lördag 12 augusti 2017

Den trettonde Ronnebyn!

Ronneby bibliotek fortsätter att uppskatta Stjärnan gryningens son-serien! Här finns en mycket trevlig anmälan av andra delen, Den trettonde funktionen (fortsättningen på Serafers drömmar). Jag blev särskilt glad för slutklämmen:

"Nu har jag lärt mig uppskatta Wikanders trilogi fullt ut och jag rekommenderar den varmt till er som vill ha en annorlunda fantasy-bok som ställer sig frågan om det verkligen är rätt att göra något, bara för att man har kapaciteten och kunskapen."

torsdag 10 augusti 2017

Titaner

Är här:


tisdag 8 augusti 2017

Ronneby-serafer!

Och titta här - en ny, trevlig recension av Serafers drömmar, en som verkligen förstår hur den är tänkt! Ola glad! Gillar speciellt det där med "1500-talsroman" ;-)

Kul för övrigt att recensionen är från Ronneby bibliotek - Ronneby är och var en viktig skrivmiljö för undertecknad, och centrala delar av Serafernas uppföljare, Den trettonde funktionen, är tillkomna just där.

Här kan man beställa Serafers drömmar (numera bara som e-bok, då den fysiska utgåvan är ur tryck - men naturligtvis finns på bibliotek), och här dess uppföljare, Den trettonde funktionen (både tryckt och elektronisk utgåva).

I sig!

Som en del nog märkt pågår just nu en debatt kring universitetens roll, pedagogiken därstädes och den ständigt åberopade "genomströmningen" (jämför åter en viktig debattartikel av mina kollegor Alexander Maurits och Tobias Hägerland och den sedan följande dikussionen i tidningar och på bloggar). Här skulle jag bara vilja fundera lite kring en sak som uppkommit i debatten med ministern Helene Hellmark Knutsson, nämligen det faktum att hon i sin argumentation gjort en poäng av att universitetens arbete inte bara är till för de därstädes verksamma utan hela samhället, underförstått att det högre lärandet är till för samhället och inte tvärt om, så att säga.

Min tanke är att detta kan betyda en av två saker. Den ena är så självklar att den knappast behöver sägas: det är klart att universitetet är en samhällsinstitution som kan hjälpa världen i stort. Men den andra betydelsen är mer obehaglig - tanken att universiteten, den fria och logiska tankens högborg (om man vill prata lite högtravande), skall underordnas olika kortsiktiga politiska intressen - marknadsmässighet, arbetslöshetsbekämpning, "tillväxt", vad ni vill. Lärandet och vetenskapen blir med detta tankesätt instrumentella storheter som kan användas för att driva en eller annan politisk-ekonomisk agenda. Denna idé är naturligtvis inte ny: den dyker upp i olika delar av det politiska landskapet med jämna mellanrum (socialdemokrati eller Allians verkar här inte göra någon avgörande skillnad).

 Och det är då vi som arbetar inom och känner för universitetet faktiskt måste säga ifrån. Det handlar inte om isolerat navelskådande - det handlar om att utvecklandet av forskning, kunskap och tänkande i sig bidrar till samhällets godhet och fortbestånd. Precis som konstnärlig verksamhet måste forskningen och bildningen idkas för sin egen skull om man vill åtnjuta de goda extraeffekter de kan ha på "samhället i stort". För att använda en lite fladdrig analogi skulle man kunna säga att är det lite som kärlek eller vänskap: de kan inte manipuleras fram för andra syften - då dör de. De måste få frodas för sin egen skull. Vi har inte universitet primärt för att på något riktat sätt "möta samhällsutmaningarna" - vi har universitet för att kunskap och vetenskapliga resonemang är en god sak för människan. Så är det med bildning. Så är det med forskning. Så är det med undervisning och lärande. De är livsviktiga i sig själva, för att världen skall vara mer än ett krig för överlevnad (och ärligt talat hjälper de den kampen skapligt mycket också, för att göra sig skyldig till en mild underdrift). De är värden i sig. Och då måste de också få administrera sig på sina egna villkor.

Att vara forskare och universitetslärare är ett speciellt kall och medför ett speciellt sätt att leva. Ämnet blir, och måste få bli, en central del i hela livet - inte något som kan stängas av när man går från arbetsrummet, inte något som kan ses som en del av något större samhällsprojekt som egentligen inte har med forskningen och lärandet att göra. Detta är som sagt inte något upphöjt navelskådande - det är produkten av århundraden av kamp för den fria och logiska tanken. Det är värt något - i sig.

lördag 29 juli 2017

Debatt

Läs gärna mina CTR-kollegor Tobias Hägerlands och Alexander Maurits' kloka SvD-artikel om utvecklingen inom högskola/universitet. Viktiga saker.

tisdag 4 juli 2017

I Baals land på väg att bli klart

Håller just på att avsluta undervisningen på kursen "I Baals land - den kanaaneiska religionen och dess texter", där vi sysslar med ugaritisk religion och mytologi. Det är väldigt kul att få hålla en kurs där jag får använda så mycket ugaritiska - de fornnordvästsemitiska orden virvlar genom luften. Vi har diskuterat de stora mytologiska texterna - Baal-cyckeln, Aqhat och Kirta - och även många korta ugaritiska texter (till och med en av mina favoriter, KTU 1.78, som jag själv skrivit en vetenskaplig drapa om - publikationen av ett anförande jag höll vid en kongress i Bath anordnad av University of Wales, Trinity Saint David). Idag pratade vi om reception av "ugaritoida" motiv i Gamla testamentet. Nytt för denna gång (kursen har givits en gång tidigare, 2010) är att vi också skall diskutera "modern kanaaneisk" rekonstruktionistisk religion, som ännu ett exempel på reception, om än i en hel annan kontext än GT. Sådant blir det imorgon, närmare bestämt (eller mja, idag, iom att jag min vana trogen skriver detta efter midnatt).

måndag 19 juni 2017

Pro Futura!!!

Så har det hänt!

Jag har blivit utsedd till Pro Futura Scientia-forskare av Riksbankens jubileumsfond! I det stora, exklusiva och mångåriga forskningsprogrammet har jag fått en plats för att studera protonordvästsemitiskt poetiskt språk. Vågar nästan inte tro att det är sant - men i fredags kväll kom emailet, och nu står det i RJ:s nätpressmeddelande, så mer officiellt kan det ju knappast bli. Flera år i Lund, ett i Uppsala och ett utomlands. Detta kommer att bli kul. Jag är så glad och tacksam - och jag skall göra allt jag kan för att förvalta detta stora förtroende. Herrejävlar!

onsdag 14 juni 2017

Svalg, liv och död

Jag gillar hur de ugaritiska texterna talar om dödsgudens, Mots, "svalg" som öppnas för att svälja alla dödliga - och då använder ordet napšu (släkt med hebreiskans nefeš och arabiskans nafs - och lite avlägsnare med akkadiskans napištu). Det är ett jättelikt gap, som räcker mellan himmel och jord och sväljer i sig allt i sin väg (jag brukar alltid tänka mig ett slags kosmisk Pacman). Men det hela är också en subtil ordlek. Det fina är nämligen att detta semitiska ord har betydelsefält som "strupe", "svalg", "aptit" - men därifrån också "liv", "livskraft" eller ibland till och med "själ". Kort sagt: Döden öppnar sitt svalg, som råkar heta samma sak som också kan betyda "liv" - fyndigt, ne? Precis samma ordlek förekommer för övrigt i Jesaja 5:14, där dödsriket öppnar sitt svalg. Dödens svalg, i motsats till livets. De nordvästsemitiska författarna gillade verkligen ordlekar. Och det är exegetens uppgift att göra dem begripliga.

fredag 19 maj 2017

Valentinianism åt folket!

Vill göra lite reklam för en nyutkommen bok, nämligen min CTR-kollega Paul Linjamaas volym Valentinianernas evangelium: gnosticismen och den antika kristna idévärlden i ljuset av texterna från Nag Hammadi. Som namnet antyder är boken en populärvetenskaplig - men mycket självständig och till egen forskning kopplad - inledning till vad vi idag tror oss veta om valentinianismen, den kändaste kristna gnostiska riktningen från antiken (den har sitt namn efter 100-talsteologen Valentinus av Alexandria).


Boken tar både upp det man vet om Valentinus själv - och om de få textfragment som är bevarade från hans hand - och det man vet om hans efterföljare och deras texter, inte minst baserat på de koptiskspråkiga texterna från Nag Hammadi (ibland lite slarvigt kallade "de gnostiska evangelierna"), som till icke ringa del har valentinianskt ursprung. Boken är väl uppdaterad och insatt i de invecklade diskussioner som i dag förs kring de olika typerna av antik gnosticism och deras natur, och författaren håller huvudet kallt i många svåra debatter - men framför allt har han skrivit den första ordentliga introduktionen till valentinianismen, med dess eoner, dess Sophia-mytologi och dess tankar om den materiella världen. Jag vet allt om bokens innehåll, ty jag var med som bollplank under redigeringsstadiet - och jag kan garantera att den är mycket läsvärd!


Här finns den på Bokus!

söndag 14 maj 2017

Den siste ninjan ... är han luvisk, månne?

Minns ni C64-spelet The Last Ninja? Det är det nog rätt många i min generation som gör, i alla fall. På den tiden - i slutet av det glada (?) åttiotalet - var det spelet något av det ståligaste man kunde få se. Vackert att titta på, "exotisk/mystisk" musik ... och alltigenom präglat av 80-talets helfåniga ninja-fetisch. Idag är det närmast ospelbart - spelet var så övermåttan svårt och kontrollmässigt oprecist att man inte har någon större glädje av det idag. Spel var svårare förr.

Men: det finns en kul språklig detalj i det hela också. Hjälten i spelet var den siste ninjan själv, en viss "Armakuni", som bekämpade onda motståndare på den japanska landsbyggden (på platser med suggestiva namn som "The Wilderness" och liknande), träffade på buddhastatyer etc. Men redan i hjältens namn märker man att spelets autenticitet som ninjaskildring lämnade en hel del övrigt att önska. "Armakuni" är nämligen helt omöjligt som japanskt namn. Japanskan tolererar  inte stavelser som slutar på konsonanter (förutom den "moraiska nasalen" -n). Alltså blir redan herr Armakunis första stavelse anmärkningsvärt ojapansk. Skulle han förekomma på japanska skulle han få heta Arumakuni (det är oftast -u man använder när man vill antyda vokallöshet).

Så, njä. -Kuni låter iofs som det japanska ordet kuni (国), "land". Men "Arma-"? Det får mig att tänka på luviskans ord arma-, "måne". Men nu tror jag knappast att Armakuni kom från brons- och järnålderns Mindre Asien. Tyvärr.

För övrigt heter ön där det hela utspelar sig inte mindre än "Lin Fen". Mysko, med tanke på att japanska inte har något l-ljud i egentlig mening, och att f bara förekommer som allofon till h framför u. I alla fall i inhemska ord.

Jaja, jag skall sluta :-) Spelet är en klassiker, om än en som inte hållit så väl. Men ändock en klassiker.