Cognac

Ibland blir det lustigt när man översätter saker, inte minst tekniska begrepp. Ibland förstår man hur översättningsmissar uppstått, ibland mindre så. Ett intressant exempel som jag såg för inte så länge sedan var på en hemsida om kashmirisk śaivism, alltså det teologiska system inriktat på Śiva som utvecklades i Kashmir under ledning av tänkare som Abhinavagupta. Denna religiösa idétradition - vars bärande tanke också brukar beskrivas med ordet Pratyabhijñā ("återupptäckande" eller "återerkännande" på sanskrit) - är en som jag hyser stod sympati för: dess mystikt-panenteistiska drag tilltalar mig skarpt. Hursomhelst såg jag alltså en hemsida om Pratyabhijñā som hade ... vissa egenheter. En av dessa rörde begreppet Śakti, ordet för Śivas feminint uppfattade "kraft" eller "energi". Detta är förvisso ett svåröversatt uttryck, men döm om min förvåning när jag såg att texten återgav begreppet med ... "cognac energy". Tja, vad skall man säga? Śivas cognac? Någonstans finns det kanske en logik här ...

Hemliga japanska ord

Dagens japanska ord är mikkyō (密教), ordagrant (eller snarast "tecken-enligt") "hemlig lära" – det består av tecknen 密 (som läses hisoka med inhemskt japanskt uttal och mitsu med sinojapanskt – alltså från kinesiskan inlånat – uttal) och betyder "hemlig" samt 教 (som är tecknet för verbet oshieru, "undervisa" och likaså för det sinojapanska kyō, som just betyder "undervisning, lära"). Kombinerar man de sinojapanska läsningarna mitsu och kyō får man efter viss fonologisk förändring just ordet mikkyō.

Detta ord, som lämpligen kan översättas t.ex. med "esoterism", är mer konkret termen för buddhistiska esoteriska läror, allra mest specifikt Vajrayāna, den tantriska buddhistiska riktning som är vanlig i Tibet, men också har en japansk avläggare i form av Shingon (真言), vars namn betyder ungefär "verkligt ord", eller mer specifikt mantra. Shingon-buddhism är alltså "mantra-buddhism", vilket är en god beskrivning av denna – just esoteriska – riktning.

Ett annat, liknande ord som också innefattar ett tecken för "hemlig" är shinpishugi (神秘主義 ), vilket tecken för tecken blir "Gud-hemlig-åskådning", vilket är det mer allmänna ordet för "mystik", till exempel i uttryck som kurisuto-kyō-shinpishugi (キリスト教神秘主義), "kristen mystik" – notera åter kyō (教), "lära", som del av ordet för "kristendom" ("Kristus-lära")!

Man kan notera att de två tecken vi tittat på, som båda betyder "hemlig", tillsammans bildar ordet himitsu (秘密), vilket är det kanske vanligaste japanska ordet just för "hemlighet". Även det ordet kan för övrigt användas för att åsyfta buddhistisk esoterik.

Identitetsutforskning

Noterar med ett snett leende att den här recensionen av State of Play, antologin om tvspelskultur som jag var med i för några år sedan, menar att jag i min artikel sysslar med "esoteric explorations of identity". Det är ju faktiskt rätt så väl funnet, faktiskt. Jag tycker verkligen att relationen mellan spelare och spelad i ett tvspel kan ha den sortens aspekter, något jag också tangerat här. I boken tar jag särskilt upp Final Fantasy X och Deadly Premonition som exempel; på senare år kan man ju inte låta bli att nämna Metal Gear Solid V - inte minst "true ending"-slutscenen (den vid spegeln, för dem som vet jag talar om), är så full av sådant att man nästan missar en del om man inte håller ögonen öppna. Ta en titt på den någon gång och notera alla växlingar, allt som händer i bakgrunden.

Vi är alla Venom Snake.

Den Dolde

Några vackra rader ur de s.k. Leiden-hymnerna till den egyptiske guden Amon, som beskriver honom som den dolda, bakomliggande och transcendenta verkligheten bakom gudarnas mångfald - här i ett slags gudomlig trefald tillsammans med gudarna Ptaḥ och Rēʿ:

Ḫmtw pw nṯrw nbw
jmn rꜥ ptḥ nn snnw.sn
jmn rn.f m jmn
ntf rꜥ m ḥr ḏt.f ptḥ

"Tre är alla gudar -
Amon, Rēʿ och Ptaḥ, utan någon annan like.
Hans namn är dolt i Amon,
han är Rēʿ som ansikte, hans kropp är Ptaḥ."

(p. Leiden I 350, kap. 300, 4, raderna 21-22)

... en vacker och poetisk framställning av det faktum att de moderna kategorierna "polyteism" och "monoteism" inte alltid fångar äldre tiders (eller för den delen nutida) religiösa föreställningar. Till saken - och fyndigheten - hör också att namnet på guden Amon (jmn) i sig betyder något i stil med "dold" och att begreppet "namn" här också har klangen av "identitet, väsen", så att den tredje versraden ovan egentligen innebär ungefär "Hans väsen är Dolt i den Dolde". Amon sågs nämligen ofta just som den mest dolde, den mest omanifesterade av gudarna. En vacker text, som om man känner sig lite vilt spekulativ kan tänkas förebåda tankar man finner i Corpus Hermeticums femte traktat, där det sägs att Gud är omanifesterad och dold "men ändå helt uppenbar", liksom Amon är dold men ändå identifieras med solguden. Idéer om en reception av Amons "doldhet" i Corpus Hermeticum kan man för övrigt finna i den här avhandlingen av Thomas McAllister Scott.

En lustighet skedde förresten när jag citerade ovanstående fornegyptiska textbit på Twitter och Facebook. Båda dessa instanser trodde nämligen att ordet snnw.sn (ordagrant "deras andre", det jag ovan översatt med "någon annan like") var en internetadress, rimligen i Senegal (som har topdomänen .sn). Jag måste tyvärr meddela att internettopdomäner inte var uppfunna när Leiden-hymnerna till Amon skrevs.

Jodå ...

Apropå dagens datum kan det vara värt att upprepa något ganska okontroversiellt och i religionsforskningskretsar så gott som helt oomstritt: det faktum att det en gång kring början av vår tideräkning levt en judisk apokalyptisk förkunnare vid namn Yēšûaʿ från Nasaret, en person som predikade sina idéer och sedan avrättades av det romerska styret i Palestina. Detta är inte på något sätt kontroversiellt inom forskningen. Faktum är att Jesu existens är bättre belagd i källorna än många andra antika personer vars historicitet inte ifrågasätts. Förutom i de bibliska evangelierna och breven finns tidiga omnämnanden (om än inte mycket mer) av honom hos Tacitus och (sannolikt) hos Flavius Josephus och Suetonius (i Divus Claudius). Idén att Jesu från Nasaret existens skulle vara helt mytologisk är i dagens forskning en ren fringe-position.

Vad man sedan kan säga rent konkret om denne Jesus från Nasaret är en helt annan sak. Men fanns gjorde han med till visshet gränsande sannolikhet. Och just det, god jul!

Låt oss tala allvar!

Jag brukar ganska sällan skriva om politik på den här bloggen – det händer, men jag har försökt hålla det begränsat. Detta beror på att jag menar att jag i min roll som forskare, författare och folkbildare inte vill trycka ned mina åsikter i någons hals. Men ibland måste man tala. Det här är ett sådant fall.

       Runt oss ser vi nämligen i Sverige en djupt obehaglig kantring mot xenofobi, oreflekterad nationalism och – inte minst – islamhat. Om detta måste man tala. Mot detta måste man markera.

       Islam är en av de religioner som vuxit fram i den antika Främre Orient vars texter och kulturer jag älskar. Den har till stor del burits av ett av de semitiska språk jag älskar. Och den är en av Sveriges största religioner idag. Det senare är ett faktum. Inte något att skrämmas av, inte något att skapa nidbilder av.

       Nu får vi gång på gång höra att det är ”för mycket”, att det pågår en islamisering, att vi måste skydda vårt lands västerländskhet mot det muslimska och – underförstått – terroristiska inflytandet. Att folk inom kultur, media och universitet är för ”snälla mot islam”.

      

Nu tänker jag avslöja några saker för er:

       Nej, svenska kulturpersoner gillar inte ISIS/Dāʿesh.

       Nej, svensk vänster hatar inte Sverige.

Nej, svenska akademiker är inte ”indoktrinerade kulturmarxister”. Faktum är att de rätt sällan är marxister. För sällan, om man frågar mig.

       Nej, Det finns ingen liberalmarxistisk konspiration för att islamisera Sverige.

       Och kanske viktigast: Sverige ÄR INTE islamiserat.

Med tanke på hur många s.k. ”etniska muslimer” (i sig ett oerhört dumt uttryck – islam är en världsåskådning, inte en etnicitet) det finns i Sverige är det snarare anmärkningsvärt hur lite muslimsk kultur man ser i svensk mainstream. Om Sverige vore ”islamiserat” i den mening islamofoberna förfasar sig över skulle det inte handla om att det finns ḥalālmat på skolor. Det skulle handla om att ickemuslimska religiösa yttringar aktivt förbjöds. Om att den svenska majoritetskulturen på något sätt hotades.

       Det gör den inte.

Och så är det frågan om islams förhållande till våldsamma passager i källtexter och historia. Och den frågan är, som vad gäller alla religioner, mångfacetterad. En tradition med en levande teologisk diskussion och texttolkningstradition har alltid många olika attityder och förhållningssätt till texter – vilka man håller fram, vilka man går mer eller mindre tyst förbi. Vilka som kommer att bli de vanligaste i framväxande svensk och europeisk islam är inte lätt att säga. Och det bör vi därför inte sia om. Och om vi skall uttala oss om islamisk texttradition måste vi göra det genom ett bildat, exegetiskt studium – och inte genom ”quote-mining” och fiendebildstänkande.

       Och om Dāʿesh: ja, så gott som alla är mot dem. Det är inget radikalt och omstörtande med att vara mot Dāʿesh och saudisk wahhabism. Och visst måste vi motarbeta jihadistisk terrorism. Det är självklart. Det råder total politisk konsensus om det i den svenska öppna debatten. Jag upprepar: Det råder i svensk politisk debatt total konsensus om att jihadistisk terror skall motarbetas å det kraftigaste. Huruvida det är så är inte en seriös frågeställning. Det finns ingen framstående public intellectual i svensk debatt som sitter och säger att man bör stödja Dāʿesh. De få gånger någon sagt något som vagt kunnat tolkas åt det hållet har den mediala domen snabbt blivit hård. Detta är fakta.

Och åter detta om obehagliga Qurʾān och ḥadıth-passager. För den som vill är mängden av s.k. västerländska (kristna och ickekristna) exempel på obehagliga passager i källtexter och obehagligt applicerande mycket stort. Faktum är att det är banalt att påpeka det. Väldigt många tanketraditioner (kristendom, marxism, judendom, islam, hinduism och många andra – och ja, även buddhism) har sådana obehagligheter. Detta är inte undanflykter, det är fakta. Och det blir väldigt uppenbart om man ägnar sig åt textforskning. Att bara se detta hos dem man upplever som främmande är mest ett uttryck för människans drift att demonisera grupper man upplever som främmande. Denna atavistiska vilja att fiendeförklara dem som är annorlunda bör intellektuella inte understödja – vi bör motarbeta den. Och vill man veta något om t.ex. islamisk texttradition finns god forskning och goda akademiker att tillgå. Tala med dem och inte minst – tala med muslimer själva. Sitt inte bara och ”tyck” om hur ”islam är”.

För övrigt ser jag under senare tid en obehaglig retorisk rörelse på vissa håll, där man vill skapa och framhäva något slags konglomerat av ateistisk liberalkonservatism och kristendom och lansera denna egenartade tulipanaros som ”västerländsk ideologi”.

       Det finns ingen sådant allmänt västerländsk ideologi. Hur skulle det kunna? Västerländskt tänkande omfattar kristendom, judendom, islam (ja!), kommunism, liberalism, miljöaktivism, nazism, anarkism, monarkistisk absolutism, marknadskonservatism, korporativfascism, yttrandefrihets- och censurvurmande, ulrademokratism och diktaturhyllningar. Allt detta är ”västerländskt”. Att försöka skapa något slags enat ”kristo-liberal-konservativ” front mot allt man ogillar (”islam-marxism” eller någon annan märklig sammanslagning?) är oärligt. Och poänglöst. Västerlandet är ett ideologiskt myller. Vi behöver verkligen ingen ”västerlandsnationalism”.

Och en sak till: man ser ibland folk göra jämförelser mellan den stora muslimska invandringen till Europa och en ”långsam ockupation” av något slag, som om dagens muslimska invandrare vore det Ottomanska imperiets soldater.

       Denna jämförelse är nonsens. Den relevanta jämförelsen är istället utvandringsvågorna från Europa till USA under 1800- och tidigt 1900-tal. Från fattigdom och religiöst förtryck – och i detta fall ofta krig - drar folk till främmande land för att söka lyckan. Detta är ingen långsam ockupation – det är människors kamp för ett värdigt liv.

Vi kan inte vara mot människors kamp för ett värdigt liv. Då är vi nämligen inte själva moraliskt värdiga.

Dixi.

Om ordet "tro" och dess begränsade allmängiltighet

I ett tidigare blogginlägg skrev jag en längre drapa om sekularism och sekularitet, ett inlägg som gav upphov till trevliga vidare resonemang från min bloggkollega Tobias Harding. Det gamla inlägget handlade om hur jag som religiöst utövande också ser mig som sekularist, och i en inskjuten parentes påpekade jag att jag av olika skäl medvetet undviker ordet “troende” (just till förmån för “religiöst utövande” och liknande). I detta inlägg tänkte jag utvidga den tanken lite mer – det här är ju trots allt till stor (om än inte uteslutande) del en språkblogg, så denna fråga om ordbruk känns onekligen relevant.


I dagens Sverige är just “tro” ett ord som ofta används som referens till religiösa världssyner. “Tror du på Gud?” frågar man. ”Har du en gudstro?” frågar man likaså. “Tro och vetande” är en gammal slogan för vissa – en som ställer upp en dikotomi mellan det underförstått blinda religiösa förhållningssättet och det underbyggda ickereligiösa. Ordet ”tro” kopplas beroende på vem som använder det antingen till ett slags omotiverat troende på saker som man inte har skäl att tro på (Faith is belief in spite of, even perhaps because of, the lack of evidence, som Richard Dawkins uttryckte tanken) eller i mer positiv bemärkelse till en sorts orädd tillit, att vilja ”känna tro” och liknande.


Problemet med att använda begreppet ”tro” som en allmän fras för religiösa människors förhållande till sina världsbilder är att det är så oerhört starkt präglat av en specifik samling religiösa traditioner, nämligen reformatorisk kristendom. Det är omöjligt att inte höra Luthers ”tron allena” eka i uttrycket, tanken på den oreserverade tron och tilliten på det kristna evangeliet som frälsande. På grund av vårt lands religiösa historia reflekterar man kanske inte tillräckligt ofta om hur speciell den hållningen faktiskt är i ett världsperspektiv. Det finns ett gammalt talesätt om att man i fall man frågade en athenare från antiken om huruvida han/hon ”trodde” på Athena bara skulle få ett oförstående stirrande tillbaka, och detta illustrerar tydligt problemet med terminologin. Idén att just ”tro” är en så oerhört central del av religionens väsen är nämligen väldigt speciell för den religiösa tradition som dominerat Sverige under lång tid. Den är inte självklar.


För det första finns det gott om religioner som inte lägger särskilt stor vikt vid man tror utan snarare på ortopraxi, dvs. rituellt korrekt handlande (många former av hinduism, shintô, antik romersk religion etc.). Men även bland de religioner som har utbyggda idéer om vad man ”bör” tycka om Guds/gudars/verklighetens natur är ordet ”tro” ofta allt annat än lyckat, anser jag. Det kan nämligen (i alla fall av sina belackare) lätt fås att implicera ett slags substans- och evidenslöst antagande, en vag tilltro till något man inte känner (lite som det Dawkins driver med i det ovannämnda citatet). Det är säkert lätt att från ateistiskt håll tänka sig att religion alltid fungerar på det sättet – att man bara ”känner” och tror på något man inte har en aning om. Men denna bild av religion överensstämmer inte med verkligheten, i alla fall långt ifrån alltid. Det finns gott om religiösa traditioner som bygger sina världsåskådningar på intrikata filosofiska system och inte bara på instinktiva trossatser; naturligtvis kan de ofta ha ett eller annat axiomatiskt grundantagande i botten, men det gäller alla filosofiska system (att den materiella världen är verklig och iakttagbar är ju till exempel ett sådant – obevisbart – axiomatiskt påstående som många moderna ateister tar för självklart). Men ett givet religiöst system behöver inte alls vila helt eller ens i huvudsak på ”tro”. När den indiske religionsfilosofen Śaṅkara drev tesen om den absoluta idealistiska monismen gjorde han det knappast bara för att han vagt trodde på den och kände en stark känslorörelse utan därför att han genom stegvis filosofisk och exegetisk verksamhet kom fram till denna position. Naturligtvis skulle många avsvära sig en lös definition av "tro" som ett allmänt känslomässigt tyckande, men ett problem är att antireligiösa polemiker lätt kan läsa in en sådan idé i begreppet. Och som sagt, "tron" som frälsande är en idé som hör hemma i en mycket specifik idétradition och inte är allmängiltig som beskrivning av vad religion är.


Jag föredrar uttrycket ”försanthållande” när det handlar om vad religiösa människor tycker om världen och gud(ar). Man har en åsikt om hur världen och dess eventuella metafysiska substrat är beskaffat, förhoppningsvis efter visst övervägande. Men sådana – genomtänkta – försanthållanden kring världens (religiösa) natur behöver inte vara mer ”tro” än det ovannämnda påståendet att den materiella världen existerar oberoende av subjektet.




Själv anser jag att ”tro” i bästa fall kan vara ett förstadium till något viktigare, nämligen i första steget filosofisk deduktion … och i det andra, och ovanligare: gnôsis.

Förmörkelseliknelse

Rāhu-grasta-divākarendu-sadṛśo māyā-samācchādanāt
sanmātraḥ karaṇopasaṃharaṇato yo ’bhūt suṣuptaḥ pumān /
prāg asvāpsam iti prabodha-samaye yaḥ pratyabhiñāyate
tasmai śrī-guru-mūrtaye nama idaṃ śrī-dakṣiṇāmūrtaye //

Drakar och hästar på SU!

Den 17e april klockan 16.00 håller jag föredrag om mitt projekt kring indoeuropeisk motivpåverkan i Gamla testamentets värld på det Språkhistoriska seminariet vid Stockholms universitet (hörsal 9). Det hela är öppet och gratis för vem som vill och handlar alltså om mitt nuvarande forskningsprojekt "Hästar och drakar - indoeuropéer och indoeuropeiska i Gamla testamentets värld", som under 2014 finansierats av Vetenskapsrådet. Kombinationen mellan gammaltestamentliga och indoeuropeiska studier förenar två av mina käraste vetenskapliga intressen, och projektet har också ett delfokus på Ugarit, eftersom den staden låg just i gränslandet mellan hettitiskt (dvs. indoeuropeiskt) och nordvästsemitiskt kulturinflytande. Apropå titeln på projektet kan jag nämna att just  ord för hästar och berättelser om drakdödande utan tvekan kommer att nämnas - och kanske något om guden Dagon också, vem vet? Här kan man läsa om evenemanget på Stockholms universitets hemsida! Kom gärna förbi!

Religion i KvP

... och så har jag skrivit i Kvällsposten om faran med att etnifiera religionstillhörighet och vikten av att se religion som en egen faktor i världen och inte bara som en funktion av något annat. Läs här!

Dagon

Nästa etapp i mitt forskningsprojekt kring indoeuropeiska inflytanden och motiv i Gamla testamentets värld är tänkt att handla om Dagon, ni vet - filistéernas gud. Egentligen var han en mycket mer spridd gudom i den antika Främre Orienten (inte minst i Syrien), och det finns mängder av belägg för dyrkan av Dagon (eller Dagan, som han inte sällan kallas). Problemet är att han sällan förekommer i några mytologiska karaktärer, så vi vet ganska lite om vad han tänktes "syssla" med. Ett vanligt förslag är att han skulle ha varit kopplad till sånad och jordbruk, men det är osäkert.

Och så är det detta med namnets etymologi. Ett förslag är att det skall betyda "säd" eller "utsäde". En annan (och avskriven) tanke är att det skulle ha att göra med hebreiskans dag, som betyder "fisk" (det är denna idé som återkommer i Lovecrafts bild av Dagon som fiskgud). Itamar Singer föreslog att namnet skulle vara ett lån från det indoeuropeiska ordet *dheǵhom ("land, mark"). Det är denna nyskapande men spekulativa idé jag skall fundera kring i ett kommande kapitel!

Abrahamitiska arvet-föreläsning

Mitt föredrag från höstens upplaga av Filosoficirkeln i Lund - där jag talade under den inte helt lätta rubriken "Om vi inte hade haft det abrahamitiska arvet" - kan man se på YouTube, nämligen här!

Tidigare och nyare siare

Som tillägg till den förra posten som visar utlärning av vedisk recitation måste jag nämna att den får mig att fundera på själva texten de unga männen lär sig recitera (den inledande hymnen till eldguden Agni). Där förekommer bland annat följande textrader:

Agniḥ pūrvebhir ṛṣibhir 
īḷio, nūtanair uta …

"Agni skall av tidigare siare
hyllas, och av nya ..."


Det vi ser i videon är ju just ett exempel på detta - hur texten och hyllningen till Agni förs vidare från "tidigare" till "nya"! 

Vedisk in- och utlärning

Kan inte undanhålla er följande rätt fantastiska YouTube-video, som föreställer muntligt utlärande av vedisk text (Ṛgveda I.1, Agnim  īḷe purohitam ...) på ett sätt som känns som att det rätt väl motsvarar hur texten lärts ut under de senaste tretusen åren. Man skall inte underskatta utantillärning av långa textstycken på antika språk - just detta har varit den självklara utbildningsvägen i många kulturer under lång tid. Se och imponeras:

-->

Om religion och sekularitet - några tankar

På senare år har debatten om religionens roll i samhället, om ”konservativ” och ”progressiv” religionsutövning, varit aktiv både i tryckt media och på internet. Frågan om huruvida religionen skall vara politisk eller inte har stötts och blötts – ibland under ganska upprörda former – av debattörer som sträcker sig i skala från t.ex. konservativa kristna som vill att deras egen form av kristendom skall ha ett starkt och just konservativt inflytande på samhället till dem som anser att religionen snarast är en antikverad pinsamhet som bör hållas borta från det offentliga rummet. Apropå detta skulle jag vilja bidra med några tankar kring detta med religion och sekularitet, ur mitt eget ganska personliga perspektiv. Jag anser nämligen att sekularitet är något av det viktigaste som finns – för de religiösas skull.

Jag är sedan ganska många år religiöst utövande (jag föredrar av olika skäl detta uttryck framför det så ofta förekommande ”troende”). Jag tillhör inte någon av de så kallade världsreligionerna; jag är inte medlem i Svenska kyrkan, Romersk-katolska kyrkan, någon ortodox eller friprotestantisk kyrka, något muslimskt, judiskt, hinduiskt eller buddhistiskt samfund. Eller för den delen Förbundet humanisterna.

Jag är alltså religiöst utövande. Men jag är också sekularist, mycket övertygad sådan, till och med (vilket här alltså inte alls skall tolkas i betydelsen ”antireligiös” utan i betydelsen ”förespråkare av total samvetsfrihet i staten”). Och jag är inte sekularist därför att jag tycker att religion är farligt, pinsamt, obegripligt eller irrationellt – utan just därför att jag tycker att mitt religiösa utövande och min livsåskådning är så viktiga.

Frågan om rätten att hålla sig med en världsåskådning (eller ett konglomerat av flera) är en av de mest grundläggande mänskliga friheter vi har. Den handlar inte bara om rätten att tänka fritt, utan om rätten att ha en grundläggande filosofisk bakgrund till de tankar man tänker. Det handlar om rätten att hålla sig med de föreställningar om självet och världen utan vilka inget tänkande har någon grundning. Att begränsa denna rättighet vore att begränsa något av det som allra tydligast gör oss till människor.

Det är därför det är så viktigt att vi till exempel har religionsfrihet som en grundlagsstadgad rätt (och inte bara en allmän åsiktsfrihet) – religionsutövande är nämligen inte en ”tanke” vilken som helst utan en grundläggande del av tänkandets och världssynens väsen. Detsamma gäller naturligtvis också ateistisk/areligiös filosofi. Jag tycker gott att livsåskådningsfrågor – särskilt religiösa sådana – kunde få diskuteras mer i den svenska offentligheten.

Men å andra sidan: om vi ger ett visst livåskådningssystem omotiverat företräde i samhällsdebatten (eller, ännu värre, lagen), då begränsar vi denna mänskliga frihet på ett ännu tydligare sätt. Den dag vi officiellt proklamerar en religiös (eller areligiös) hållning som den officiella – då har vi kringskurit våra medborgares frihet. Och det är här jag vill trycka på följande: detta är inte bara, eller ens framför allt, av relevans för de ickereligiösa. Sekulariteten är tvärtom livsviktig för dem som har en religiös värdsåskådning. Den är viktig, därför att så betydelsefulla val som det som handlar om ens filosofiska eller religiösa världsåskådning borde tas i största möjliga frihet. Den religion eller filosofiska hållning som inte med ett maximalt mått av frihet har valts av utövaren själv riskerar också bli oärlig: den riskerar att snarast bli uttryck för andras inflytanden.

Det religiösa utövandet anses – om man hyser en sådan världsåskådning – ge möjligheter som man inte kan få någon annanstans, enligt vissa till och ett möte med verklighetens yttersta grund. Att gå in i något sådant av annat än så fri vilja som möjligt är, tror jag, inte särskilt lyckat.

Ett fall där detta frågekomplex blivit aktuellt i debatten är den (i och för sig kanske något perifera) diskussionen om huruvida skolavslutningar bör få ske i kristna gudstjänstlokaler och huruvida en präst i så fall skall få välsigna eleverna. Skulle det skada så mycket, frågar sig en del debattörer, om en präst uttalade en välsignelse? Vad gör väl det? Gör det månne ont att bli välsignad?

Nej, knappast, men den relevanta frågan är en annan. Att delta i skolan är en lagstadgad plikt för svenska medborgare. Därför måste denna plikt vara neutral i alla sådana frågor. Att påtvinga någon en religiös utövning ligger inte i linje med idén om religionsfrihet. Att bli kristen, muslim, hindu – eller ateist – måste vara ett beslut av den enskilde individen, precis lika mycket som att bli marxist, liberal eller anarkist. Religionsutövning handlar om mer än ett socialt sammanhang: det handlar om tankefrihet och, om man har en religiös världsåskådning, potentiellt kanske också om något sådant som ens själs eviga frälsning. Detta kan man inte lämna åt någon annan att bestämma över: inte åt staten, inte åt lärare, inte åt utredare, inte åt föräldrar, inte åt vänner, inte åt företag, inte åt intressegrupper, inte åt missionerande företrädare för ateism eller teism. Dessa val – som kanske är de viktigaste man någonsin kommer att göra – måste man göra själv. Därför, och i den meningen, är jag sekularist.

Sorrow of the Spheres

De som är intresserade av sådant kan nedan höra en låt jag framställde för inte så länge sedan, betitlad The Sorrow of the Spheres. Stycket med det pythagoreiskt/hermetiskt/kabbalistiskt klingande namnet kan höras här:



Vill man ladda ned låten i mp3-format kan man göra det här. Om man undrar vad det är för "sorg" det rör sig om rekommenderar jag en läsning av den underbara dikten Mipney ma.

Arkeokreationism (??)

Den 30e augusti klockan 13.00 deltar jag i en paneldebatt om något så speciellt som kreationism och arkeologi (!) tillsammans med bland andra K. G. Hammar - man undrar hur detta samtal kommer att utspinna sig. Det hela går av stapeln på arkeologen i Lund, och man kan läsa mer om det här!

Pyrgiartikeln

Har förresten inte nämnt att min artikel The Religio-Social Message of the Gold Tablets from Pyrgi nu finns publicerad i svenska institutens i Rom och Athen tidskrift Opuscula (efterföljaren till de tidigare Opuscula Romana och Opuscula Atheniensia - volymen heter 1, 2008 - fast den utkom i början av detta år). Artikeln behandlar de fenicisk-etruskiska tempelinvigningsinskrifterna från staden Pyrgi i Italien, vilka analyseras ur ett retoriskt och religionshistoriskt perspektiv med fokus på vilka de tänkta läsarna av texterna var och hur detta påverkar formuleringarna och framhävandet av byggherren Thefarie Velianas' storhet. Kopplingar görs till främreorientaliska framställningar av gudars och gudinnors beskydd av dem som bygger deras tempel. En översikt över innehållet i tidskriftsnumret finner man här.

Solens kunskap

Den första traktaten i den antika gnosticerande textsamlingen Corpus Hermeticum (som ligger mig mycket varmt om hjärtat) bär namnet Poimandres (texten finns översatt av yours truly här). Texten beskriver hur den namnlösa jagpersonen får en uppenbarelse av "maktens medvetande" (på grekiska ho tês authentias nous), som kallar sig Poimandres och undervisar om människans innersta gudomliga natur, som kan frälsas genom befrielse ur materien och uppstigande genom planetsfärerna.

Betydelsen av namnet Poimandres har diskuterats en hel del. Det vanligaste är att förklara det som en avledd sammansättning av grekiskans poimên ("herde") och anêr ("man", med genitiven andros, det ord som givit de många efternamnen på "-ander", däribland mitt eget). Ur detta får man betydelsen "mannaherden" (ett exempel på den gamla indoeuropeiska ordsammansättningstyp som brukar kallas governing compound, där det är det andra ledet som "utsätts" för det förstas handling, i detta fall "herdande", så att säga). Att beskriva denne religiöse uppenbarare som "mäns herde" är väl tämligen övertygande.

Men det har funnits andra förslag, som trots att de inte är lika övertygande ändå förtjänar att tänkas på. Ett sådant är att tänka sig att namnet kommer från koptiska - texten har nämligen grekoegyptisk bakgrund. En analys av detta slag gör gällande att ordet Poimandres är en greciserad återgivning av koptiskans p-eime n re, "solens kunskap", vilket då skulle vara en motsvarighet till beskrivningen "maktens medvetande" som vi såg ovan. Ordet re (sol) skulle nämligen vara en hänsynftning på den gamle guden med samma namn, som därmed är "makten". Jag tror väl mer på den grekiska förklaringen, men den koptiska har viss schvung. Och så gillar jag det grekoegyptiska - Alexandria under hellenism och kejsartid utövar en stor dragningskraft på mig.

Skitlista

Den där listan med olika religioners svar på "Shit happens" har man sett rätt många gånger nu, men här kommer en med lite nya (?) varianter, som jag i alla fall inte hade sett innan, med en del ickereligiösa ... öhhm... världsåskådningar också:

Confucianism: Confucius says: "Shit happens"
Zen: Whai is the sound of shit happening?
Sufism: The wise man never notices shit happening
Christian Science: If shit happens, pretend it doesn't really exist
Solipsism: Shit happens because I wish it
Mysticism: Just experience shit happening
Asceticism: If shit happens, renounce it
Agnosticism: Nobody knows why shit happens
Gnosticism: I know why shit happens but won't tell you
Cartesianism: Shit happens to me, therefore I exist
Platonism: There is ideal shit happening somewhere
Epicureanism: Let's party while shit doesn't happen
Cynicism: Of course shit happens
Occultism: Shit materializes from other planes of existence
Terrorism: Shit will happen unless you do as I say
Pollyanism: It's so nice that shit happens!
Puritanism: S** can happen all day as long as you don't call it that
Behaviourism: You are conditioned to having shit happen
Freudianism: If shit happens, it's your mother's fault
Parapsychology: Shit happens without material causes
Surrealism: Purple shit happens near melting clocks
Cubism: If shit happens, you won't recognize it
Cultural relativism: Shit happens everywhere differently
Optimism: If shit happens, we'll find a way to use it
Pessimism: If shit happens, there won't be enough for everybody
Tabloid Sensationalism: Green shit from Mars happens to Elvis clone
Biblical Creationism: Shit happens because God created it
Secular Humanism: Shit happens because it evolved from primitive shit
Scientific Reductionism: If shit happens, find out what kind exactly
Scientific Obscurantism: Amorphous excrement does occur in given cases
Bureaucracy: I don't care if shit happens as long as you fill out the forms
Feminism: Women demand to have shit happen
Ecology: If organic shit happens, it's OK
Capitalism: Let's profit from shit happening
Socialism: If shit happens, let's distribute it equally
Patriotism: Our shit is better than your shit
Conservatism: They don't make even shit happen like they used to
Liberalism: Shit shouldn't happen tomorrow
Classical Physics: Shit does not 'happen', it just moves around
Quantum Physics #1: Shit happens but you can't say both where and when
Quantum Physics #2: Shit happens in discrete quanta called shitons
Holistic Physics: If shit happens, it happens everywhere at once
Microcomputing: If shit happens, we'll fix it in the next version
Computer Science: All shit can in principle happen on a Turing Machine
Applied Mathematics: The probabity of shit happening approaches unity
Engineering: When shit happens, paint over
Medicine: If shit happens, take two Aspirins and call me in the morning
Economics: Shit happens because there's a geat demand for it
Politics: If shit happens, make a deal with it
Diplomacy: Let's pretend shit doesn't happen


Den skojigaste jag vet är annars den som brukar anges för rastafarianismen: "Let's smoke dis shit"!