tisdag 17 oktober 2017

Mörka konster i Cefalù

Som en del av er möjligen vet är jag om inte av födsel så i alla fall av extremt ohejdad vana en stor vän av Evelyn Waughs klassiska roman Brideshead Revisited, som på många sätt följt mig genom livet - och likaså av tv-inspelningen från 80-talet, som är och förblir en av det televisionära mediets absoluta höjdpunkter.

Brideshead handlar ju om många saker - klassamhälle, missbruk, homoerotisk undertext, brittiskhet, den gamla aristokratins fall och allmän dekadens - och mest av allt naturligtvis katolsk nådelära, som är det centrala temat i hela berättelsen och går att skönja hela vägen boken igenom (och inte bara i slutet, där det skrivs ut med stora bokstäver, så att säga). Men det finns (i boken, inte i tv-inspelningen) också en lustig referens som de flesta nog inte skulle vänta sig, nämligen en blinkning till ockultisten, magikern, profeten, religionsgrundaren, bryggeriarvingen, bergsbestigaren, poeten, deckarförfattaren och allmänne mångsysslaren Aleister Crowley.

Denna instuckna syftning dyker upp i bokens beskrivning av Anthony Blanche, esteten par excellence, han som stammande reciterar TS Elliots The Waste Land för unga roddare och får symbolisera både den sexuella friheten och brottet med alla konventioner och fungerar som den "grekiska kör" som då och då kommenterar handlingen och nedgör den med sin "kontinentala" cynism. När det räknas upp vilken gränsöverskridande och allmänt utsvävande bakgrund Blanche har skriver Waugh att han practiced black art in Cefalù. Detta är en referens till The Abbey of Thelema, Aleister Crowleys "magiska kursgård" på Sicilien, grundad 1920. Blanche hade alltså - om man får tro ryktena - en gång i tiden varit thelemit! Det ni!


torsdag 12 oktober 2017

Dagens sandhi

... det vill säga konsonantassimilation:

det underbara japanska uttrycket グッジョブ (gujjobu), av engelskans good job. Notera hur den alveolara klusilen d assimilerats till den alveopalatala j! Rena sanskriten! Rent uttalsmässigt sker ju detta även rätt ofta i engelskt uttal av frasen, men först när den flyttas till ett annat skriftsystem och fonologiskt system kommer det upp i ljuset, så att säga.

onsdag 27 september 2017

Humaniorasentenser på nattkvisten

Det handlar inte om att sitta av timmar -
det handlar om att studera.

Det handlar inte om att vända ögonen från "samtiden" -
det handlar om att förstå de historiska strukturer som ledde fram till den.

Det handlar inte (bara) om att mysigt tala om "utvecklande saker" -
det handlar om humanistisk självdisciplin.

Det handlar inte om hjälpvetenskaper till "andra, riktigare vetenskaper" -
det handlar om människans studium av vad som gör henne till människa.

Det handlar inte om utbildning -
det handlar om lärdom, förståelse och skapande insikt.

Det handlar inte om utantillkunskap för att sträva mot tidens anda och vara gammaldags -
det handlar om uppbyggandet av en solid och självklar kunskapsgrund ur vilken slutsatser kan dras och förståelse skapas.

Det handlar inte om "geniala genombrott" -
det handlar om enträget, vetenskapligt slit och arbete.

Det handlar inte om att anpassa sig till trender och rådande ideologier -
det handlar om att förädla tänkandet, vilket låter en se hur även dessa beror av sitt sammanhang.

Det handlar inte om hobbyverksamhet -
det handlar om att räta på ryggarna för det studium som kan befria människans tankar.

Det handlar inte om traditionalism och bakåtsträvande -
det handlar om idéhistorisk ödmjukhet.

Det handlar inte om att dra sig undan i ett elfenbenstorn -
det handlar om tankens arbetsro, och om att kunna lyfta blicken och se var de där förmenta tornen egentligen står.

Det handlar inte om att komma in och som en högdragen general uttala sig om dittan eller dattan -
Det handlar om det skapande som uppstår i dialektiken mellan den studerande och det studerade.

Det handlar inte om "kostsamma utbildningar" ...

Det handlar om humanistisk vetenskap.

måndag 4 september 2017

GD-hebreiska!

Nyss utkommen artikel av undetecknad i Svensk teologisk kvartalskrifts senaste nummer om användningen av klassisk hebreiska och bibelcitat i Hermetic Order of the Golden Dawn och deras ritualer - kan man läsa å nätet, här!

onsdag 30 augusti 2017

Innocence Forgotten

Och här har vi en nyinspelad sång av Niklas Skog och undertecknad - låten skrevs 1997, men först nu har den blivit ordentligt inspelad. En sång om existentiell längtan till en "värld som är förgången, en glömd musik" - på ytterst gammaltestamentligt tema. Se och hör den på Youtube här!

Föredrag och TP

Den 12e september håller undertecknad öppet föredrag på temat "God in many languages", följt av paneldebatt. Här ser man ståtlig affisch för det hela:



För övrigt, in other news: jag kan inte låta bli att squee-a lite av glädje. Jag är och har alltid varit stort Twin Peaks-fan - och det gör mig barnsligt glad att en språkligt baserad teori om den nya säsongen jag lanserade på Twitter har spridit sig som något av en löpeld och nu till och med citeras - med fotnot och allt! - på Twin Peaks-wikin (i alla fall vid denna bloggposts pressläggning). Som Agent Cooper säger: I am honored beyond my ability to express myself.

UPPDATERING: Och där var TP-noten borta igen. Ack, säg den glädje som varar :-)

lördag 12 augusti 2017

Den trettonde Ronnebyn!

Ronneby bibliotek fortsätter att uppskatta Stjärnan gryningens son-serien! Här finns en mycket trevlig anmälan av andra delen, Den trettonde funktionen (fortsättningen på Serafers drömmar). Jag blev särskilt glad för slutklämmen:

"Nu har jag lärt mig uppskatta Wikanders trilogi fullt ut och jag rekommenderar den varmt till er som vill ha en annorlunda fantasy-bok som ställer sig frågan om det verkligen är rätt att göra något, bara för att man har kapaciteten och kunskapen."

torsdag 10 augusti 2017

Titaner

Är här:


tisdag 8 augusti 2017

Ronneby-serafer!

Och titta här - en ny, trevlig recension av Serafers drömmar, en som verkligen förstår hur den är tänkt! Ola glad! Gillar speciellt det där med "1500-talsroman" ;-)

Kul för övrigt att recensionen är från Ronneby bibliotek - Ronneby är och var en viktig skrivmiljö för undertecknad, och centrala delar av Serafernas uppföljare, Den trettonde funktionen, är tillkomna just där.

Här kan man beställa Serafers drömmar (numera bara som e-bok, då den fysiska utgåvan är ur tryck - men naturligtvis finns på bibliotek), och här dess uppföljare, Den trettonde funktionen (både tryckt och elektronisk utgåva).

I sig!

Som en del nog märkt pågår just nu en debatt kring universitetens roll, pedagogiken därstädes och den ständigt åberopade "genomströmningen" (jämför åter en viktig debattartikel av mina kollegor Alexander Maurits och Tobias Hägerland och den sedan följande dikussionen i tidningar och på bloggar). Här skulle jag bara vilja fundera lite kring en sak som uppkommit i debatten med ministern Helene Hellmark Knutsson, nämligen det faktum att hon i sin argumentation gjort en poäng av att universitetens arbete inte bara är till för de därstädes verksamma utan hela samhället, underförstått att det högre lärandet är till för samhället och inte tvärt om, så att säga.

Min tanke är att detta kan betyda en av två saker. Den ena är så självklar att den knappast behöver sägas: det är klart att universitetet är en samhällsinstitution som kan hjälpa världen i stort. Men den andra betydelsen är mer obehaglig - tanken att universiteten, den fria och logiska tankens högborg (om man vill prata lite högtravande), skall underordnas olika kortsiktiga politiska intressen - marknadsmässighet, arbetslöshetsbekämpning, "tillväxt", vad ni vill. Lärandet och vetenskapen blir med detta tankesätt instrumentella storheter som kan användas för att driva en eller annan politisk-ekonomisk agenda. Denna idé är naturligtvis inte ny: den dyker upp i olika delar av det politiska landskapet med jämna mellanrum (socialdemokrati eller Allians verkar här inte göra någon avgörande skillnad).

 Och det är då vi som arbetar inom och känner för universitetet faktiskt måste säga ifrån. Det handlar inte om isolerat navelskådande - det handlar om att utvecklandet av forskning, kunskap och tänkande i sig bidrar till samhällets godhet och fortbestånd. Precis som konstnärlig verksamhet måste forskningen och bildningen idkas för sin egen skull om man vill åtnjuta de goda extraeffekter de kan ha på "samhället i stort". För att använda en lite fladdrig analogi skulle man kunna säga att är det lite som kärlek eller vänskap: de kan inte manipuleras fram för andra syften - då dör de. De måste få frodas för sin egen skull. Vi har inte universitet primärt för att på något riktat sätt "möta samhällsutmaningarna" - vi har universitet för att kunskap och vetenskapliga resonemang är en god sak för människan. Så är det med bildning. Så är det med forskning. Så är det med undervisning och lärande. De är livsviktiga i sig själva, för att världen skall vara mer än ett krig för överlevnad (och ärligt talat hjälper de den kampen skapligt mycket också, för att göra sig skyldig till en mild underdrift). De är värden i sig. Och då måste de också få administrera sig på sina egna villkor.

Att vara forskare och universitetslärare är ett speciellt kall och medför ett speciellt sätt att leva. Ämnet blir, och måste få bli, en central del i hela livet - inte något som kan stängas av när man går från arbetsrummet, inte något som kan ses som en del av något större samhällsprojekt som egentligen inte har med forskningen och lärandet att göra. Detta är som sagt inte något upphöjt navelskådande - det är produkten av århundraden av kamp för den fria och logiska tanken. Det är värt något - i sig.