Språkdebatt ikväll i Lund!

 Bland andra Sara Lövestam och undertecknad diskuterar språkförändringar, språknormativitet och annat sådant ikväll på Grand i Lund ikväll klockan 19; enligt uppgift utsålt, men man kan se det online också!

https://www.sydsvenskan.se/2023-02-27/debatt-i-lund-far-dom-skriva-hur-dem-vill?utm_medium=rss&utm_source=site-feed&utm_campaign=rss&fbclid=IwAR1bvaM5NVM0pW1ctlR82NtX_GpMoW6dXH-l4XA33gitMUGjGGjdTPSYVyc

No, not serious

A Twitter interaction, started by this account and carried on by yours truly :-)

And, adding to the fun (if you know a certain Swedish tongue-twister):

Om att vara tokbruten

En gång läste jag - jag tror att det var i tvspelsmagasinet Level - en recension av en av de många utgåvorna av Street Fighter II, nämligen den som bär det otympliga namnet Super Street Fighter II Turbo HD Remix (något av en mouthful, inte sant?). Däri stod det en del om en av de ständiga antagonisterna i spelserien, nämligen Akuma (namnet, 悪魔, är japanska för "demon", vilket är lite kul med tanke på att densamme i Japan bär det helt annorlunda namnet Gōki, 豪鬼, som i och för sig har en liknande betydelse, "stor djävul" - en klassisk "översättning till samma språk" av samma typ som när filmen All That Jazz på svenska blev Showtime).

Nåväl. Det som stod om onde Akuma var att han i många versioner av spelet var "tokbruten" och inte gick att använda i turneringsspel, därför att han var för kraftfull för att spelbalansen skall fungera. Jag tolkade detta - för många år sedan, alltså - som ett uttryck av typ "tokstollig", alltså att Akuma var "helt jäkla knasig", tokbruten, liksom. Och det var han ju i och för sig.

Men men, så fel jag hade. "Bruten" är nämligen, har jag senare fått lära mig, en ytterst svengelsk översättning av den i spelkretsar brukliga termen broken, alltså "sönder", i meningen "förstörd med avseende på balans och spelbarhet". Logiken i att återge broken som "bruten" kan man ju fundera kring, men det var alltså säkerligen denna mycket sociolektala betydelse som här åsyftades: Akuma var alltså "helt galet förstörd i fråga om spelbalans". Tokbruten, helt enkelt.

Jag sjunger Stagnelius!

För många år sedan tonsatte jag Erik Johan Stagnelius' starkt gnosticerande vårtext "Ur solens gyllne öga", och nu har jag äntligen spelat in resultatet, som kan höras och ses med liten passande video här:



"När gryr den sälla våren,
Som trotsar tidens magt?
När fuktar glädjetåren
Hans amaranters prakt?
När lösas grafvens fångar?
När blomstrar Adams ätt
Kring lifsens träd, som ångar
Vidt öfver Edens slätt?

O själ, hvem lossar vingen
På dig, som, blek och matt,
Än dväljs vid jorderingen
I vintrar och i natt?
När spirar, för att skilja
Sig evigt från allt grus,
Odödlighetens lilja
I andesolens ljus?"

Biba

Lärde mig idag ett nytt ord. Såg på SVTs hemsida en referens till att svenska folket "bibar" så mycket - det handlade om överdrivet alkoholintag, så jag tänkte mig att detta på något sätt måste vara en anglicerande inlåning av "imbibe" (från latinets bibo, i sin tur från den protoindoeuropeiska reduplicerade presensstammen *piph3e-, jfr. sanskrit pibati, av roten *peh3(i)-, "dricka"). Men så fel jag hade - "att biba" är uppenbarligen bildat av förkortningen B-I-B - "bag in box".

Ouch. Jag vilar min väska.

Brytningstider

Jag tycker mycket om den här iakttagelsen (av Frans G. Bengtsson och förmedlad av Faktoider-bloggen). Tanken att just "vi" lever i den mest förändrande av intressanta av tider är naturligtvis ett trevligt berusningsmedel, men inte alltid så sann som många skulle tro. Även om jag är hegelskt lagd och tror på plötsliga språng i historien betyder det ju inte att jag tror att man så ofta själv ser när de sprången sker (en ironisk tragik ligger ju i detta, att man sällan ser när något verkligen är väldigt speciellt förrän det är över – något jag också skrivit om här). Tvärtom är det ju ofta så att man, just när man tror att man står i början på en stor historisk process faktiskt precis har sett den kulminera. Det är först när något är på väg att ta slut som man iakttar det man varit med om – historisk analys är nämligen väldigt svårt att göra i realtid, så att säga.

Att 'forska

Apropå en intressant diskussion jag följt å nätet har jag kommit att fundera över det rätt märkliga uttryckssätt som inte sällan förekommer när skolelever av sina lärare åläggs att "forska" om något, vilket i praktiken inte verkar betyda stort mer än "läsa på om" - en användning av begreppet som får mången forskare att klia sig irriterat i huvudet. Kan det inte vara så att detta bruk av ordet "forska" kommer sig av något slags återöversättning av engelskans bra mycket bredare (och luddigare) "research"?

Hu, i så fall.

Eller handlar det om en avhuggen användning av uttryck som "att efterforska"?  Att 'forska, så att säga? Ett uttryck för aphaeresis, i så fall :-)

Tyrannos

För övrigt anser jag att vig mestyrann är världens roligaste namn på en fågel. Vissa skulle kunna tycka att dess engelska motsvarighet, agile tit-tyrant, är rätt kul också.

Leve östsvenskan!

Bara ett litet snabbt hurra för östsvenskan, med tanke på att det idag är Svenska dagen i Finland! Leve de östsvenska målen, och må finlandssvenskan uppmärksammas och hedras både här och där!

Kompnier och grdmän

Ni vet den där gamla historien om att man i svenska militära sammanhang någon gång skulle ha förkortat "grodman" som "grdman" - detta som exempel på tänkt militär maskinmentalitet, eller hur man nu skall säga? Berättelsen är sannolikt apokryf (som man kan läsa om här), men jag har faktiskt ett autentiskt exempel på något liknande - från min svärfars småländska soldattorp från 1700-talet. Där finns en skylt som beskriver att detta hör till

"Kongl. Kalmar regemente
Aspelands kompni no 15
Fröreda"


Kompni! Där ni! Bildbevis finns här.

De citerar ... dem?

Se där, min lilla text om de och dem citeras å Språkförsvaret. Kul!

De-de-dom-dom-dem

Vad gäller den debatt som på senare tid har uppstått kring huruvida man bör pensionera distinktionen mellan "de" och "dem" har jag bara följande att säga: att en utveckling (sedan länge) sker i talspråket har inget normativt värde. Vår spridda läskunnighet gör det möjligt för oss att välja hur vi skall kultivera vårt skriftspråk - som ett konstverk, en skönhetsskapelse. Och att det "är svårt" är inte mycket till argument: det är det att stava "människa" också, för att inte tala om att lära sig kanji. Det handlar inte om några automatiska processer utan om medvetna val. "Utvecklingen" är varken god eller ond, den är helt värdeneutral. Vi har möjligheten att välja. Och jag tycker personligen att vi bör välja att behålla en trevlig kasusdistinktion (som en del ju som bekant gör i tal också - "di" kontra "dom", t.ex.). Och för att lära unga och gamla behärska detta finns det, som nämns här, en bra metodik: läsa, läsa, läsa. Det borde folk ändå göra, av helt andra skäl.

Och så är jag personligen en vän av att behålla sådant som objektskasus i "till dem som", fast det är på utdöende. Sue me ;-)

Once again, "Round the Beggar from Luossa" ("Omkring tiggarn från Luossa" in English translation by yours truly)

I've published this on the blog once before, and it's also available in my book Orden och evigheten ("Words and Eternity"), but I thought I'd put it out there once more. The Swedish poem "Omkring tiggarn från Luossa" by Dan Andersson is one of the most hauntingly beautiful texts known to me, and I've noticed my English translation going down well with many people - so here it is again (if you want to use it on the internet, please add "Copyright Ola Wikander" and mention that it has been published in Orden och evigheten):

Round the beggar from Luossa people gathered in a ring,
by the campfire they sat and heard his song.
And of wayfarers and mendicants and every wondrous thing
and of his longing he sang to them all night long.

“There is something beyond mountains, beyond flowers, beyond singing,
there is something there behind the star, behind my burning heart.
Hearken, something goes there whispering, goes there calling me and praying
‘come to us, for of this earthly kingdom you are not a part.’

I have listened to the tranquil waves that roll against the beach,
to dream of wild seas’ rest has been my lot.
And in spirit I have hastened towards the formless lands
where the dearest thing we knew shall be forgot.

To a wild, eternal longing we were born by pallid mothers,
from the labour pains of troubles rose our first and anguished cry.
We were thrown on plains and mountains then, to play with all our brothers,
and we played there elk and lion, beggar, god and butterfly.

I sat silent by her side, she whose heart was like to mine,
with hands so soft she tended to our nest.
But I heard my heart then calling: ‘what thou ownest is not thine’
and the spirit came and bore me off to rest.

What I love is far away beyond, concealed in distant darkness,
and high and wonderful is my true way.
And amid this clamour I am called to pray before the Heavens:
What no-one has I want to own, take all the earth away!

Follow, brother, beyond mountains, to the cool and peaceful rivers,
where in beds of mountain garlands all sea slowly goes to sleep.
Somewhere there beyond the heavens is my home, I have my mother,
in the golden-sprinkled mists, dressed in rosy mantle deep.

May the black and salty waters cool the cheeks that burn with fever,
let’s be miles away from life before the morning breaks above!
Not of this world was I, brother; hardships without end I suffered
for the sake of worries, faithlessness and of my burning love.

By a shore all dressed in seashells stands a gate of roses heavy,
therein sleep the mouldered shipwrecks, and the tired men find rest.
Songs unheard and high there sing like violins in distant echoes
under arches where eternal children live forever blessed. 

Vattar som snattar

Det är kul det där med små slangord som kommer och går i specifika kretsar. Ett sådant som jag minns från min egen lundensiska uppväxt (mellanstadium/tidigt högstadium?) är "vatte". Ordet betecknade, som jag minns det, en typisk "värsting", någon som ägnade sig åt gängverksamhet, slogs, hotade folk och allmänt betedde sig. "Han är en riktig jävla vatte", kunde någon säga. "Akta dig för de där vattarna!"

Det var ett ord med rätt begränsad livstid. Jag har för mig att det bara levde i något halvår eller så. Och sannolikt kanske bara på min skola. Men varifrån kom då ordet? Jo! Just då hade namnet på gänget Vatos Locos förekommit en del i medierna (man undrar om filmen Blood in Blood Out från 1993 hade med saken att göra). Från detta kom sedan tonårsuttryck av typen "Fan vilket vato!" -> "Fan vilket vatto" ... och till sist naturligtvis den svecistiska formen "vatte" (med grav accent).

Vattar som snattar liksom. Fast jag vet inte om jag någonsin såg några vattar som snattade. Men jag tyckte titeln var kul. Snobbar som jobbar liksom. Typ. Vattar, asså. Typ.

Sverigefinska?

Något har blivit lite märkligt här:

Men iofs, finska är ju officiellt minoritetsspråk i Sverige, så ...

(från Iidabashi-stationen i Tokyo; bild av Rebecca)

Mediala uppdykanden

Såhär i påsktid har P1s "Vetandets värld" gjort ett program om Gamla testamentet och bibelvetenskap, och jag är med i en ganska lång intervju, där jag talar om skapelseberättelser, P-teologi, Josias reformation 622 f.Kr. och annat. Lyssna här!


För övrigt har min diskussion av min dialekt och mitt förhållande till skånskan i Expressen/Kvällsposten (som man kan läsa här) fått vad vi bibelvetare kallar "reception" - i den här artikeln i Sydsvenskan av Sara Martelius!

Kanalbuller

Denna var dagens roligaste: en nätsite vill räkna upp "19 things that Swedes do best". Bland dessa finner vi följande på plats numero 2:

KANALBULLER!


De menar uppenbarligen "kanelbullar". Se där vad en omkastning av två fonem kan göra!

(underverket finns att beskåda här!)


"Canal din"?

Jag om mäldardalska och skånska

Min senaste krönika i Kvällsposten/Expressen handlar om Lund som språksmältdegel och lite om hur jag själv talar, eller närmare bestämt om mitt förhållande till skånskan. Jag talar inte skånska, men jag har ändå ett märkligt dubbelt förhållande till den språkformen. Läs här!

Trappa?

Apropå detta med l'esprit d'escalier - jag brukar själv oroa mig för en motsatt situation, nämligen att jag tänkt säga något osedvanligt korkat eller platt, stoppat mig i sista stund men ändå inte kan komma över känslan av att jag faktiskt sagt det och den därmed förknippade skammen. Vad skall man kalla det? L'esprit före trappan som man aldrig gick upp för?


Några vänner föreslog esprit vestibulaire eller l'esprit du vestibule :-)

Diska hårt

Ett ord jag tycker man hör för sällan idag: "Winchesterminne".