London och recensioner

För inte så länge sedan hade Svenska Dagbladet en mycket sympatisk understreckare om min bok Ett hav i mäktig rörelse: om de semitiska språken, signerad Tore Janson. Den finns att läsa här.

Annat på samma tema: i senaste numret av Språktidningen finns också en skojig recension, och i Forskning och Framsteg en intervju med undertecknad apropå boken. Och Norstedts gör en puff på sin hemsida - se här!


Annars har jag just återkommit från årets OTSEM-konferens, denna gången på King's College i London. Massor av trevliga diskussioner om olika papers - själv opponerade jag på ett om den syriska översättningen av Psalm 19 och ett om deixis i biblisk historiografi. Och så hörde vi alla ett lysande "keynote"-föredrag om Hesekiel av prof. Paul Joyce. Fantastiskt bra, och gav mig en eller annan idé för att i framtida skrivande föra vissa idéer vidare!

Och nu har jag påbörjat årets hebreiskaundervisning. Lika kul som alltid!

Språktidningskapitel

Ett kapitel ur Gud är ett verb kan man läsa i det nya numret av Språktidningen - det handlar om den israelitiske Gudens namn och kan läsas på nätet här!

Jag skulle förresten också vilja göra en liten rättelse: både här och på motsvarande ställe i boken har ett felskrivet ord smugit sig in: ordet yā’ûr skall vara yā’îr.

På gång

För övrigt, några saker som är på gång:

* på måndag drar jag till Stockholm för tvinspelning med celebert sällskap ...

* och på torsdag den 3 juni klockan 19.00 håller jag ett litet anförande om Baal, Anat och arvet från den kanaaneiska religionen på den eminenta Konstateljé E på Amiralsgatan i Malmö.

* Och i onsdags var jag med och gjorde stan osäker (nåja, lite i alla fall) på Språktidningens konferens Språkforum. En sammanfattning av vad som där utspann sig kan man hitta på den här bloggen, som bland annat nämner att jag "for runt på scenen som ett Jehu", vilket absolut kan vara sant och blir skoj för en exeget som genast tänker på Jehus revolution på 840-talet f.Kr. Detta med "ett Jehu" är onekligen en intressant utveckling - jag har för mig att Strindberg nöjer sig med det mer korrekta (men mindre underhållande) "som Jehu".


* Här har vi för övrigt Svenska Dagbladets anmälan av den förnämliga svenska utgåvan av Columellas De re rustica ("Om jordbruk") som utkommit i början av året - anmälan är av ingen mindre än den saknade Sture Linnér. I boken medverkar bland annat en viss Örjan Wikander, som både är far till undertecknad och medförfattare till romanen Poeten och cirkelmakaren!

Språkforum

... och så vill jag göra lite påannons för att jag kommer att vara med vid Språktidningens Språkforum på Rival i Stockholm den 26 maj; jag kommer att säga ett och annat om kreativa felskrivningar och medvetna och omedvetna språkfels förmåga att skapa ny mening på olika punkter i historien. Info om detta finns här!

Hebreiska dörrböner

I det senaste numret av Språktidningen bidrar jag med en liten utläggning om den klassiska hebreiskans egenheter (som ju ligger mig mycket varmt om hjärtat) - detta i anslutning till en annan artikel om modern hebreiska. I samma nummer är också min nya bok Orden och evigheten trevligt recenserad, för övrigt.

Har ibland fått förfrågningar om vad det ena eller andra heter på hebreiska (t.ex. för tatueringar och liknande!). Då uppstår ju alltid frågan "vilken sorts hebreiska"? I grunden kan man dela in språkets historia i fyra epoker:

1) Bibelhebreiska ("klassisk hebreiska")
2) Mishnahebreiska (rabbinsk hebreiska)
3) Medeltidshebreiska
4) Modern hebreiska (israelisk, framför allt)

Dessa varianter skiljer sig en hel del från varandra, både vad gäller uttal, böjningsformer och (kanske framför allt) syntaktiskt struktur. Den moderna hebreiskans syntax ligger på många sätt närmare europeiska språks än de tidigare formernas, till exempel. Och av den klassiska hebreiskans invecklade och svårbegripliga tempussystem har det moderna språket knappt ett spår.

Att försöka skriva på klassisk hebreiska är en rolig övning. Just det fick jag göra när jag och min far skrev vår antika roman Poeten och cirkelmakaren, där det förekommer en hel del improviserade böner och liknande på det heliga språket. Det var ganska skoj att skriva ihop en någorlunda bibelhebreisk bön om att Gud måtte öppna ett par stängda dörrar för en när man är jagad av romerska soldater, i sann Life of Brian-anda ...


(det där med tatueringar på klassisk hebreiska är för övrigt särskilt lustigt med tanke på att just den sortens märken och kroppsmodifikationer ju anses förbjudna i judisk tradition, baserat på förbudet i Leviticus 19:28 ...)

Hur Rasmusøn blev Rasmuson

I det senaste numret av Språktidningen medverkar min fästmö Rebecca Bugge med en artikel om hur övergången från danska till svenska i Skåne speglas i texterna på gravstenarna i St Petri kyrka i Malmö - hur valet av språk användes som politisk markör under de turbulenta åren efter Roskildefreden. Fortfarande i döden kunde innehavarana av stenarna göra språkpolitiska statements, så att säga. Läs en förhandstitt av artikeln här!

Rebecca fortsätter också att skriva kvinnohistoria på sin blogg - senast om en anglosaxisk härskarinna från Mercia på 800-talet. Läs och lär här!

Arameiska i Språktidningen

I senaste numret av Språktidningen deltar jag med en artikel om arameiskans märkliga villovägar, från Perserriket till Jesus, från Talmud till Södertälje. Ett litet utdrag kan man läsa på tidningens hemsida, här.

Labans språk

Sände just in artikel till Språktidningen, som jag skrivit i några gånger tidigare. Den här texten kommer troligen i nummer 4/2008 och handlar om arameiska, Jesu modersmål, den babyloniska Talmuds språk och "det där konstiga som de pratar i den där Mel Gibson-filmen". Det är en lite rolig synkronicitet att min och min fars roman Poeten och cirkelmakaren (som kommer ut i maj) till stor del handlar om människor som pratar just det språket. Dock förekommer ingen arameiska återgiven i romanen, eftersom det är den som motsvarar "svenskan" i de delar som handlar om det judiska samhället - det är hebreiskan som återges istället.

Det var alltså inte romanen som fick mig att skriva den här artikeln just nu, utan det faktum att jag just nu deltar i ett litet seminarium vid teologen i Lund som läser syriska (en östarameisk dialekt som använts till mycket, oftast religiös, litteratur under senantik och medeltid). Förhoppningsvis skall det bli lite mandeiska också för min del (också det en form av arameiska, som används som heligt språk av den gnostiska religiösa grupp som kallas.... just det: mandéer).

Arameiska är skoj, helt enkelt. Och nej, inte armeniska. Arameiska.

(denna sammanblandning görs faktiskt på baksidestexten till den svenska utgåvan av konspirationsboken Döda havsrullarnas hemlighet - om det även står så inne i boken vet jag inte, jag försöker hålla mig fri från den sortens böcker och deras miasma. Men titta på adlibris-sidan för den boken om ni vill - och gråt.)