fredag 3 oktober 2014

Om religion och sekularitet - några tankar


På senare år har debatten om religionens roll i samhället, om ”konservativ” och ”progressiv” religionsutövning, varit aktiv både i tryckt media och på internet. Frågan om huruvida religionen skall vara politisk eller inte har stötts och blötts – ibland under ganska upprörda former – av debattörer som sträcker sig i skala från t.ex. konservativa kristna som vill att deras egen form av kristendom skall ha ett starkt och just konservativt inflytande på samhället till dem som anser att religionen snarast är en antikverad pinsamhet som bör hållas borta från det offentliga rummet. Apropå detta skulle jag vilja bidra med några tankar kring detta med religion och sekularitet, ur mitt eget ganska personliga perspektiv. Jag anser nämligen att sekularitet är något av det viktigaste som finns – för de religiösas skull.
Jag är sedan ganska många år religiöst utövande (jag föredrar av olika skäl detta uttryck framför det så ofta förekommande ”troende”). Jag tillhör inte någon av de så kallade världsreligionerna; jag är inte medlem i Svenska kyrkan, Romersk-katolska kyrkan, någon ortodox eller friprotestantisk kyrka, något muslimskt, judiskt, hinduiskt eller buddhistiskt samfund. Eller för den delen Förbundet humanisterna.
Jag är alltså religiöst utövande. Men jag är också sekularist, mycket övertygad sådan, till och med (vilket här alltså inte alls skall tolkas i betydelsen ”antireligiös” utan i betydelsen ”förespråkare av total samvetsfrihet i staten”). Och jag är inte sekularist därför att jag tycker att religion är farligt, pinsamt, obegripligt eller irrationellt – utan just därför att jag tycker att mitt religiösa utövande och min livsåskådning är så viktiga.
Frågan om rätten att hålla sig med en världsåskådning (eller ett konglomerat av flera) är en av de mest grundläggande mänskliga friheter vi har. Den handlar inte bara om rätten att tänka fritt, utan om rätten att ha en grundläggande filosofisk bakgrund till de tankar man tänker. Det handlar om rätten att hålla sig med de föreställningar om självet och världen utan vilka inget tänkande har någon grundning. Att begränsa denna rättighet vore att begränsa något av det som allra tydligast gör oss till människor.
Det är därför det är så viktigt att vi till exempel har religionsfrihet som en grundlagsstadgad rätt (och inte bara en allmän åsiktsfrihet) – religionsutövande är nämligen inte en ”tanke” vilken som helst utan en grundläggande del av tänkandets och världssynens väsen. Detsamma gäller naturligtvis också ateistisk/areligiös filosofi. Jag tycker gott att livsåskådningsfrågor – särskilt religiösa sådana – kunde få diskuteras mer i den svenska offentligheten.
Men å andra sidan: om vi ger ett visst livåskådningssystem omotiverat företräde i samhällsdebatten (eller, ännu värre, lagen), då begränsar vi denna mänskliga frihet på ett ännu tydligare sätt. Den dag vi officiellt proklamerar en religiös (eller areligiös) hållning som den officiella – då har vi kringskurit våra medborgares frihet. Och det är här jag vill trycka på följande: detta är inte bara, eller ens framför allt, av relevans för de ickereligiösa. Sekulariteten är tvärtom livsviktig för dem som har en religiös värdsåskådning. Den är viktig, därför att så betydelsefulla val som det som handlar om ens filosofiska eller religiösa världsåskådning borde tas i största möjliga frihet. Den religion eller filosofiska hållning som inte med ett maximalt mått av frihet har valts av utövaren själv riskerar också bli oärlig: den riskerar att snarast bli uttryck för andras inflytanden.
Det religiösa utövandet anses – om man hyser en sådan världsåskådning – ge möjligheter som man inte kan få någon annanstans, enligt vissa till och ett möte med verklighetens yttersta grund. Att gå in i något sådant av annat än så fri vilja som möjligt är, tror jag, inte särskilt lyckat.
Ett fall där detta frågekomplex blivit aktuellt i debatten är den (i och för sig kanske något perifera) diskussionen om huruvida skolavslutningar bör få ske i kristna gudstjänstlokaler och huruvida en präst i så fall skall få välsigna eleverna. Skulle det skada så mycket, frågar sig en del debattörer, om en präst uttalade en välsignelse? Vad gör väl det? Gör det månne ont att bli välsignad?
Nej, knappast, men den relevanta frågan är en annan. Att delta i skolan är en lagstadgad plikt för svenska medborgare. Därför måste denna plikt vara neutral i alla sådana frågor. Att påtvinga någon en religiös utövning ligger inte i linje med idén om religionsfrihet. Att bli kristen, muslim, hindu – eller ateist – måste vara ett beslut av den enskilde individen, precis lika mycket som att bli marxist, liberal eller anarkist. Religionsutövning handlar om mer än ett socialt sammanhang: det handlar om tankefrihet och, om man har en religiös världsåskådning, potentiellt kanske också om något sådant som ens själs eviga frälsning. Detta kan man inte lämna åt någon annan att bestämma över: inte åt staten, inte åt lärare, inte åt utredare, inte åt föräldrar, inte åt vänner, inte åt företag, inte åt intressegrupper, inte åt missionerande företrädare för ateism eller teism. Dessa val – som kanske är de viktigaste man någonsin kommer att göra – måste man göra själv. Därför, och i den meningen, är jag sekularist.

3 kommentarer:

kyrksyster sa...

Jag har ifrågasatt skolavslutningarna för att jag suttit där i koret som gisslan. Det blev ett väldans liv när jag vid ett tillfälle tog Jesus o barnen som ett exempel på att alla får vara med och att vi ska ta hand om varandra på sommarlovet. Efter det har jag inte fått ha skolavslutningar. Lika så gott det.

Håller väl med om det mesta du skriver. Men jag tycker det är viktigt att den enskilde ska få verka i politiska sammanhang utan att behöva dagtinga med sin tro.
Men många som förespråkar det sekulära samhället vill ju ha frihet från religion, inte till.

David Magnusson sa...

"Vi", om man menar samtliga svenska medborgare, har inte full religionsfrihet ännu. Kungen/statschefen måste enligt lag vara medlem i Svenska kyrkan och bekänna sig till dess läror samt augsburgska bekännelsen av 1593 (mest känd för att den innebär fördömanden av alla då kända hedninga- och avfällingariktningar från den lutheranska tron).


En av förutsättningarna för monarki är att monarken styr "av Guds nåde", det vill säga monarken (alltid en person, monos "en" archos "styre") styr på gudomligt mandat ("himmelens mandat" i en del asiatiska monarkier) och härleder sin legitimitet ifrån gudomliga sanktioner. Det är grunden för monarkin som statsskick. Vi kommer alltså alltid vara tvungna att hålla oss med en "statskyrka" för statschefen/monarken om inget annat. Så länge vi håller oss med monarki råder det inte fullkomlig religionsfrihet utan vi betalar tributer till en person med familj som ytterst härleder sitt styre till gudomlig legitimitet, "av Guds nåde".

christerbroden sa...

För många brinnande troende är rätten att försöka påtvinga andra sin tro definitionen av religionsfrihet. Den åsikten brukar känneteckna det vi kallar sekterism. Religionsfrihet blir i så fall att förbjuda, ja rent av kriminalisera det dessa sekter kallar religionsfrihet. Det kan bli en svår balansgång. Får nästan ångest vid tanken, och vill springa ifrån debatten. Men s-si-sie... äh, vissa sekter borde ju ha på moppo!