Man suckar över kulturskymningen

 

Seger!

Ibland tjänar det till att revoltera: Skolverket drar tillbaka sitt förslag om att ta bort antiken från grundskolehistorian! Egentligen ganska väntat med tanke på den massiva kritiken från alla möjliga håll, men det visar också på vikten av att inte bara cyniskt sucka över tingens förfall utan faktiskt göra motstånd när sådant här sker. I artikeln grumsas det lite om hur få timmar det ändå handlar om etc., men det viktiga är att idén om antiken faktiskt grundläggs tidigt. Att hela föreställningen inte försvinner från yngre generationer. Så, trots allt: en liten seger!

Skolverksdebacle och artikel

Som utlovat bidrog jag tillsammans med min Pro Futura Scientia-kollega Sofia Lodén igår med en artikel i Expressen apropå Skolverkets debacle rörande undervisning om antikens historia. Vi försöker koppla det hela till lite bredare politiska trender. Läs här!

Och så har jag idag avhållit det första av mina fyra insatser på årets Bokmässa. Imorgon ytterligare tre (Forskartorget, intervju i Norstedts' monter samt seminarium med Tore Janson): se här för program!

De veta icke vad de göra ... eller också gör de det, vilket är än värre

Det här är verkligen katastrofalt. Jag och kollega vässar vår penna. Återkommer förhoppningsvis snart i denna sak.

En tunga som ett skarpt svärd

Apropå dagens händelser skrev jag just följande å Twitter:


Ugaritic sentences of the day (slightly adapted from KTU 1.2 I 31-33, from the second tablet of the Baal Cycle): 

 L tštḥwy pḫr 
Qmt amrt amr 
ḥrb lṭšt lšnh 

"She does not bow before the assembly, 
standing, she pronounces her speech. 
A sharp sword is her tongue."

Humaniorasentenser på nattkvisten

Det handlar inte om att sitta av timmar -
det handlar om att studera.

Det handlar inte om att vända ögonen från "samtiden" -
det handlar om att förstå de historiska strukturer som ledde fram till den.

Det handlar inte (bara) om att mysigt tala om "utvecklande saker" -
det handlar om humanistisk självdisciplin.

Det handlar inte om hjälpvetenskaper till "andra, riktigare vetenskaper" -
det handlar om människans studium av vad som gör henne till människa.

Det handlar inte om utbildning -
det handlar om lärdom, förståelse och skapande insikt.

Det handlar inte om utantillkunskap för att sträva mot tidens anda och vara gammaldags -
det handlar om uppbyggandet av en solid och självklar kunskapsgrund ur vilken slutsatser kan dras och förståelse skapas.

Det handlar inte om "geniala genombrott" -
det handlar om enträget, vetenskapligt slit och arbete.

Det handlar inte om att anpassa sig till trender och rådande ideologier -
det handlar om att förädla tänkandet, vilket låter en se hur även dessa beror av sitt sammanhang.

Det handlar inte om hobbyverksamhet -
det handlar om att räta på ryggarna för det studium som kan befria människans tankar.

Det handlar inte om traditionalism och bakåtsträvande -
det handlar om idéhistorisk ödmjukhet.

Det handlar inte om att dra sig undan i ett elfenbenstorn -
det handlar om tankens arbetsro, och om att kunna lyfta blicken och se var de där förmenta tornen egentligen står.

Det handlar inte om att komma in och som en högdragen general uttala sig om dittan eller dattan -
Det handlar om det skapande som uppstår i dialektiken mellan den studerande och det studerade.

Det handlar inte om "kostsamma utbildningar" ...

Det handlar om humanistisk vetenskap.

I sig!

Som en del nog märkt pågår just nu en debatt kring universitetens roll, pedagogiken därstädes och den ständigt åberopade "genomströmningen" (jämför åter en viktig debattartikel av mina kollegor Alexander Maurits och Tobias Hägerland och den sedan följande dikussionen i tidningar och på bloggar). Här skulle jag bara vilja fundera lite kring en sak som uppkommit i debatten med ministern Helene Hellmark Knutsson, nämligen det faktum att hon i sin argumentation gjort en poäng av att universitetens arbete inte bara är till för de därstädes verksamma utan hela samhället, underförstått att det högre lärandet är till för samhället och inte tvärt om, så att säga.

Min tanke är att detta kan betyda en av två saker. Den ena är så självklar att den knappast behöver sägas: det är klart att universitetet är en samhällsinstitution som kan hjälpa världen i stort. Men den andra betydelsen är mer obehaglig - tanken att universiteten, den fria och logiska tankens högborg (om man vill prata lite högtravande), skall underordnas olika kortsiktiga politiska intressen - marknadsmässighet, arbetslöshetsbekämpning, "tillväxt", vad ni vill. Lärandet och vetenskapen blir med detta tankesätt instrumentella storheter som kan användas för att driva en eller annan politisk-ekonomisk agenda. Denna idé är naturligtvis inte ny: den dyker upp i olika delar av det politiska landskapet med jämna mellanrum (socialdemokrati eller Allians verkar här inte göra någon avgörande skillnad).

 Och det är då vi som arbetar inom och känner för universitetet faktiskt måste säga ifrån. Det handlar inte om isolerat navelskådande - det handlar om att utvecklandet av forskning, kunskap och tänkande i sig bidrar till samhällets godhet och fortbestånd. Precis som konstnärlig verksamhet måste forskningen och bildningen idkas för sin egen skull om man vill åtnjuta de goda extraeffekter de kan ha på "samhället i stort". För att använda en lite fladdrig analogi skulle man kunna säga att är det lite som kärlek eller vänskap: de kan inte manipuleras fram för andra syften - då dör de. De måste få frodas för sin egen skull. Vi har inte universitet primärt för att på något riktat sätt "möta samhällsutmaningarna" - vi har universitet för att kunskap och vetenskapliga resonemang är en god sak för människan. Så är det med bildning. Så är det med forskning. Så är det med undervisning och lärande. De är livsviktiga i sig själva, för att världen skall vara mer än ett krig för överlevnad (och ärligt talat hjälper de den kampen skapligt mycket också, för att göra sig skyldig till en mild underdrift). De är värden i sig. Och då måste de också få administrera sig på sina egna villkor.

Att vara forskare och universitetslärare är ett speciellt kall och medför ett speciellt sätt att leva. Ämnet blir, och måste få bli, en central del i hela livet - inte något som kan stängas av när man går från arbetsrummet, inte något som kan ses som en del av något större samhällsprojekt som egentligen inte har med forskningen och lärandet att göra. Detta är som sagt inte något upphöjt navelskådande - det är produkten av århundraden av kamp för den fria och logiska tanken. Det är värt något - i sig.

Debatt

Läs gärna mina CTR-kollegor Tobias Hägerlands och Alexander Maurits' kloka SvD-artikel om utvecklingen inom högskola/universitet. Viktiga saker.

Födelsedag och Medelhavsmuseet!

Idag fyller jag år - närmare bestämt 35. Min födelsedagsönskning från allmänheten: rädda museerna i Stockholm från den hotande sammanslagningen. Inte minst Medelhavsmuseet, som betyder mycket för mig. Skriv på en protestlista här!

Konfessionella friskolor och Världen idag

I en arg artikel i den kristna (och tämligen konservativa) tidningen Världen idag skrivs apropå de nuvarande mediala och politiska grälen kring konfessionella friskolor att gymnasieministern har fel om Skollagen och att den minsann inte alls säger att skolan skall vara sekulär - utan att sagda lag säger att undervisningen skall "förmedla värden i enlighet med kristen tradition och västerländsk humanism". Världen idag skriver:

"Skollagen säger inte alls att undervisningen ska vara sekulär, utan tvärtom att skolan ska förmedla värden i enlighet med kristen tradition och västerländsk humanism."

Hmm, tänkte jag. Kan detta verkligen stämma?

Nix, är svaret. Jag letar förgäves i Skollagen (på riksdagens hemsida) och hittar alls ingen sådan formulering. Efter lite vidare letande visar det sig att Världen idags formulering istället sannolikt kommer från Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet från 2011. Det är något ganska annat än Skollagen.

I den texten (Läroplanen) står det förvisso på sidan 7 att vissa värden skall förmedlas och att "[i] överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande." Men detta är ju minst sagt en ganska vag formulering ("i överensstämmelse med ..."). Den säger alltså  som jag förstår det inte att värdena i sig nödvändigtvis skall vara kristna utan att förmedlingen skall vara i överensstämmelse med kristna värderingar (och humanism). Och det står inte flaska om att undervisningen skulle vara konfessionell.

OCH ÄNNU VIKTIGARE: I meningen som följer direkt på den formuleringen står följande:
"Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell."

... alltså i praktiken precis det som Världen idag sade att "Skollagen" inte hävdade.



Men detta är alltså inte Skollagen. I Skollagen står följande:

"6 § Utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med
offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell.
7 § Undervisningen vid fristående skolor, fristående
förskolor och fristående fritidshem ska vara icke- konfessionell.

Utbildningen i övrigt vid fristående skolor, fristående
förskolor och fristående fritidshem får ha en konfessionell
inriktning. Deltagandet i konfessionella inslag ska vara
frivilligt."

Här står alltså att undervisningen skall vara icke-konfessionell, men att "[u]tbildningen i övrigt" vid fristående skolor får ha konfessionella inslag, som skall vara frivilliga. Notera "utbildningen i övrigt". "Undervisningen" skall om jag tolkar texten rätt ändå vara icke-konfessionell.

Oavsett vad man tycker i sakfrågan kan man väl hålla sig till vad det står, tänker jag.

Vill man läsa mer om mina tankar om sekularitet och sådant kan man titta här.

(Baserat på ett tidigare, kortare Facebook-inlägg av yours truly).

Låt oss tala allvar!

Jag brukar ganska sällan skriva om politik på den här bloggen – det händer, men jag har försökt hålla det begränsat. Detta beror på att jag menar att jag i min roll som forskare, författare och folkbildare inte vill trycka ned mina åsikter i någons hals. Men ibland måste man tala. Det här är ett sådant fall.

       Runt oss ser vi nämligen i Sverige en djupt obehaglig kantring mot xenofobi, oreflekterad nationalism och – inte minst – islamhat. Om detta måste man tala. Mot detta måste man markera.

       Islam är en av de religioner som vuxit fram i den antika Främre Orient vars texter och kulturer jag älskar. Den har till stor del burits av ett av de semitiska språk jag älskar. Och den är en av Sveriges största religioner idag. Det senare är ett faktum. Inte något att skrämmas av, inte något att skapa nidbilder av.

       Nu får vi gång på gång höra att det är ”för mycket”, att det pågår en islamisering, att vi måste skydda vårt lands västerländskhet mot det muslimska och – underförstått – terroristiska inflytandet. Att folk inom kultur, media och universitet är för ”snälla mot islam”.

      

Nu tänker jag avslöja några saker för er:

       Nej, svenska kulturpersoner gillar inte ISIS/Dāʿesh.

       Nej, svensk vänster hatar inte Sverige.

Nej, svenska akademiker är inte ”indoktrinerade kulturmarxister”. Faktum är att de rätt sällan är marxister. För sällan, om man frågar mig.

       Nej, Det finns ingen liberalmarxistisk konspiration för att islamisera Sverige.

       Och kanske viktigast: Sverige ÄR INTE islamiserat.

Med tanke på hur många s.k. ”etniska muslimer” (i sig ett oerhört dumt uttryck – islam är en världsåskådning, inte en etnicitet) det finns i Sverige är det snarare anmärkningsvärt hur lite muslimsk kultur man ser i svensk mainstream. Om Sverige vore ”islamiserat” i den mening islamofoberna förfasar sig över skulle det inte handla om att det finns ḥalālmat på skolor. Det skulle handla om att ickemuslimska religiösa yttringar aktivt förbjöds. Om att den svenska majoritetskulturen på något sätt hotades.

       Det gör den inte.

Och så är det frågan om islams förhållande till våldsamma passager i källtexter och historia. Och den frågan är, som vad gäller alla religioner, mångfacetterad. En tradition med en levande teologisk diskussion och texttolkningstradition har alltid många olika attityder och förhållningssätt till texter – vilka man håller fram, vilka man går mer eller mindre tyst förbi. Vilka som kommer att bli de vanligaste i framväxande svensk och europeisk islam är inte lätt att säga. Och det bör vi därför inte sia om. Och om vi skall uttala oss om islamisk texttradition måste vi göra det genom ett bildat, exegetiskt studium – och inte genom ”quote-mining” och fiendebildstänkande.

       Och om Dāʿesh: ja, så gott som alla är mot dem. Det är inget radikalt och omstörtande med att vara mot Dāʿesh och saudisk wahhabism. Och visst måste vi motarbeta jihadistisk terrorism. Det är självklart. Det råder total politisk konsensus om det i den svenska öppna debatten. Jag upprepar: Det råder i svensk politisk debatt total konsensus om att jihadistisk terror skall motarbetas å det kraftigaste. Huruvida det är så är inte en seriös frågeställning. Det finns ingen framstående public intellectual i svensk debatt som sitter och säger att man bör stödja Dāʿesh. De få gånger någon sagt något som vagt kunnat tolkas åt det hållet har den mediala domen snabbt blivit hård. Detta är fakta.

Och åter detta om obehagliga Qurʾān och ḥadıth-passager. För den som vill är mängden av s.k. västerländska (kristna och ickekristna) exempel på obehagliga passager i källtexter och obehagligt applicerande mycket stort. Faktum är att det är banalt att påpeka det. Väldigt många tanketraditioner (kristendom, marxism, judendom, islam, hinduism och många andra – och ja, även buddhism) har sådana obehagligheter. Detta är inte undanflykter, det är fakta. Och det blir väldigt uppenbart om man ägnar sig åt textforskning. Att bara se detta hos dem man upplever som främmande är mest ett uttryck för människans drift att demonisera grupper man upplever som främmande. Denna atavistiska vilja att fiendeförklara dem som är annorlunda bör intellektuella inte understödja – vi bör motarbeta den. Och vill man veta något om t.ex. islamisk texttradition finns god forskning och goda akademiker att tillgå. Tala med dem och inte minst – tala med muslimer själva. Sitt inte bara och ”tyck” om hur ”islam är”.

För övrigt ser jag under senare tid en obehaglig retorisk rörelse på vissa håll, där man vill skapa och framhäva något slags konglomerat av ateistisk liberalkonservatism och kristendom och lansera denna egenartade tulipanaros som ”västerländsk ideologi”.

       Det finns ingen sådant allmänt västerländsk ideologi. Hur skulle det kunna? Västerländskt tänkande omfattar kristendom, judendom, islam (ja!), kommunism, liberalism, miljöaktivism, nazism, anarkism, monarkistisk absolutism, marknadskonservatism, korporativfascism, yttrandefrihets- och censurvurmande, ulrademokratism och diktaturhyllningar. Allt detta är ”västerländskt”. Att försöka skapa något slags enat ”kristo-liberal-konservativ” front mot allt man ogillar (”islam-marxism” eller någon annan märklig sammanslagning?) är oärligt. Och poänglöst. Västerlandet är ett ideologiskt myller. Vi behöver verkligen ingen ”västerlandsnationalism”.

Och en sak till: man ser ibland folk göra jämförelser mellan den stora muslimska invandringen till Europa och en ”långsam ockupation” av något slag, som om dagens muslimska invandrare vore det Ottomanska imperiets soldater.

       Denna jämförelse är nonsens. Den relevanta jämförelsen är istället utvandringsvågorna från Europa till USA under 1800- och tidigt 1900-tal. Från fattigdom och religiöst förtryck – och i detta fall ofta krig - drar folk till främmande land för att söka lyckan. Detta är ingen långsam ockupation – det är människors kamp för ett värdigt liv.

Vi kan inte vara mot människors kamp för ett värdigt liv. Då är vi nämligen inte själva moraliskt värdiga.

Dixi.

Om ordet "tro" och dess begränsade allmängiltighet

I ett tidigare blogginlägg skrev jag en längre drapa om sekularism och sekularitet, ett inlägg som gav upphov till trevliga vidare resonemang från min bloggkollega Tobias Harding. Det gamla inlägget handlade om hur jag som religiöst utövande också ser mig som sekularist, och i en inskjuten parentes påpekade jag att jag av olika skäl medvetet undviker ordet “troende” (just till förmån för “religiöst utövande” och liknande). I detta inlägg tänkte jag utvidga den tanken lite mer – det här är ju trots allt till stor (om än inte uteslutande) del en språkblogg, så denna fråga om ordbruk känns onekligen relevant.


I dagens Sverige är just “tro” ett ord som ofta används som referens till religiösa världssyner. “Tror du på Gud?” frågar man. ”Har du en gudstro?” frågar man likaså. “Tro och vetande” är en gammal slogan för vissa – en som ställer upp en dikotomi mellan det underförstått blinda religiösa förhållningssättet och det underbyggda ickereligiösa. Ordet ”tro” kopplas beroende på vem som använder det antingen till ett slags omotiverat troende på saker som man inte har skäl att tro på (Faith is belief in spite of, even perhaps because of, the lack of evidence, som Richard Dawkins uttryckte tanken) eller i mer positiv bemärkelse till en sorts orädd tillit, att vilja ”känna tro” och liknande.


Problemet med att använda begreppet ”tro” som en allmän fras för religiösa människors förhållande till sina världsbilder är att det är så oerhört starkt präglat av en specifik samling religiösa traditioner, nämligen reformatorisk kristendom. Det är omöjligt att inte höra Luthers ”tron allena” eka i uttrycket, tanken på den oreserverade tron och tilliten på det kristna evangeliet som frälsande. På grund av vårt lands religiösa historia reflekterar man kanske inte tillräckligt ofta om hur speciell den hållningen faktiskt är i ett världsperspektiv. Det finns ett gammalt talesätt om att man i fall man frågade en athenare från antiken om huruvida han/hon ”trodde” på Athena bara skulle få ett oförstående stirrande tillbaka, och detta illustrerar tydligt problemet med terminologin. Idén att just ”tro” är en så oerhört central del av religionens väsen är nämligen väldigt speciell för den religiösa tradition som dominerat Sverige under lång tid. Den är inte självklar.


För det första finns det gott om religioner som inte lägger särskilt stor vikt vid man tror utan snarare på ortopraxi, dvs. rituellt korrekt handlande (många former av hinduism, shintô, antik romersk religion etc.). Men även bland de religioner som har utbyggda idéer om vad man ”bör” tycka om Guds/gudars/verklighetens natur är ordet ”tro” ofta allt annat än lyckat, anser jag. Det kan nämligen (i alla fall av sina belackare) lätt fås att implicera ett slags substans- och evidenslöst antagande, en vag tilltro till något man inte känner (lite som det Dawkins driver med i det ovannämnda citatet). Det är säkert lätt att från ateistiskt håll tänka sig att religion alltid fungerar på det sättet – att man bara ”känner” och tror på något man inte har en aning om. Men denna bild av religion överensstämmer inte med verkligheten, i alla fall långt ifrån alltid. Det finns gott om religiösa traditioner som bygger sina världsåskådningar på intrikata filosofiska system och inte bara på instinktiva trossatser; naturligtvis kan de ofta ha ett eller annat axiomatiskt grundantagande i botten, men det gäller alla filosofiska system (att den materiella världen är verklig och iakttagbar är ju till exempel ett sådant – obevisbart – axiomatiskt påstående som många moderna ateister tar för självklart). Men ett givet religiöst system behöver inte alls vila helt eller ens i huvudsak på ”tro”. När den indiske religionsfilosofen Śaṅkara drev tesen om den absoluta idealistiska monismen gjorde han det knappast bara för att han vagt trodde på den och kände en stark känslorörelse utan därför att han genom stegvis filosofisk och exegetisk verksamhet kom fram till denna position. Naturligtvis skulle många avsvära sig en lös definition av "tro" som ett allmänt känslomässigt tyckande, men ett problem är att antireligiösa polemiker lätt kan läsa in en sådan idé i begreppet. Och som sagt, "tron" som frälsande är en idé som hör hemma i en mycket specifik idétradition och inte är allmängiltig som beskrivning av vad religion är.


Jag föredrar uttrycket ”försanthållande” när det handlar om vad religiösa människor tycker om världen och gud(ar). Man har en åsikt om hur världen och dess eventuella metafysiska substrat är beskaffat, förhoppningsvis efter visst övervägande. Men sådana – genomtänkta – försanthållanden kring världens (religiösa) natur behöver inte vara mer ”tro” än det ovannämnda påståendet att den materiella världen existerar oberoende av subjektet.




Själv anser jag att ”tro” i bästa fall kan vara ett förstadium till något viktigare, nämligen i första steget filosofisk deduktion … och i det andra, och ovanligare: gnôsis.

Hur länge, Ugarit?

 

Jag är rädd. Jag oroar mig för Ugarit.

Sedan mina tonår har jag älskat och arbetat med materialet från den syriska bronsåldersstaden på kusten. I Ugarit skrevs berättelserna om den nordvästsemitiske guden Baal och hans äventyr, hur han bekämpar sina fiender Havet och Döden och vinner härskarskapet över gudarna. Texterna från staden satte forskningen om Gamla testamentet i helt nytt ljus, när man fick tillgång till material från en systerkultur. I Ugarit skrevs några av de vackraste ord jag vet, någon gång på 1300- eller 1200-talet före vår tideräknings början:

       Ty ett ord har jag, och jag skall säga dig det,

       ett meddelande, och jag skall upprepa det för dig,

       trädets ord och stenens viskning,

       ett ord som människorna inte känner

       och jordens mängder inte förstår,

       ett samtal mellan himmel och jord,

       mellan djupen och stjärnorna.                               

       Jag förstår den ljungeld som himlen inte känner –

       kom, och jag skall avslöja det för dig.

Ugarit har grävts ut av arkeologer under decennier. Staden var en metropol, en korsväg mellan det hettitiska, det lokala nordvästsemitiska och andra kulturer i området. Åtta språk är belagda i skrift därifrån – inte bara det egna språket ugaritiska, som är min specialitet, och som ovanstående citat ursprungligen skrevs på, utan även akkadiska, hurritiska och många andra. Både de materiella och textuella skatterna därifrån är oersättliga och ger oss en direkt bild in i den värld Gamla testamentets texter tog spjärn mot och växte fram ur.

Som sagt har jag sysselsatt mig med ugaritiska ting i halva mitt liv. Men jag har aldrig kommit till staden, aldrig besökt dess materiella lämningar. Och frågan är hur det blir med den saken i framtiden. Kommer jag någonsin att kunna? Kommer någon av oss att kunna se Baals stad?

 Just kom nyheten att Palmyra fallit för den ”Islamiska statens” härjningar och nu är hotat av möjlig förstörelse. Vi såg vad som hände i Nimrud och Hatra. Hur länge kommer Ugarit att finnas kvar, frågar jag som "egoistisk ugaritolog"? 

Och än värre, naturligtvis: alla dessa människoliv som IS krossar. Både nuet och dåtidens arv trampar de under sin stövel.

Hur länge skall vi låta detta pågå? Jag frågar som psalmisten: ʿad mātāy?

Hur länge?

Bildning

... och här skriver jag ett litet inlägg i den ständiga "skoldebatten", några tankar om utbildning och bildning.

Seger!

Seger! Medelhavsinstituten blir kvar, berättar man nu på Regeringskansliets hemsida! Läs här!

I Expressen om instituten

Jag ryter till i Expressens nätupplaga om nedläggningshotet mot instituten i Rom, Athen och Istanbul.  Läs här!

Rädda instituten!

Nåddes just av den vidriga nyheten att regeringen planerar att i praktiken lägga ned de svenska medelhavsinstituten - i Rom, Athen och Istanbul - som varit och är nav i svensk antikforskning, konstvetenskap och även filologi i decennium efter decennium. Detta vore ett kulturmord av fullkomligt astronomiska mått. Instituten har varit basen för i stort sett all medelhavsarkeologi driven av svenskar (inte minst de stora etruskologiska utgrävningarna i San Giovenale och Acquarossa); de utgör basen för en stor del av den klassiska arkeologiutbildningen. De har fantastiska forskningsibliotek. De är en väg in i internationella forskningskontakter. Att lägga ned dem skulle slå så hårt mot svensk antikvetenskap och andra discipliner att det är svårt att tänka sig.

Må detta för Guds skull inte ske! Här måste vi agera! Jag uppmanar alla vänner av antikvetenskap, språkforskning, konstvetenskap och andra humanistiska discipliner att opponera sig mot detta beslut - högljutt!


TILLÄGG:
Nu finns en namninsamling mot dessa galenskaper. Skriv på, skriv på!

Om religion och sekularitet - några tankar

På senare år har debatten om religionens roll i samhället, om ”konservativ” och ”progressiv” religionsutövning, varit aktiv både i tryckt media och på internet. Frågan om huruvida religionen skall vara politisk eller inte har stötts och blötts – ibland under ganska upprörda former – av debattörer som sträcker sig i skala från t.ex. konservativa kristna som vill att deras egen form av kristendom skall ha ett starkt och just konservativt inflytande på samhället till dem som anser att religionen snarast är en antikverad pinsamhet som bör hållas borta från det offentliga rummet. Apropå detta skulle jag vilja bidra med några tankar kring detta med religion och sekularitet, ur mitt eget ganska personliga perspektiv. Jag anser nämligen att sekularitet är något av det viktigaste som finns – för de religiösas skull.

Jag är sedan ganska många år religiöst utövande (jag föredrar av olika skäl detta uttryck framför det så ofta förekommande ”troende”). Jag tillhör inte någon av de så kallade världsreligionerna; jag är inte medlem i Svenska kyrkan, Romersk-katolska kyrkan, någon ortodox eller friprotestantisk kyrka, något muslimskt, judiskt, hinduiskt eller buddhistiskt samfund. Eller för den delen Förbundet humanisterna.

Jag är alltså religiöst utövande. Men jag är också sekularist, mycket övertygad sådan, till och med (vilket här alltså inte alls skall tolkas i betydelsen ”antireligiös” utan i betydelsen ”förespråkare av total samvetsfrihet i staten”). Och jag är inte sekularist därför att jag tycker att religion är farligt, pinsamt, obegripligt eller irrationellt – utan just därför att jag tycker att mitt religiösa utövande och min livsåskådning är så viktiga.

Frågan om rätten att hålla sig med en världsåskådning (eller ett konglomerat av flera) är en av de mest grundläggande mänskliga friheter vi har. Den handlar inte bara om rätten att tänka fritt, utan om rätten att ha en grundläggande filosofisk bakgrund till de tankar man tänker. Det handlar om rätten att hålla sig med de föreställningar om självet och världen utan vilka inget tänkande har någon grundning. Att begränsa denna rättighet vore att begränsa något av det som allra tydligast gör oss till människor.

Det är därför det är så viktigt att vi till exempel har religionsfrihet som en grundlagsstadgad rätt (och inte bara en allmän åsiktsfrihet) – religionsutövande är nämligen inte en ”tanke” vilken som helst utan en grundläggande del av tänkandets och världssynens väsen. Detsamma gäller naturligtvis också ateistisk/areligiös filosofi. Jag tycker gott att livsåskådningsfrågor – särskilt religiösa sådana – kunde få diskuteras mer i den svenska offentligheten.

Men å andra sidan: om vi ger ett visst livåskådningssystem omotiverat företräde i samhällsdebatten (eller, ännu värre, lagen), då begränsar vi denna mänskliga frihet på ett ännu tydligare sätt. Den dag vi officiellt proklamerar en religiös (eller areligiös) hållning som den officiella – då har vi kringskurit våra medborgares frihet. Och det är här jag vill trycka på följande: detta är inte bara, eller ens framför allt, av relevans för de ickereligiösa. Sekulariteten är tvärtom livsviktig för dem som har en religiös värdsåskådning. Den är viktig, därför att så betydelsefulla val som det som handlar om ens filosofiska eller religiösa världsåskådning borde tas i största möjliga frihet. Den religion eller filosofiska hållning som inte med ett maximalt mått av frihet har valts av utövaren själv riskerar också bli oärlig: den riskerar att snarast bli uttryck för andras inflytanden.

Det religiösa utövandet anses – om man hyser en sådan världsåskådning – ge möjligheter som man inte kan få någon annanstans, enligt vissa till och ett möte med verklighetens yttersta grund. Att gå in i något sådant av annat än så fri vilja som möjligt är, tror jag, inte särskilt lyckat.

Ett fall där detta frågekomplex blivit aktuellt i debatten är den (i och för sig kanske något perifera) diskussionen om huruvida skolavslutningar bör få ske i kristna gudstjänstlokaler och huruvida en präst i så fall skall få välsigna eleverna. Skulle det skada så mycket, frågar sig en del debattörer, om en präst uttalade en välsignelse? Vad gör väl det? Gör det månne ont att bli välsignad?

Nej, knappast, men den relevanta frågan är en annan. Att delta i skolan är en lagstadgad plikt för svenska medborgare. Därför måste denna plikt vara neutral i alla sådana frågor. Att påtvinga någon en religiös utövning ligger inte i linje med idén om religionsfrihet. Att bli kristen, muslim, hindu – eller ateist – måste vara ett beslut av den enskilde individen, precis lika mycket som att bli marxist, liberal eller anarkist. Religionsutövning handlar om mer än ett socialt sammanhang: det handlar om tankefrihet och, om man har en religiös världsåskådning, potentiellt kanske också om något sådant som ens själs eviga frälsning. Detta kan man inte lämna åt någon annan att bestämma över: inte åt staten, inte åt lärare, inte åt utredare, inte åt föräldrar, inte åt vänner, inte åt företag, inte åt intressegrupper, inte åt missionerande företrädare för ateism eller teism. Dessa val – som kanske är de viktigaste man någonsin kommer att göra – måste man göra själv. Därför, och i den meningen, är jag sekularist.

Farlig indoeuropeisk invandring!

Apropå valet idag måste jag ju tipsa om något som de flesta nog redan sett, nämligen Henrik Dorsins underbara valdebattsparodi (kan ses här). Av särskilt intresse för denna blogg är naturligtvis hans fantastiska Jimmie Åkesson-imitation, med uttalandet att "indoeuropéerna skulle ha fått hjälp på plats"!

Jag röstade för min del redan i förra veckan, emedan jag idag befinner mig på exgetikkonferens i Hamburg. Men jag får väl följa det hela nätledes.

Lek med ord och namn

Politikvarning - men jag måste bara dela med mig av en liten teori jag haft ganska länge nu, nämligen att de fyra partierna i den borgerliga Alliansen mest ägnar sig åt att leka hela havet stormar med varandras politiska positioner (alltid förvirrar det någon ...). Betänk följande:

Nya moderaterna = gamla Folkpartiet
Centern = gamla Moderaterna, som de verkade kring 1992 (tänk på stureplansliberalismen!)
Folkpartiet = gamla Kristdemokraterna (respekt, ordning och reda, allmän auktoritetstro)
Kristdemokraterna = riskerar att vara de som inte hittar någon stol ...

Skämt, ja visst ... men är det inte lite träffande? :-)