Människans värdighet

Jag måste erkänna att franska aldrig varit mitt favoritspråk, men ibland kan det vara väldigt snyggt. Ett exempel har vi här, ett citat ur en text jag tycker mycket om - av Jean-Baptiste Willermoz (1730-1824), om människans natur (homme skall naturligtvis här förstås just i den allmänna betydelsen "människa" och inte specifikt "man"):


Homme !
Roi du monde !
chef-d’œuvre de la création lorsque Dieu l’anima de son souffle!
médite ta sublime destination.

Tout ce qui végète autour de toi, et n’a qu une vie animale, périt avec le temps, et est soumis à son empire: ton âme immortelle seule, émanée du sein de la Divinité, survit aux choses matérielles, et ne périra point. Voilà ton vrai titre de noblesse: sens vivement ton bonheur, mais sans orgueil ; il perdit ta race, et te replongerait dans l’abîme. Être dégradé ! malgré ta grandeur primitive et relative, qu’es—tu devant l’Éternel ? Adore le dans la poussière, et sépare avec soin ce principe céleste et indestructible des alliages étrangers ; cultive ton âme immortelle et perfectible, et rends-la susceptible d’être réunie à la source pure du bien, lorsqu’elle sera dégagée des vapeurs grossières de la matière. C’est ainsi que tu seras libre au milieu des fers ; heureux au sein même du malheur, inébranlable au plus fort des orages, et que tu mourras sans frayeur.*


Sådant får en onekligen att associera till en annan vacker formulering, nämligen frasen ur den hermetiska Asclepius-texten, som senare citerades av Pico della Mirandola i hans verk De hominis dignitate ("Om människans värdighet"):


Magnum, O Asclepi, miraculum est homo!


EDIT: Den franska texten hade några korrekturfel - nu fixade!

* Föredrar man en anglofon version finns hela den långa texten i översättning här (under punkt II.1).

Trappa?

Apropå detta med l'esprit d'escalier - jag brukar själv oroa mig för en motsatt situation, nämligen att jag tänkt säga något osedvanligt korkat eller platt, stoppat mig i sista stund men ändå inte kan komma över känslan av att jag faktiskt sagt det och den därmed förknippade skammen. Vad skall man kalla det? L'esprit före trappan som man aldrig gick upp för?


Några vänner föreslog esprit vestibulaire eller l'esprit du vestibule :-)

Purjopapper

Det svenska språket innehåller märkliga ord."Kraftpapper" är onekligen ett av dem. "Purjolök" är ett annat. Enligt gamle Hellqvist skall "purjo-" vara från franskan. Ett slags restmorfem har det i alla fall blivit (om man bortser från avledningar som "purjolåda" och liknande).

Åldersvishet

Sitter just och dricker lite gott lugnande te som sägs vara ayurvediskt. Det kan man ju fundera på vad det betyder ... men den indiska läkekonst/humoralpatologitraditionen āyurveda är onekligen intressant. Påminner mycket om humörläran i väst, fast med tre "vätskor" i stället för fyra (vāta, pitta och kapha, nämligen - de tre betyder "vind", "galla" respektive "slem"). Galla och slem har här ungefär samma konnotationer som i västerländsk humoralpatologi - och de tre kvaliteterna har också kopplats till olika planeter i indisk astrologi (pitta till Mars, kapha till Jupiter etc.). De tre "humörerna" kan enligt āyurvedan användas för att till exempel föreskriva en passande diet för en individ.

Ordet āyurveda kommer av det allmäna veda ("kunskap, vetande") och āyus, som betyder "livslängd". Detta āyus är släkt med latinets aevum ("tidsålder"), grekiskans ai(w)ei ("alltid") och kanske även med den grekiska negationen ou ("inte") - utvecklingen kan här ha varit "inte [i någon] tidsålder, dvs. inte någonsin", där ordet för "inte" (antagligen ne) fallit bort och bara lämnat kvar ou - jfr. franskans ne ... jamais, som ibland slangigt kortas till jamais!

Alltihop går tillbaka till ett indoeuropeiskt *aiw- eller (med laryngal) *h₂eiu- (och eventuellt avljudsvarianten *h₂oiu-). Svenskans "evig" hör också hemma här - det är släkt med gotiskans aiws ("tid"), som är av samma rot.