Seger!

Ibland tjänar det till att revoltera: Skolverket drar tillbaka sitt förslag om att ta bort antiken från grundskolehistorian! Egentligen ganska väntat med tanke på den massiva kritiken från alla möjliga håll, men det visar också på vikten av att inte bara cyniskt sucka över tingens förfall utan faktiskt göra motstånd när sådant här sker. I artikeln grumsas det lite om hur få timmar det ändå handlar om etc., men det viktiga är att idén om antiken faktiskt grundläggs tidigt. Att hela föreställningen inte försvinner från yngre generationer. Så, trots allt: en liten seger!

Skolverksdebacle och artikel

Som utlovat bidrog jag tillsammans med min Pro Futura Scientia-kollega Sofia Lodén igår med en artikel i Expressen apropå Skolverkets debacle rörande undervisning om antikens historia. Vi försöker koppla det hela till lite bredare politiska trender. Läs här!

Och så har jag idag avhållit det första av mina fyra insatser på årets Bokmässa. Imorgon ytterligare tre (Forskartorget, intervju i Norstedts' monter samt seminarium med Tore Janson): se här för program!

De veta icke vad de göra ... eller också gör de det, vilket är än värre

Det här är verkligen katastrofalt. Jag och kollega vässar vår penna. Återkommer förhoppningsvis snart i denna sak.

Att 'forska

Apropå en intressant diskussion jag följt å nätet har jag kommit att fundera över det rätt märkliga uttryckssätt som inte sällan förekommer när skolelever av sina lärare åläggs att "forska" om något, vilket i praktiken inte verkar betyda stort mer än "läsa på om" - en användning av begreppet som får mången forskare att klia sig irriterat i huvudet. Kan det inte vara så att detta bruk av ordet "forska" kommer sig av något slags återöversättning av engelskans bra mycket bredare (och luddigare) "research"?

Hu, i så fall.

Eller handlar det om en avhuggen användning av uttryck som "att efterforska"?  Att 'forska, så att säga? Ett uttryck för aphaeresis, i så fall :-)

Oxford, skola och universitet

Här har vi mina två senaste krönikor i Kvällsposten/Expressen. Först har vi en som gör en analogi mellan Lund och Oxford och talar lite om min egen bildningshistoria (och jag vill understryka att Oxford visst har humor!). Och sedan har vi en alldeles ny, som handlar om friheten i att läsa vid ett universitet och vikten av att inse att man inte är fast i de sociala mönster man kanske föll in i under sin skoltid - om hur man kan gå bortom dem, och om ett litet "pep-talk" jag brukar ge min studenter när jag inleder mina hebreiskakurser.

Konfessionella friskolor och Världen idag

I en arg artikel i den kristna (och tämligen konservativa) tidningen Världen idag skrivs apropå de nuvarande mediala och politiska grälen kring konfessionella friskolor att gymnasieministern har fel om Skollagen och att den minsann inte alls säger att skolan skall vara sekulär - utan att sagda lag säger att undervisningen skall "förmedla värden i enlighet med kristen tradition och västerländsk humanism". Världen idag skriver:

"Skollagen säger inte alls att undervisningen ska vara sekulär, utan tvärtom att skolan ska förmedla värden i enlighet med kristen tradition och västerländsk humanism."

Hmm, tänkte jag. Kan detta verkligen stämma?

Nix, är svaret. Jag letar förgäves i Skollagen (på riksdagens hemsida) och hittar alls ingen sådan formulering. Efter lite vidare letande visar det sig att Världen idags formulering istället sannolikt kommer från Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet från 2011. Det är något ganska annat än Skollagen.

I den texten (Läroplanen) står det förvisso på sidan 7 att vissa värden skall förmedlas och att "[i] överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande." Men detta är ju minst sagt en ganska vag formulering ("i överensstämmelse med ..."). Den säger alltså  som jag förstår det inte att värdena i sig nödvändigtvis skall vara kristna utan att förmedlingen skall vara i överensstämmelse med kristna värderingar (och humanism). Och det står inte flaska om att undervisningen skulle vara konfessionell.

OCH ÄNNU VIKTIGARE: I meningen som följer direkt på den formuleringen står följande:
"Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell."

... alltså i praktiken precis det som Världen idag sade att "Skollagen" inte hävdade.



Men detta är alltså inte Skollagen. I Skollagen står följande:

"6 § Utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med
offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell.
7 § Undervisningen vid fristående skolor, fristående
förskolor och fristående fritidshem ska vara icke- konfessionell.

Utbildningen i övrigt vid fristående skolor, fristående
förskolor och fristående fritidshem får ha en konfessionell
inriktning. Deltagandet i konfessionella inslag ska vara
frivilligt."

Här står alltså att undervisningen skall vara icke-konfessionell, men att "[u]tbildningen i övrigt" vid fristående skolor får ha konfessionella inslag, som skall vara frivilliga. Notera "utbildningen i övrigt". "Undervisningen" skall om jag tolkar texten rätt ändå vara icke-konfessionell.

Oavsett vad man tycker i sakfrågan kan man väl hålla sig till vad det står, tänker jag.

Vill man läsa mer om mina tankar om sekularitet och sådant kan man titta här.

(Baserat på ett tidigare, kortare Facebook-inlägg av yours truly).

Bildning

... och här skriver jag ett litet inlägg i den ständiga "skoldebatten", några tankar om utbildning och bildning.

Järnåkra

Imorgon, måndag 13/8, håller jag ett anförande på Järnåkraskolans bibliotek i Lund - Järnåkra är för övrigt min egen gamla högstadieskola!

Läsplikt

Det debatteras ju så mycket hur man skall "rädda den svenska skolan" och allt vad därtill hör. I detta sammanhang skulle jag vilja delge publikum en idé som ursprungligen kommer från min käre far, Örjan Wikander. Jag ställer mig helhjärtat bakom den:

En viktig insats för att öka den allmänna bildningen i skolan vore följande: inför två timmars obligatorisk högläsning i skolan, varje dag - alltså att läraren läser för eleverna. Verkets typ och ursprung kan variera, men läsningen skall alltid följas av diskussion. Inte bara diskussion om själva texten, utan om saker som växer ur detta. Historia, samhällssituation, historiska frågor, moralställningstaganden, vad man vill. Att läsa litteratur är en central del i den mänskliga bildningsutvecklingen, och med tanke på de sjunkande lästalen bland "Sveriges unga" (som man ibland säger, med brösttoner) tror jag att en insats här vore fantastisk. Som sagt finns det så oerhört mycket man kan knyta till läsningen och få fram i diskussionen. Fram för läsning och reflektion. Jag tror också att läsning är ett av de enklaste och mest stimulerande sätten att frambringa det som lite slarvigt kallas "allmänbildning", och kanske än viktigare, att bibringa eleverna ett historiskt-analytiskt sätt att se på världen - att hjälpa dem att inte bara se på tingen som en serie löryckta händelser utan inbördes sammanhang, att fundera över vad en text vill säga (och varför den vill det), vem som skrivit den, i vilken historisk situation, för att svara på vilka frågor, etc. Utan att konfronteras med var människor tidigare tänkt är det svårt att lära sig tänka analytiskt, och det är viktiga saker. Rent personligen tror jag inte på någon stor, officiell "kanon" utan på variation i urvalet. Men läsning, läsning, läsning, diskussion, diskussion, diskussion, analys, analys, analys.

Min fars spontana exempel var Greven av Monte Cristo ...



End of sermon ;-)

Eheu nos miseros!

... och här har vi en artikel om det pågående förfallet. Det man måste inse är att de klassiska språkens på gymnasiet kräftgång inte beror på något slags obetvinglig, evolutionär lag utan på konkreta politiska beslut. Precis som artikeln säger finns det de som aktivt vill förinta de klassiska studierna med politiska pennstreck. Måtte många ropa och få beslutsfattares pennor att skriva annorlunda - och jag menar bara inte i fråga om enstaka kurser utan om hela andan: vad man uppmuntrar folk att läsa påbörjas och inpräntas tidigt i livet. Det är inte konstigt att färre söker latin och grekiska om man inte antyder att sådant faktiskt kan vara både givande, viktigt och kul. Det är en fråga om kulturell attityd, inte om automatisk "utveckling" i den ena eller andra riktningen. Utan latinet frånsvär vi oss 2000 år av Europa, vi gör oss till föräldralösa barn. Må det icke ske!

Hand-börjare

En bekant till mig från grundskolan, som skall förbli namnlös, skapade en gång i lågstadiet vad jag tycker är en fullständigt lysande folketymologi. Det hela rörde sig om något slags uppgift vi måste ha fått att rita ett djur och skriva en liten vers om detsamma. Person X ritade en groda, och skrev om honom:

"Men han är en sörjare,
men han gillar hand-börjare."

Och mycket riktigt - i sin hand hade grodan en hamburgare. Helt logiskt egentligen: man håller ju den i handen när man börjar äta den, inte sant?

Folketymologier är skoj - själv har jag alltid gillat den gamla babyloniska (sannolikt men inte helt säkert felaktiga) förklaringen till namnet på Babylons nationalgud Marduk, nämligen att det skulle komma av sumeriskans amar-Utu(k), "solgudens ungkalv". Kreativt, den måste man säga!

Och apropå skolan (brrr!) och hamburgare har jag alltid undrat varför det ansågs vara viktigt att lära sig glosan die Hackfleischtradition i högstadietyskan. Ett stort mysterium!

Genusvetenskap och matematik

För att forsätta på listan över pet peeves kommer här ett språkligt irritationsmoment som hängt med mig sedan mina grundskoledagar. Dåförtiden, vid tillfällen då jag inte satt hemma och antingen a) läste åldriga språk med fadern eller b) ägnade mig åt japansk tvspelskultur hände det naturligtvis att jag frekventerade skolan. Där fick man bland annat lära sig matematik, och det fortsatte ju på gymnasiet - där jag hör och häpna läste naturvetenskapligt program.

I alla fall: när man satt där och räknade sina geometriuppgifter dök ofta två ord som höll på att ge mig frossa, nämligen "trapets" och "parallellogram" (som termer för geometriska figurer). För att vara helt ärlig var det inte orden i sig själva som störde mig, utan de genus de ansågs äga. Enligt både lärare och matematikböcker var det första av dessa neutrum och det andra reale, alltså "ett trapets" och "en parallellogram".

Vansinne! Vem har någonsin hört talas om en cirkusartist som svänger runt i sitt trapets? Det är ju helt dingt att ordet skall ha ett annat genus just när det gäller geometri. Faktum är att jag har sett ställen där man skrivit "en", vilket jag tycker är det enda vettiga. Och vad gäller "parallellogram" råkar det ju vara så att alla andra ord på -gram är neutrala på svenska: ett pentagram, ett hologram, ett anagram, etc. Detta är ju helt logiskt på bas av grekiskans (neutrala) gramma och den neutrala grekolatinska avledningen -grammum. Så varför "en"?

Genera är svåra ting. Och här får ni bilder på de två gynnarna - och ja, ett parallellogram är ett specialfall av trapetsen (notera de arga protesterande fetstilarna!):

Trapets:



Parallellogram:



So there.