsfattares pennor att skriva annorlunda - och jag menar bara inte i fråga om enstaka kurser utan om hela andan: vad man uppmuntrar folk att läsa påbörjas och inpräntas tidigt i livet. Det är inte konstigt att färre söker latin och grekiska om man inte antyder att sådant faktiskt kan vara både givande, viktigt och kul. Det är en fråga om kulturell attityd, inte om automatisk "utveckling" i den ena eller andra riktningen. Utan latinet frånsvär vi oss 2000 år av Europa, vi gör oss till föräldralösa barn. Må det icke ske!

Herr Skrifware

Denna etruskisk-latinska gravinskrift är skojig:

Q. Scribonius C. f.

vl . zicu

Den översta raden är latinsk motsvarighet till den undre, som är på etruskiska. Det hela rör sig uppenbarligen om en etruskisk man med namnet Vel Zicu.

Det roliga är att han i den latinska versionen kallas "Quintus Scribonius, son till Gaius", med romerska översättningar av sitt namn. Det mycket vanliga etruskiska förnamnet Vel har blivit till det lika vanliga latinska Quintus (förkortat Q). Men särskilt intressant är återgivningen av släktnamnet. Mannen hette Zicu, ett namn som (med rätt eller orätt) uppenbarligen kopplats till det tämligen välbelagda etruskiska verbet ziχu- ("att skriva"). Ur detta har man så "översatt" namnet till Scribonius (jfr. latin scribere, "att skriva").

På svenska finge han kanske heta Johan Runeberg ;-)

(cred till Rebecca för denna vitsiga tolkning!)


( En lite utökad version av detta inlägg har för övrigt publicerats i tidskriften Kontur).

Uninvited

Var det någon mer än jag som på det glada 80- och tidiga 90-talet spelade den gamla mac-klassikern Uninvited (ett mycket suggestivt och bitvis något obehagligt peka-och-klicka-äventyr på skräcktema)? Jag älskade det förbannat omöjliga spelet, med den onda zombiedamen, den klingande "I've got you"-dödskallen och - värst av allt - den lille impen som sprang förbi med sin förbaskade nyckel. Och att det bespökade husets gamle "master" hade hetat Crowley var också en lustig referens.

Naturligtvis fanns det lite paleolingvistik i spelet också. Man kunde lära sig små praktiska trollformler från murkna papyrer som man hittade här och där. Dessa formler var klassiska:

Instantum illuminaris abraxas!

(underbart kvasilatin, eller hur? Man orsakade blixtar när man uttalade dessa ord, i alla fall)

och

Specan heafod abraxas!

(rena anglosaxiskan, eller ja, anglosaxiska utan böjningar. Specan betyder "tala", alltså speak, och heafod är "huvud". Besvärjelsen fick mycket riktigt skulpterade huvuden och annat liknande att börja lägga ut texten. Mycket praktiskt.)

Ordet abraxas (även känt som abrasax) förekommer ofta i de antika magiska papyrerna (Papyri Graecae Magicae). Mycket praktiskt är att dess numerologiska värde är 365. I vissa gnostiska riktningar blev det namnet på ett slags gudaväsen, som avbildas med basiliskliknande kropp och två ormar som ben. Jag har länge misstänkt att denna gestalt åsyftas i Current 93's ytterligt gnosticerande låt They Return to their Earth i textraden Serpent's feet are the motion.
En annan rolig språklig kommentar är att personen jag en gång i lågstadiet fick spelet av inte kunde uttala titeln, utan återgav den som Unduladvig. Vilket språk är det, månne?

Ett ord för Zeppo Marx

Dagens sanslöst roliga ord är seponera (vilket används om att sätta ut, alltså avbryta behandling med, en medicin). Man kan säga jättemycket trams med det ordet: "Nu skall jag seponera disken", "vänta lite medan jag seponerar musiken så hör du bättre", etc. Visst, det kommer av ett tvättäkta latinskt ord, seponere ("sätta undan"), men det låter ändå makalöst dumt. Man borde nästan seponera det ur ordboken, tycker jag.

Död tunga

Dagens roliga sökning som landade på min engelskspråkiga blogg, Dead Tongues Whispering:
någon hade sökt på frasen "What happens to dead people's tongues?" och hamnat hos mig. Jag får mycket märkliga bilder i huvudet nu av onda skelett med utstickande tungor...

Detta med att använda "tunga" som uttryck för "språk" är mycket spritt: latinets lingua, hebreiskans lāšôn, sumeriskans eme, akkadiskans lišānum . Naturligtvis ingen märklig utveckling, men det är kul att se den återkomma. Till och med på tochariska används ordet kantwo (etymologiskt identiskt med lingua och "tunga") i betydelsen "språk".

Men vad gjorde man egentligen med döda människors tungor? Tja... enligt en historia skall Marcus Antonius' hustru Fulvia ha genomborrat den döde Ciceros tunga med en hårnål för att hämnas de tal han hållit mot hennes make: det är ju en mer aggressiv variant...

Anatomisk strof

Sitter just nu på ett hotellrum i Stockholm; ett nattligt telefonsamtal till hembyggden fick mig att minnas den vackra patologidevis, som bland annat finns inhuggen över ingången till gamla anatomen (numera kulturanatomen) i Lund:

Hic locus est ubi mors gaudet succurrere vitae.
"Här är den plats där döden gläds åt att bispringa livet."

Känner mig särskilt mysnöjd med att kunna återge hexametern i min översättning ovan, liksom att ha fått fram den snygga ordagranheten i "bispringa" jämfört med den etymologiska bakgrunden till succurrere, som bokstavligen blir "springa under".