Jag brukar ganska sällan
skriva om politik på den här bloggen – det händer, men jag har försökt hålla
det begränsat. Detta beror på att jag menar att jag i min roll som forskare,
författare och folkbildare inte vill trycka ned mina åsikter i någons hals. Men
ibland måste man tala. Det här är ett sådant fall.
Runt oss ser vi nämligen i
Sverige en djupt obehaglig kantring mot xenofobi, oreflekterad nationalism och
– inte minst – islamhat. Om detta måste man tala. Mot detta måste man markera.
Islam är en av de religioner
som vuxit fram i den antika Främre Orient vars texter och kulturer jag älskar.
Den har till stor del burits av ett av de semitiska språk jag älskar. Och den
är en av Sveriges största religioner idag. Det senare är ett faktum. Inte något
att skrämmas av, inte något att skapa nidbilder av.
Nu får vi gång på gång höra att
det är ”för mycket”, att det pågår en islamisering, att vi måste skydda vårt
lands västerländskhet mot det muslimska och – underförstått – terroristiska
inflytandet. Att folk inom kultur, media och universitet är för ”snälla mot
islam”.
Nu tänker jag avslöja några saker för er:
Nej, svenska kulturpersoner gillar inte
ISIS/Dāʿesh.
Nej, svensk vänster hatar inte Sverige.
Nej, svenska akademiker är inte ”indoktrinerade
kulturmarxister”. Faktum är att de rätt sällan är marxister. För sällan, om man
frågar mig.
Nej, Det finns ingen liberalmarxistisk
konspiration för att islamisera Sverige.
Och kanske viktigast: Sverige ÄR INTE
islamiserat.
Med tanke på hur många s.k. ”etniska muslimer” (i sig ett
oerhört dumt uttryck – islam är en världsåskådning, inte en etnicitet) det
finns i Sverige är det snarare anmärkningsvärt hur lite muslimsk kultur man ser i svensk mainstream. Om Sverige vore
”islamiserat” i den mening islamofoberna förfasar sig över skulle det inte
handla om att det finns ḥalālmat på skolor. Det skulle handla om att ickemuslimska
religiösa yttringar aktivt förbjöds. Om att den svenska majoritetskulturen på
något sätt hotades.
Det gör den inte.
Och så är det frågan om islams förhållande till våldsamma
passager i källtexter och historia. Och den frågan är, som vad gäller alla
religioner, mångfacetterad. En tradition med en levande teologisk diskussion
och texttolkningstradition har alltid många olika attityder och
förhållningssätt till texter – vilka man håller fram, vilka man går mer eller
mindre tyst förbi. Vilka som kommer att bli de vanligaste i framväxande svensk
och europeisk islam är inte lätt att säga. Och det bör vi därför inte sia om.
Och om vi skall uttala oss om islamisk texttradition måste vi göra det genom
ett bildat, exegetiskt studium – och inte genom ”quote-mining” och
fiendebildstänkande.
Och om Dāʿesh: ja, så gott som
alla är mot dem. Det är inget radikalt och omstörtande med att vara mot Dāʿesh och saudisk
wahhabism. Och visst måste vi motarbeta jihadistisk terrorism. Det är
självklart. Det råder total politisk konsensus om det i den svenska öppna debatten.
Jag upprepar: Det råder i svensk politisk
debatt total konsensus om att jihadistisk terror skall motarbetas å det
kraftigaste. Huruvida det är så är inte en seriös frågeställning. Det finns
ingen framstående public intellectual i svensk debatt som sitter och säger att
man bör stödja Dāʿesh. De få gånger någon sagt något som vagt kunnat tolkas
åt det hållet har den mediala domen snabbt blivit hård. Detta är fakta.
Och åter detta om obehagliga Qurʾān och ḥadıth-passager.
För den som vill är mängden av s.k. västerländska (kristna och ickekristna)
exempel på obehagliga passager i källtexter och obehagligt applicerande mycket
stort. Faktum är att det är banalt att påpeka det. Väldigt många
tanketraditioner (kristendom, marxism, judendom, islam, hinduism och många
andra – och ja, även buddhism) har sådana obehagligheter. Detta är inte
undanflykter, det är fakta. Och det blir väldigt uppenbart om man ägnar sig åt
textforskning. Att bara se detta hos dem man upplever som främmande är mest ett
uttryck för människans drift att demonisera grupper man upplever som främmande.
Denna atavistiska vilja att fiendeförklara dem som är annorlunda bör
intellektuella inte understödja – vi bör motarbeta den. Och vill man veta något
om t.ex. islamisk texttradition finns god forskning och goda akademiker att
tillgå. Tala med dem och inte minst – tala med muslimer själva. Sitt inte bara
och ”tyck” om hur ”islam är”.
För övrigt ser jag under senare tid en obehaglig retorisk
rörelse på vissa håll, där man vill skapa och framhäva något slags konglomerat
av ateistisk liberalkonservatism och kristendom och lansera denna egenartade tulipanaros
som ”västerländsk ideologi”.
Det finns
ingen sådant allmänt västerländsk ideologi. Hur skulle det kunna? Västerländskt
tänkande omfattar kristendom, judendom, islam (ja!), kommunism, liberalism,
miljöaktivism, nazism, anarkism, monarkistisk absolutism, marknadskonservatism,
korporativfascism, yttrandefrihets- och censurvurmande, ulrademokratism och
diktaturhyllningar. Allt detta är ”västerländskt”. Att försöka skapa något
slags enat ”kristo-liberal-konservativ” front mot allt man ogillar
(”islam-marxism” eller någon annan märklig sammanslagning?) är oärligt. Och
poänglöst. Västerlandet är ett ideologiskt myller. Vi behöver verkligen ingen
”västerlandsnationalism”.
Och en sak till: man ser ibland folk göra jämförelser
mellan den stora muslimska invandringen till Europa och en ”långsam ockupation”
av något slag, som om dagens muslimska invandrare vore det Ottomanska imperiets
soldater.
Denna
jämförelse är nonsens. Den relevanta jämförelsen är istället utvandringsvågorna
från Europa till USA under 1800- och tidigt 1900-tal. Från fattigdom och
religiöst förtryck – och i detta fall ofta krig - drar folk till främmande land
för att söka lyckan. Detta är ingen långsam ockupation – det är människors kamp
för ett värdigt liv.
Vi kan inte vara mot människors kamp för ett värdigt liv.
Då är vi nämligen inte själva moraliskt värdiga.
Dixi.
