fredag 3 augusti 2018

Noter flyttar sig

Är just nu mtt i arbetet att avsluta en artikel, som jag började skriva för tre år sedan. Det är ofta så där, att (i detta fallet vetenskapliga) texter måste få "ligga till sig" för att man skall se vad de faktiskt skall bli. Nu har texten varit "så gott som färdig" i några månader, men hela tiden kommer jag på nya fotnoter som borde in i framställningen. Jag har några ställen där jag refererar till fotnoter utanför själva huvudfotnotssiffrorna ("se också not 34" , ungefär), och i och med att antalet noter hela tiden växer måste jag gång på gång gå igenom och ändra de där alltefter som talet blir större och större. Vad som en gång var not 28 är nu not 32, så de där inre referenserna måste hela tiden flyttas fram, så att säga.

Men det är ju också rätt kul att se hur något ganska stort växer fram ur två olika idéer, som råkar funka väl tillsammans. En del forskare vill gärna skära sina verk i så små delar som möjligt, för att kunna få många publikationer av få idéer. Jag gillar att slå ihop saker - att se hur olika idéer kan belysa varandra och kanske bli en enda, bättre artikel än om de hade stått var för sig. Just i sådana "idémöten" skapas rätt mycket bra vetenskap, menar jag. Oväntade - men logisk hållbara - tankekorsningar, där undersökningar och idéer från olika delar av ens arbete får belysa varandra.

För övrigt läser jag mycket Birgitta Stenberg nu. Började med Apelsinmannen, efter att ha sett om SVTs gamla tvserie från 1990 (ligger ute på Öppet arkiv). Serien var mycket bra, men det är anmärkningsvärt hur stora friheter de tagit sig med materialet. Funderar på att här skriva några tankar kring detta - och vem vem, kanske nämna Crimson Echoes också (något helt annat än Birgitta Stenberg)! Läser nu Mikael och poeten (Stenbergs första, från 1956) samt Kärlek i Europa. Bra grejer.

fredag 20 juli 2018

A. Forsc och H.D. Grace

Jag älskar lustiga författarattribueringar. Om man till exempel googlar efter tidsskriften Altorientalische Forschungen står det att den är skriven av en viss A. Forsc. (2018). Det är nästan lika bra som när jag och en god vän en gång i en bibliotekslista fick syn på ett verk av Kṛṣṇa-rörelsens grundare, A.C. Bhaktivedānta Swāmi Prabhupāda, som av sina lärjungar och efterföljare ofta ges titeln His Divine Grace A.C. Bhaktivedānta Swāmi Prabhupāda - och mycket riktigt, katalogen hade satt honom på "Grace, H.D."

Lite som när Libris katalogiserade Richardsons utgåva av Hammurabis/Hammurapis lag som "Hammurabi, Kung av Babylonien (medarbetare)". Underbart.

söndag 1 juli 2018

Pro Futura påbörjat!

Idag påbörjar jag officiellt min anställning som Pro Futura Scientia-forskare vid Swedish Collegium for Advanced Study i Uppsala. Anställningskontrakt påskrivet och inskickat - det är faktiskt på riktigt!


Jag kommer dock inte fysiskt att dimpa ned för mitt år i Uppsala förrän i september. Posten omfattar ett år i Uppsala, ett år utomlands och tre år vid hemuniversitet. Tjo!

onsdag 20 juni 2018

Jag sjunger Stagnelius!

För många år sedan tonsatte jag Erik Johan Stagnelius' starkt gnosticerande vårtext "Ur solens gyllne öga", och nu har jag äntligen spelat in resultatet, som kan höras och ses med liten passande video här:



"När gryr den sälla våren,
Som trotsar tidens magt?
När fuktar glädjetåren
Hans amaranters prakt?
När lösas grafvens fångar?
När blomstrar Adams ätt
Kring lifsens träd, som ångar
Vidt öfver Edens slätt?

O själ, hvem lossar vingen
På dig, som, blek och matt,
Än dväljs vid jorderingen
I vintrar och i natt?
När spirar, för att skilja
Sig evigt från allt grus,
Odödlighetens lilja
I andesolens ljus?"

måndag 18 juni 2018

Biba

Lärde mig idag ett nytt ord. Såg på SVTs hemsida en referens till att svenska folket "bibar" så mycket - det handlade om överdrivet alkoholintag, så jag tänkte mig att detta på något sätt måste vara en anglicerande inlåning av "imbibe" (från latinets bibo, i sin tur från den protoindoeuropeiska reduplicerade presensstammen *piph3e-, jfr. sanskrit pibati, av roten *peh3(i)-, "dricka"). Men så fel jag hade - "att biba" är uppenbarligen bildat av förkortningen B-I-B - "bag in box".

Ouch. Jag vilar min väska.

tisdag 12 juni 2018

Kommittéopponent

På torsdag skall jag vara en av opponenterna och/eller betygskommittémedlemmarna för en dansk PhD-avhandling (Köpenhamn) om bibelhebreiskans verbsystem (jag använder det anglicerande uttrycket PhD i och med att det är vad man gör i Danmark, där man faktiskt har två olika doktorat och använder PhD för det "modernare" av de två). Intressant är att rollen som opponent och betygskommittéledamot inte skiljs åt vid ett danskt PhD-försvar, på det sätt vi gör i Sverige - allt sammanfattas som ett "bedømmelsesudvalg". Här kan man läsa om evenemanget.

söndag 27 maj 2018

Ditt och datt

Har just färdigställt en tenta för mina studenter som läser den hebreisk-exegetiska textkursen i vår. Valda texter ur Exodus, Jesaja och Psaltaren handlar delkursen om (den förra koncentrerade sig helt på Genesis). Det är ett invecklat arbete att sätta ihop en god tentamen, om man vill göra det med lite stil. Den skall testa olika förmågor (i detta fallet språkliga, religionshistoriska, textexegetiska, textkritiska) - och med lite tur skall studenten faktiskt lära sig något på att genomföra tentan också. Det är ett grannlaga arbete.


Detta är sista kursen jag håller på Lunds universitet innan jag drar till Uppsala för första året av min Pro Futura Scientia-tjänst. Det känns lite vemodigt på ett sätt, men det som ligger framför mig är ju så oerhört spännande. Ett år i Uppsala, tre forskarår i Lund och ett år utomlands. Inte illa. Det blir protonordvästsemitisk poetik för hela slanten.


En ny recension (i Review of Biblical Literature) har förresten just kommit av den antologi om Jesaja som jag deltog i förra året. Recensenten tycker att min artikel i volymen är "provocative", vilket ju är en lite kul formulering, men han verkar i övrigt positiv till texten. Men jo, en brandfackla är texten i viss mån!

söndag 6 maj 2018

Fragment om att "låta texten vara död"


Ett litet fragment ur något kommande:

Själv brukar jag alltid säga att mitt ideal är att ”låta texten vara död” – genom att främmandegöra den kan vi paradoxalt närma oss tankevärldar hos människor som levde i helt andra historiska kontexter och uppfostrades med ideal som till stor del avvek från dem som idag är allmänna i västvärlden. Just genom att verkligen se hur dåtidens människor skilde sig från oss – och detta gäller naturligtvis oavsett vilken språkfamilj deras språk tillhörde – kan vi se vad som är allmänmänskligt och vilka idéer som de forntida författarna faktiskt försökte få fram och vilka de förutsatte som självklara, fast dessa ”bakgrundsidéer” kanske är de som står ut tydligast i relief för en modern läsare.
  
Just så är det när man läser mycken gammal litteratur från Främre Orienten. Det är en värld som är mycket främmande för nordvästra Europa av idag, och det måste man också erkänna. Men när man har gjort det kan man också sluta att helt koncentrera sig på dessa iögonenfallande värderingsskillnader och istället fundera kring de budskap texterna faktiskt ådagalägger. Genom att låta dem vara döda kan vi göra dem levande.

fredag 27 april 2018

Novellistiskt

Under det senaste året har mitt läsande av skönlitteratur gått ned i kvantitet på ett sätt som stört mig; detta har varit den tråkiga följden av överarbete och stressproblem, som ju inte har något lysande inflytande på lugnet och koncentrationsförmågan. Men nu håller mitt belletristiska läsande på att ta en vändning åt det bättre, och det har skett på ett kanske något oväntat sätt – det har nämligen kommit hand i hand med mina studier i medelegyptiska (den klassiska formen av antik egyptiska) samt japanska. Jag har på sistone i original läst mig igenom dels den medelegyptiska litterära novellpärlan "Berättelsen om den skeppsbrutne sjömannen" och dels en novell av Natsume Sôseki. Förutom den rent språkliga träningen – och övningen i hieroglyf- och kanjikunskap – har detta kastat mig (eller kanske nästan "lurat tillbaka mig") in i den kanoniska världslitteraturen, med de skönhetsupplevelser detta innebär. Det känns väldigt bra. Jag stretar vidare – dels med den berömdaste medelegyptiska berättelsen av alla, den om Sinuhe, och dels med nästa Sôseki-novell. Framåt, framåt!

torsdag 26 april 2018

Brytningstider

Jag tycker mycket om den här iakttagelsen (av Frans G. Bengtsson och förmedlad av Faktoider-bloggen). Tanken att just "vi" lever i den mest förändrande av intressanta av tider är naturligtvis ett trevligt berusningsmedel, men inte alltid så sann som många skulle tro. Även om jag är hegelskt lagd och tror på plötsliga språng i historien betyder det ju inte att jag tror att man så ofta själv ser när de sprången sker (en ironisk tragik ligger ju i detta, att man sällan ser när något verkligen är väldigt speciellt förrän det är över – något jag också skrivit om här). Tvärtom är det ju ofta så att man, just när man tror att man står i början på en stor historisk process faktiskt precis har sett den kulminera. Det är först när något är på väg att ta slut som man iakttar det man varit med om – historisk analys är nämligen väldigt svårt att göra i realtid, så att säga.

söndag 1 april 2018

Uppdaterat

Förresten är min webbsida uppdaterad - musik- och föredragssidorna är uppdaterade, och en ny sida om Unburning Fame har tillkommit!

Mdt kmt

Relationen mellan fornegyptiska och de semitiska språken är en svår nöt. De är släkt med varandra (båda är grenar av den afroasiatiska språkfamiljen, vilket syns tydligt på pronomensystem och mycket annat), men släktskapen är avlägsen och komplicerad. Att etablera regelbundna ljudlagar mellan dem har visat sig besvärligt, och det finns idag två konkurrerande skolor kring vilken uppsättning lagar som gäller. Den äldre skolan tänker sig att konsonantljuden motsvarar varandra ganska väl i sin utveckling mellan egyptiska och semitiska språk, medan den nya skolan, som går tillbaka på traditionen från Otto Rössler, postulerar mycket radikala förändringar i egyptiskan, där man t.ex. menar att det etymologiska *d-ljudet blivit ett ʿayin (en faryngal frikativ) på egyptiska. Problemet är att dessa två skolor till stor del är omöjliga att förena (fast det finns de som försöker, t.ex. genom att tänka sig tidig dialektsplittring i egyptiskan, med olika ljudlagar i de olika dialekterna). En annan svårighet skapas av att egyptiska och semitiska språk friskt lånade ord från varandra, så att det är mycket svårt att skilja geniuna ärvda släktskaper från senare lån. Som en forskarbekant sade till mig en gång om frågan: det som ser ut som besläktade ord är lån, och de ord som faktiskt är besläktade ser inte alltid besläktade ut.

Kul, sådant!

onsdag 21 mars 2018

Rök, drakar och pizza i Gamla testamentet!

Nu är Contrapposto-poddens premiäravsnitt utlagt, i vilket Nils Ekblad intervjuar mig om min senaste bok, Unburning Fame!

Lyssna här!

tisdag 20 mars 2018

Poddreklam!

Titta här vad som kommer imorgon!


torsdag 15 mars 2018

Kärnbränsle och fenicier i Malmö!

På lördag (17/3) klockan 14.00 håller jag ett föredrag på Malmö Konstmuseum kring den forskning jag för några år sedan gjorde om exegetikens och filologins betydelse för informationsbevarande kring kärnbränsleförvaring. Kom gärna och lyssna - mer kan läsas här, eller på Facebook här!

tisdag 13 mars 2018

Den Dolde

Några vackra rader ur de s.k. Leiden-hymnerna till den egyptiske guden Amon, som beskriver honom som den dolda, bakomliggande och transcendenta verkligheten bakom gudarnas mångfald - här i ett slags gudomlig trefald tillsammans med gudarna Ptaḥ och Rēʿ:

ẖmtw pw nṯrw nbw

jmn rꜥ ptḥ nn snnw.sn

jmn rn.f m jmn

ntf rꜥ m ḥr ḏt.f ptḥ


"Tre är alla gudar -
Amon, Rēʿ och Ptaḥ, utan någon annan like.
Hans namn är dolt i Amon,
han är Rēʿ som ansikte, hans kropp är Ptaḥ."

(p. Leiden I 350, kap. 300, 4, raderna 21-22)

... en vacker och poetisk framställning av det faktum att de moderna kategorierna "polyteism" och "monoteism" inte alltid fångar äldre tiders (eller för den delen nutida) religiösa föreställningar. Till saken - och fyndigheten - hör också att namnet på guden Amon (jmn) i sig betyder något i stil med "dold" och att begreppet "namn" här också har klangen av "identitet, väsen", så att den tredje versraden ovan egentligen innebär ungefär "Hans väsen är Dolt i den Dolde". Amon sågs nämligen ofta just som den mest dolde, den mest omanifesterade av gudarna. En vacker text, som om man känner sig lite vilt spekulativ kan tänkas förebåda tankar man finner i Corpus Hermeticums femte traktat, där det sägs att Gud är omanifesterad och dold "men ändå helt uppenbar", liksom Amon är dold men ändå identifieras med solguden. Idéer om en reception av Amons "doldhet" i Corpus Hermeticum kan man för övrigt finna i den här avhandlingen av Thomas McAllister Scott.

En lustighet skedde förresten när jag citerade ovanstående fornegyptiska textbit på Twitter och Facebook. Båda dessa instanser trodde nämligen att ordet snnw.sn (ordagrant "deras andre", det jag ovan översatt med "någon annan like") var en internetadress, rimligen i Senegal (som har topdomänen .sn). Jag måste tyvärr meddela att internettopdomäner inte var uppfunna när Leiden-hymnerna till Amon skrevs.

lördag 10 mars 2018

Att 'forska

Apropå en intressant diskussion jag följt å nätet har jag kommit att fundera över det rätt märkliga uttryckssätt som inte sällan förekommer när skolelever av sina lärare åläggs att "forska" om något, vilket i praktiken inte verkar betyda stort mer än "läsa på om" - en användning av begreppet som får mången forskare att klia sig irriterat i huvudet. Kan det inte vara så att detta bruk av ordet "forska" kommer sig av något slags återöversättning av engelskans bra mycket bredare (och luddigare) "research"?

Hu, i så fall.

Eller handlar det om en avhuggen användning av uttryck som "att efterforska"?  Att 'forska, så att säga? Ett uttryck för aphaeresis, i så fall :-)

söndag 25 februari 2018

Dödahavsrullar i DN!

Jag skriver om den nya svenska översättningen av Dödahavsrullarna i dagens Dagens Nyheter (denna underbara tautologi - dagens Dagens*): läs här!


* Fullt jämförbar med "SI-systemet", "DC-serier" och annat liknande kul!

söndag 28 januari 2018

Karvanrecensioner

Det stora jubileumsnumret av kulturtidskriften Karavan har tema: klassiker, och jag deltar där med en tolkning till modersmålet av de hettitiska texterna om kampen mellan Stormguden (Tarḫunna-) och Ormen (Illuyanka-). Några mycket trevliga recensioner av numret har dykt upp å nätet: Bengt Söderhäll skriver om det i Arbetarbladet under titeln Den vackraste tidskrift som skådats, och Bernur talar om Karavans kanon. Och här har vi också en glad recension i Sydsvenskan.

lördag 27 januari 2018

Pstu!

Ryukyuanska språk är kul - det är de enda  språk som med säkerhet kan sägas vara släkt med japanskan, talade på Ryūkyū-öarna söder om Japans kärnland. I Japan har de inte sällan setts som dialekter av japanska, men de är tillräckligt annorlunda för att definitivt betraktas som egna språk. Det kanske bekantaste av de ryukryuanska språken är okinawanskan (som inte bör blandas ihop med den okinawanska dialekten av japanska). Men det finns många fler. Ett roligt exempel på ett ryukyuanskt ord hittar vi på språket miyakoanska, där "människa, person" heter pstu, släkt med japanskans hito. Båda härstammar från den rekonstruerade protoformen *pito (som det sannolikt fortfarande hette på fornjapanska). Notera hur miyakoanskan bevarat den initiala konsonanten p, medan japanskan skiftat den till h. Japanskan har däremot bevarat vokalstrukturen i ordet, medan miyakoanskan förvandlat i-vokalen till ett sibilantljud (s) och skiftat -o till -u.

måndag 22 januari 2018

Tyrannos

För övrigt anser jag att vig mestyrann är världens roligaste namn på en fågel. Vissa skulle kunna tycka att dess engelska motsvarighet, agile tit-tyrant, är rätt kul också.

söndag 7 januari 2018

Allt du alltid velat veta om att fråga humanioraakademiker men aldrig vågat fråga!

Inte sällan händer det den som arbetar inom de humanistiska ämnena att man får en eller annan fråga sig tillsänd från allmänheten om ... ja, det ena eller det andra. Att svara på sådana är en ganska självklar del av den "tredje uppgiften", och skall så vara. Det är en ära att få agera kunskapsbank efter förmåga, och sådant blir också en viktig illustration av akademins betydelse. Efter ett antal år i yrket börjar man dock fundera på hur sådana frågor bäst kan hanteras från frågeställarens sida. Det är ju nämligen så att humanioraakademiker ofta är mycket stressade och upptagna människor - forskning skall genomföras, artiklar och böcker skall skrivas, studenter skall undervisas, möten skall bevistas, populärvetenskap skall (vad gäller en del akademiker) skrivas, administration skall handhas, uppsatser skall handledas, betyg skall sättas, konferenser skall bevistas, utåtriktad verksamhet (föredrag, intervjuer, artiklar i populärpress) skall inte sällan också hinnas med, medelsansökningar skall sättas samman, seminarier skall genomföras. Och tentor skall rättas.

Allt detta gör att det kan vara ett styvt jobb att även hinna med allmänfrågor på ett bra sätt. Och därför kan det vara bra att veta hur sådana bäst formuleras, både för forskarens som får frågan skull och för frågeställarens. Alltså här några enkla vägvisare i denna konst.

(1) Skriv konkreta frågor. Frågor av typen "hur såg man i antiken på ...", "vad anser bibeln om ...", "vad är det viktigaste om ..." och liknande går i princip inte att besvara. Prova själv genom att ersätta frågans ämne med något kanske mer närliggande, t.ex. "hur ser man i Sverige på ...", "vad anser folk på 2000-talet om ...", "vad tycker amerikaner om ..." och liknande, så inser man lätt hur meningslösa den typen av frågor blir.

(2) Ställ inte frågor som egentligen betyder "Jag har en idé som jag vill att du skall lyssna på/propagera för/forska om". Har du sådana - utbilda dig och ägna dig kanske en dag åt forskning själv! Då kommer du att börja märka huruvida dessa idéer faktiskt har bärkraft - iom att du måste argumentera för dem och övertyga andra forskare om dem.

(3) Skriv inte frågor som måste besvaras mycket snabbt. Forskare är som sagt ofta upptagna personer och har sällan tid att lägga allt annat åt sidan.

(4) Skriv inte frågor som uppenbart bara är önskningar om snabbhjälp till skoluppgifter och liknande. Visst, ibland behöver t.ex. gymnasister högst legitim hjälp inför ett specialarbete eller så, men det är inte sådana situationer jag menar, utan sådant som bara är sätt att hoppa över nödig läsning.

(5) Vänta er inte ett förenklat, snabbt, smaschigt svar för att sedan bli missnöjda över att forskaren "krånglar till det så mycket". Forskares uppgift är just att krångla till det, att inte bara formulera sig i "soundbytes". Fundera på hur komplicerad frågan du ställer faktiskt är - och om den är komplicerad, tänk på att svaret då också måste vara det (eller också mycket svepande). Det är just därför det är komplicerat att skriva populärvetenskap: man måste hela tiden göra ett urval och en sållning i vilka av de tusentals detaljerna man skall presentera för läsaren.

(6) Liten variant på (2) - skicka inte mängder av sidor av material som du undrar om forskaren kan "titta på". Oftast har vederbörande inte tid, och om han/hon så har det kan det ändå inte egentligen leda till något. Vad skall forskaren göra med alla dessa sidor, även om han/hon faktiskt gillar dem?

(7) Och vad gäller oss som sysslar med antika språk: skicka inte frågor om huruvida man gratis kan översätta det ena eller andra till det ena eller andra språket. Att korrekt översätta till ett utdött språk är ett styvt arbete, som ofta kräver lång tid av slående i böcker, jämförande av antika belägg av liknande uttryck, funderingar kring vilken tidsnivå i språket man bör lägga sig på, stilistiska val, testande av olika varianter - och inte minst skapande av uttryck för moderna företeelser som det sällan finns ord för på mindre belagda antika språk.

(8) Utgå inte alltid från vad man sett igår i en dokumentär på TV/YouTube eller liknande. Visst, man kan börja i sådant, men man skall också inse att dessa framställningar inte sällan är förenklade och sensationaliserade (undantag finns naturligtvis).

(9) Skaffa dig först en snabb översikt över de frågor disciplinen sysslar med (Wikipedia och liknande kan vara till hjälp här). Det är inte meningsfullt att fråga språkvetare om huruvida man vet något alls om språks historia, fråga bibelvetare om "bibeln är sann" och liknande. Återigen: konkreta frågor om konkreta problem. Och försök gärna - om det går - att först skaffa en uppfattning om var allmän konsensus ligger. Det är oftast inte så svårt, i dagens internetsamhälle.

Så, det var några små tips. Och lycka till - och läs, läs läs!