tisdag 28 januari 2014

Blogue

Kul bloggomnämnande av min nya bok Gud är ett verb: läs här!

lördag 25 januari 2014

Prenumererar Noa och Uta-Napishti?

Dagens underbara översättningsgroda från SVT - som faktiskt handlar om Gamla testamentet, kilskrift och Främre Orienten:

"För troende som prenumererar på den judisk-kristna skapelseberättelsen har förbibliska myter som tycks stämma väl in på Gamla testamentets berättelser ofta upplevts som besvärande."

Prenumererar? Anar man månne uttrycket subscribe to ...?

Själva nyheten finns här. I skrivande stund står grodan kvar - får se om de ändrar den. Nyheten handlar om den nya kilskriftstavla med ännu en version av Flodberättelsen som har varit i ropet å internätet under den senaste tiden.

måndag 20 januari 2014

Jag ger inte ingen ingenting av min rulltårta

När jag var med om en hjärnskakning i höstas och läste på lite upptäckte jag en språklig lustighet, nämligen följande ofta citerade mening, som i original tillskrivs Hippokrates:

No head injury is too trivial to ignore.

Läs det igen. Och igen. 
Och tänk igenom meningen. Och inse hur bakvänd och språkligt bisarr den är: 
"Ingen huvudskada är alltför trivial för att inte bry sig om." 

Vad man egentligen menade var väl no head injury is trivial enough to ignore. Som meningen står skulle den ju innebära (om vi tar bort den första negationen) att det vore logiskt tänkbart att "vissa skador är alltför triviala för att inte bry sig om". Galet, eller hur? Resonemanget är nog att få huvudvärk av!

Det visade sig att jag ingalunda var den förste som hakat upp mig på denna språkliga groda. Läs till exempel här!

Och här! 


(förresten kan jag lova ett särskilt hurra till den som knäcker rubrikens ursprung!)

söndag 19 januari 2014

Petnoga

Sitter just och arbetar med att formatera om min avhandling för utgivning å amerikanskt förlag - jag brukar säga att det skall bli version 1.1 av boken. Jag kan berätta att det är krångliga saker: att fixa växlande sidhuvuden, speciell paginering, rätt sidstorlek, rätt marginaler samt döda alla överskjutande ord och rader är rätt komplicerade saker. Och så vill man ju här och där ändra saker som stod i den gamla versionen. Men hur mycket, och var skall man sluta? Ja, suck. Det är inte alltid så roligt att syssla med saker man egentligen gjorde klart för ett och ett halvt år sedan, eller snart två. Vill mycket hellre syssla med mina två ganska olika forskningsprojekt ... men nästa vecka skall det bli mer av en saken. Och imorgon börjar årets hebreiskundervisning - det ser jag fram emot!

fredag 17 januari 2014

Hedengrensreklam

Klassiska bokhandeln Hedegrens i Stockholm gör reklam för Gud är ett verb: se här!

torsdag 16 januari 2014

"Gud är ett verb" är publicerad!

Nu är min nya bok Gud är ett verb tillgänglig både på Bokus och AdLibris!

onsdag 8 januari 2014

måndag 6 januari 2014

Säljtextskrivande

Har just skrivit lite säljtextmaterial till min bok Gud är ett verb, som kommer ut i mitten av januari. Boken handlar om Gamla testamentets/Hebreiska Bibelns idéhistoria och tar upp både en hel del klassisk exegetik och saker som kommer ur min egen forskning. En essäsamling om GT, helt enkelt. En hel del språkligt är med också, för den som är intresserad av sådant. Särskilt kul känns det för mig att texterna ofta vuxit fram i takt med min undervisning, så att jag kunnat använda den miljön som testplats för mina tankar. Så är också mina elever från vårens hebreiska textkurs tackade i slutet av boken!


söndag 5 januari 2014

Politikn

Noterade en sak vid seende av den berömda Palme-dokumentären rörande Olof Palmes uttal av svenska. Han hade nämligen vanan att inte uttala e-et i den bestämda ändelsen -en (samma avklippning som man fortfarande kan höra en del äldre svenskar göra). Istället vokaliserar han n-et, så att man får ord av typ "stol-n", "politik-n" och liknande. Var antagligen ståtligt och polerat dåförtiden, kan man tänka. Det påminner mig lite om det numera föråldrade brittiska uttalet av vokalen i "land" som  "e", alltså så att "land" låter nästan som "lend" (kan höras i gamla journalfilmer och sådant).

torsdag 2 januari 2014

Om hjärnskakningar

Här kommer nu ett inlägg som inte handlar om språk, religion, skönlitteraturskrivande, kulturfrågor eller någon av de saker som brukar tas upp här på Ur språkens tunnlar. Istället kommer det att handla om något så prosaiskt som hjärnskakningar och behovet av att ta hand om sig.

De som läser bloggen regelbundet kanske minns att jag i slutet av september var med om en olycka. På vägen hem från Exegetiska dagens kvällssupé snubblade jag, föll handlöst framåt och slog tinningen rakt i kullerstenen. Där låg jag, med världen snurrande omkring mig (det var bokstavligen så jag upplevde det), skrikande av smärta och huvudet rakt ut i gatan. Det var tur att det var ganska lite trafik vid tillfället - annars hade jag utan problem kunnat bli överkörd.

Med stora svårigheter vinglade jag hem till min käre far, som bor i närheten av platsen där jag föll. Jag väckte honom med det sorgsna ropet Babbo, babbo, babbino mio! (ur Pinocchio), och han hjälpte mig hem med bilen.

Några dagar senare fick jag hjärnskakning konstaterad och genomgick skiktröntgen för att få bekräftat att jag inte blödde i hjärnan. Så skickades jag hem. Och nu kommer problemen.

De flesta hjärnskakningar går över på en eller två veckor. De flesta. Men inte alla. Ganska många patienter drabbas av vad jag nu lärt mig kallas "postkommotionellt syndrom", ett envist, kvarhängande följdtillstånd, där huvudvärk, yrsel, koncentrationssvårigheter och minnesproblem sitter i bra mycket längre. I mitt fall tog det två och en halv månad att bli någorlunda normal igen. Och det är besvärliga grejer. När det var som värst hade jag tidvis svårt att gå rakt, och likaså hade jag allvarliga problem med "multitaskingen". Och tjing - nu i veckan har jag haft ett mindre återfall (huvudvärk och yrsel, som återkommer pga stark arbetsstress). Jag håller på att återhämta mig igen, men budskapet är detta: en hjärnskakning kan vara riktigt, riktigt, riktigt besvärlig. Tagen härav lärdom. Det kan ta veckor, månader, i enstaka fall år innan man blir riktigt frisk (hoppas och tror att det sistnämnda inte skall gälla mig - är som sagt redan på bättringsvägen från det senaste anfallet, tror jag).

Men olyckan har också visat mig en sak: man har begränsningar. Jag har nu under många år levt med en hög produktionstakt, givit ut många böcker och artiklar vid sidan om mitt doktorerande, undervisat i hög takt och gjort mycket annat. Allt detta är bra. Verkligen. Men man måste ge sig själv tid att vila. När jag föll hade jag sovit fyra timmar natten innan och oroade mig för min kommande försörjning. Då sade det pang. Kort sagt: jag har tänkt över min livsföring. jag har i många år sovit för lite, arbetat för mycket, nästan varit stolt över det. Som jag skämtsamt brukade säga: "I don't do moderation." Att slita ut mig själv blev till en stolthet, ett tecken på andens makt över materien. Att detta ledde till diverse problem (av svår ångestkaraktär, framför allt) är kanske inte oväntat. Och till sist alltså en segdragen hjärnskakning.

En god vän sade för två år sedan att jag måste sluta leva endast på "järnvilja och Red Bull". Han hade en poäng (fast RB gillar jag fortfarande!). Men kort sagt: man måste känna sin kropps stoppsignaler. Jag ignorerade dem länge, och som tack fick jag flera månaders postkommotionella problem och andra "mysigheter".

Buskapet är: ta hand om er. Och var försiktiga med huvudet. Det är känsligt - mycket känsligt. Och jag skall försöka ha lite bättre koll på mig själv under 2014. Det är väl ett bra nyårslöfte?