Mäktig rörelse

Jag har varit tystlåten här under lång tid, vilket har haft att göra med stora mängder arbete, samt en del irriterande sjuklighet. Nu är det dock bättre, och alltså tar jag tillfället i akt att även här annonsera något som är i antågande, nämligen min bok Ett hav i mäktig rörelse: om de semitiska språken. Som titeln antyder är den ett slags pendang till min bok om indoeuropeiska språk, Ett träd med vida grenar, och den är alltså menad som en populär introduktion till studiet av de semitiska språken, i synnerhet ur ett språkhistoriskt perspektiv. En del av mina egna idéer utgående från mitt pågående forskningsprojekt om nordvästsemitiskt poetiskt språk kommer också med på ett hörn. Boken kommer i slutet av maj, och man kan läsa mer om den här, på Norstedts' hemsida.

Här ser man det tjusiga omslaget:

Dödahavsrullar i DN!

Jag skriver om den nya svenska översättningen av Dödahavsrullarna i dagens Dagens Nyheter (denna underbara tautologi - dagens Dagens*): läs här!


* Fullt jämförbar med "SI-systemet", "DC-serier" och annat liknande kul!

Fundering om arameiska

En sak jag funderat på idag är detta med arameiska. När man hör talas om arameiska idag är det inte sällan därför att en dialekt av språket (galileisk arameiska) var modersmål för Jesus från Nasaret ("Jesu eget språk", etc.). Jag har själv  nämnt det förhållandet i en av mina böcker. Men på ett sätt är kopplingen mindre ståtlig än den kan verka. Arameiskan var spridd över hela Främre Orienten, något som tog sin början redan under nyassyrisk och nybabylonisk tid. Att just Jesus talade arameiska är egentligen inte särskilt speciellt: visst gjorde han det, men det gjorde oerhört många andra också, i hela det vi idag kallar Mellanöstern.

Särskilt märkligt blir det när man idag hör sägas att de minoriteter från Främre Orienten som talar nyarameiska språk (assyrier/syrianer/kaldéer och andra) talar "Jesu eget språk". Det stämmer ju inte; arameiskan delades redan i antiken upp i dialekter som skilde sig tillräckligt åt för att räknas som olika språk, och de moderna arameiska språken är helt olika både från varandra och från antikens varianter. Det är som att säga att svenskar talar "Gorm den gamles språk" eller (kanske ännu mer träffande) "Hlewagastiz Holtijaz'" språk. Språk förändras och splittras med tiden, så enkelt är det.

Gilbert, Sullivan och filologin!

Jag, som älskar både antika främreorientaliska språk och Gilbert & Sullivan, höll på att trilla av stolen av glädje när jag såg följande fantastiska variant på "The Major General's Song" ur The Pirates of Penzance ... på temat biblisk-främreorientalisk filologi! :




"I am the very model of a biblical philologist - I'm quite the Semitician and a passing Hittitologist!" - fantastisk låt, inte sant?

Mannen Noa

En av de märkligare pseudoetymologiska bortförklaringarna av ett gudanamn finner man hos Jehovas vittnen. Som tips för vittnen som träffar på bångstyriga och svårkonverterade hinduer uppmanar de missionärerna att påpeka att gudanamnet Viṣṇu låter som "ish-nuh", vilket man påstår är "kaldeiska" för "Mannen Noa" - vilket på något sätt skulle visa att Viṣṇu egentligen är biblisk. Nu är det ju inte språkbeteckningen särskilt träffande heller - ʾîš är det normala ordet för "man" på hebreiska. Och varför skulle det få ett V i början? Och vad i hela friden skulle "Mannen Noa" vara för sätt att uttrycka sig? Jag säger som Strindberg: "Tron I på detta"?

Ett trespråkigt Iudaea

Åt språksituationen i Galiléen och Judéen kring början av vår tideräkning har mycket intresse ägnats, ofta på grund av den klassiska frågan om vilket språk Jesus från Nasaret talade. Många gillar att försöka föreställa sig hur det egentligen kan ha låtit, så att säga. Det svar man brukar få är att Jesus talade arameiska, och så långt är saken helt okontroversiell. Naturligtvis gjorde han det: det finns till och med citat insprängda i Nya testamentet som tycks vara traderade uttalanden han skall ha gjort på detta språk, transkriberade till grekiska bokstäver. De kändaste av dessa är nog talitha koum ("flicka, res dig!") och de berömda orden på korset, eli eli lama sabachthani ("min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig", i sig en arameisk återgivning av det hebreiska 'ēlî 'ēlî lamâ ʿazavtanî, från inledningen till Ps 22).

Man brukar ofta hävda att hebreiskan, det gamla israelitiska språket, började dö ut redan under den s.k. Babyloniska fångenskapen på 500-talet f.Kr., då arameiskan började sprida sig som allmänspråk över hela Främre Orienten och dessutom talades utbrett i Babylon. Detta med spridningen är säkert helt sant, men det är inte alls lika klart att hebreiskan helt dog ut så tidigt. Sedan Segals epokgörande Grammar of Mishnaic Hebrew och andra verk har det börjat stå mer och mer klart att hebreiska (särskilt i den så kallade mishnaiska dialekten, som troligen var mer nordlig än den klassiska bibelhebreiskan) nog talades i vissa sammanhang ända in i det första århundradet av vår tideräkning. Detta antyds av de diskussioner (på hebreiska) som förs i Mishna, den första delen av den judiska lagkoden Talmud. Dessa samtal har karaktären av levande diskussioner som traderats, inte av mekaniskt skrivna texter på ett dött språk. Likaså har det visat sig att den judiske upprorsledaren Bar Kokhba under sitt uppror på 130-talet e.Kr. korresponderade på både hebreiska och arameiska, samt på grekiska, som i och med hellenismen spreds över hela östra medelhavsområdet. Detta visar att alla tre språken hade sina levande sfärer fortfarande vid denna tid, och att hebreiskan nog levde några hundra år till innan den blev ett helt lärt språk. Antagligen var arameiska och grekiska mer dagliga språk, medan hebreiskan mer reserverades för högtidligare tillfällen - men detta vet vi naturligtvis inte säkert. Man kan också notera att judarnas hebreiska och arameiska vid denna tid kraftigt påverkade varandra, och tidiga judiska texter har ofta en tendens att blanda de två ganska nära besläktade språken på ett ganska intressant sätt.

Denna förvirrande språksituation försöker jag och min far avbilda i vår äventyrsroman Poeten och cirkelmakaren - en antik skröna, som till stor del utspelar sig i Palestina år 37 f.Kr. När de judiska huvudpersonerna talar "vanligt" är det på arameiska (vilket "återges" som svenska - kunde Tolkien så kan väl vi!), men då och då går de över på hebreiska - och det var verkligen en rolig sak att få skriva litegrann på klassisk hebreiska, kan jag säga! I kontakterna med ickejudar dyker också lite grekiska upp här och där (även om kunskaperna i det språket inte alltid är helt perfekta hos bokens personer...). Här och där blir figurerna tvungna att översätta åt varandra.

Den antika världen var på många ställen mycket mångspråkig: om Bar Kokhba kunde tre språk, då kan man tycka att vi idag också borde ha tid för sådant, inte sant?

Liwyâthân tannînâ

Dagens mening kommer från arameisk incantation bowl (sådana som jag skrivit om tidigare). Det hela handlar om besvärjelser för att avvärja diverse fiender, och när man tar i det starka artilleriet (havsguden Yamm och andra kaosvarelser) låter det så här:

אושפנא לכון באישפא דימא ואישפא דליויתן תנינא

... eller som jag återger det på engelska:
"I enchant you with the enchantment of Yamm and the enchantment of Leviathan, the Sea Monster."

Arameisk huvudmagi

På sistone har jag ägnat lite tid åt att läsa judisk-arameiska magiska texter från Babylonien (bevarade på s.k. Incantation Bowls). Bland annat har jag intresserat mig för dessa texters betydelse för ett stycke ur Jobsboken (3:8), som tycks tala om folk som besvärjer havsmonster som Leviatan och Yam ("Havet"), även om texten är osäker. De judisk-arameiska magiska texterna innehåller passager som verkar uttrycka tydliga paralleller till detta.

Nu man hittat något liknande men än mer spektakulärt, nämligen magiska texter av detta slag inristade på mänskliga skallar, troligen använda mot demoniska makter som Lilit och liknande. Läs mer här!

Arameiska i Språktidningen

I senaste numret av Språktidningen deltar jag med en artikel om arameiskans märkliga villovägar, från Perserriket till Jesus, från Talmud till Södertälje. Ett litet utdrag kan man läsa på tidningens hemsida, här.

Sången om pärlan...

... är en av mina favorittexter. Den gnosticerande hymnen är bevarad insprängd i de apokryfa Thomasakterna, och beskriver allegoriskt själens fall ned i materien och dess återvändande från "Egypten" till "Östern", där jagpersonen får bära sin gudomliga "klädnad". Sitter just med den syriska texten, som börjar så vackert med en beskrivning av hur hjälten ger sig i väg från sitt himmelska ursprung. Här är början av texten (i en ganska förenklad webbtranskription):

Kadh enâ shvar yallûdh,
w-'âmar b-malkhuth bêth âv
b-'ûthrâ wa-v-ghewtâ
da-mrabbyânay mnâH weth,
menn madhenHâ mâthan
zawwedh 'vâhay shaddrûn.

"När jag var ung, ett barn,
och bodde i mitt konungarike, i min faders hus,
och njöt av rikedomen och glansen
hos dem som fostrade mig,
då utrustade mina föräldrar mig
och sände mig från östern, vårt land."

Föräldrarna tar av sonen hans glänsande klädnad när de sänder iväg honom, men de ger honom ett löfte:

d-en teHHôth lghaw meSrên
w-thaytyâh l-margnîthâ Hdhâ
hây d-îtheh bghaw yammâ
Hdhâraw d-Hewyâ sayqâ
telebshîh la-zhîthâkh
wa-l-Tôghâh dha-'leh mnâH

"Om du går till Egypten
och hämtar den enda pärlan -
den som finns mitt i havet,
nära den väsande ormen -
då skall du få ikläda dig din klädnad
och den toga som täcker den"

Naturligtvis glömmer hjälten sitt uppdrag och sitt hem, men ett brev hemifrån väcker honom och får honom att minnas. Han tar pärlan och återvänder hem, där han åter får bära sin äredräkt.

Mipney ma

... är en hjärtskärande vacker judisk sång, med en av de vackraste, nästan gnosticerande, beskrivningar av själens exil i materien som jag hört. Texten påminner nästan lite om Jalal ad-Din Rumis beskrivning av vassflöjten som sjunger om sitt saknade ursprung i vassriket. Sången har bland annat spelats in av The Klezmatics, ett av mina favoritband, och i enlighet med deras version återger jag den här med ashkenaziskt (östeuropeiskt) uttal:

Mipney ma, mipney ma
yoredo ha-neshomo?
Mipney ma, mipney ma
yoredo ha-neshomo?
Me-igro romo
le-viro amikto...
Hayerido tsoyrekh aliyo hi.

Texten är språkligt blandad. Orden me-igro romo le-viro amikto är arameiska, medan resten är hebreiska. Denna till synes egendomliga blandning är inte helt ovanlig i judiska religiösa texter.
Hursomhelst betyder det hela lite fritt översatt:

"Varför, varför
steg själen ned?
Varför, varför
steg själen ned?
Från den höga höjden
till den djupa avgrunden...
Nedstigandet blir åter en väg tillbaka upp."

Tony Kushner har gjort en ganska snygg engelsk översättning på vers:
Why did the soul, tell me this,
Tumble from Heaven to the Great Abyss?
The most profound descents contain
Ascensions to the heights again...

Magnifikt, helt enkelt.

Labans språk

Sände just in artikel till Språktidningen, som jag skrivit i några gånger tidigare. Den här texten kommer troligen i nummer 4/2008 och handlar om arameiska, Jesu modersmål, den babyloniska Talmuds språk och "det där konstiga som de pratar i den där Mel Gibson-filmen". Det är en lite rolig synkronicitet att min och min fars roman Poeten och cirkelmakaren (som kommer ut i maj) till stor del handlar om människor som pratar just det språket. Dock förekommer ingen arameiska återgiven i romanen, eftersom det är den som motsvarar "svenskan" i de delar som handlar om det judiska samhället - det är hebreiskan som återges istället.

Det var alltså inte romanen som fick mig att skriva den här artikeln just nu, utan det faktum att jag just nu deltar i ett litet seminarium vid teologen i Lund som läser syriska (en östarameisk dialekt som använts till mycket, oftast religiös, litteratur under senantik och medeltid). Förhoppningsvis skall det bli lite mandeiska också för min del (också det en form av arameiska, som används som heligt språk av den gnostiska religiösa grupp som kallas.... just det: mandéer).

Arameiska är skoj, helt enkelt. Och nej, inte armeniska. Arameiska.

(denna sammanblandning görs faktiskt på baksidestexten till den svenska utgåvan av konspirationsboken Döda havsrullarnas hemlighet - om det även står så inne i boken vet jag inte, jag försöker hålla mig fri från den sortens böcker och deras miasma. Men titta på adlibris-sidan för den boken om ni vill - och gråt.)