Kuśiññe kantwo

 För alla dem som länge önskat sig att lära sig lite tochariska, de medeltida indoeuropeiska språken från Xinjiang, är det nu lättare än någonsin: sedan ett tag finns nämligen en engelskspråkig lärobok (till skillnad från "bara" strukturella framställningar i bokform) med "graderade lektioner", för att prata svengelska, i tochariska B/västtochariska. Den är skriven av Michael Weiss och heter Kuśiññe Kantwo, vilket betyder "Den koucheiska tungan" (kantwo är etymologiskt besläktat med vårt "tunga") – "koucheiska, från Koucha/Kuche", Kuśiññe-, var nämligen vad talarna av västtochariska kallade sitt eget språk (koucheisk tochariska säger man ibland). Läroboken är mycket skojig, om än inte helt lätt – men det beror mer på språket än på boken. De två tochariska språken (både A och B) är komplicerade. Värst av allt är, om man frågar mig, alla konjunktivklasserna ... Men kul är det!

För övrigt vill jag i detta sammannhang också flagga för de oerhört viktiga insatser som görs av Sveriges främsta tocharist, Gerd Carling!

Go West!

 

Luwian word of the day:

 

ipatarmayan (probably meaning "westward").

 

 

 

 

Probably from the root *(h₃)yebʰ-, which originally meant "enter" (here in reference to the sun, entering in the west) but received... a more specific (and sexual) meaning in the Indo-European branches outside Anatolian and Tocharian. This change in meaning is, btw, one of the arguments often adduced for Anatolian and Tocharian being the two earliest to leave the common IE fold (among numerous others).

 

Also, this happens to be a photo from West Road in Cambridge!

I guess that could be something like iparwaššiš ḫar(u)waš ("western road") in Cuneiform Luwian (in the nominative singular)!

Död tunga

Dagens roliga sökning som landade på min engelskspråkiga blogg, Dead Tongues Whispering:
någon hade sökt på frasen "What happens to dead people's tongues?" och hamnat hos mig. Jag får mycket märkliga bilder i huvudet nu av onda skelett med utstickande tungor...

Detta med att använda "tunga" som uttryck för "språk" är mycket spritt: latinets lingua, hebreiskans lāšôn, sumeriskans eme, akkadiskans lišānum . Naturligtvis ingen märklig utveckling, men det är kul att se den återkomma. Till och med på tochariska används ordet kantwo (etymologiskt identiskt med lingua och "tunga") i betydelsen "språk".

Men vad gjorde man egentligen med döda människors tungor? Tja... enligt en historia skall Marcus Antonius' hustru Fulvia ha genomborrat den döde Ciceros tunga med en hårnål för att hämnas de tal han hållit mot hennes make: det är ju en mer aggressiv variant...

Lössen i den tochariska fanan

En av de roligaste föreslagna etymologierna jag vet är den som man ibland får se för det tochariska ordet lu eller luwo ("djur"). Idén är att detta ord skulle vara en arvtagare av det gamla indoeuropeiska ordet *luHs-, som är vårt "lus". Tanken är alltså att ordet för "lus" utvidgats tills det kommit att beteckna alla djur i allmänhet (kanske lite som vårt "kryp"). I och för sig finns en annan föreslagen (och kanske mer övertygande) etymologi, att ordet skulle betyda "det som jagas", en mer begriplig semantisk utveckling. Men jag tycker i alla fall att det där med "lus" är otroligt humoristiskt ...

Jag med könsroller

Östtochariska är ett lustigt språk - det böjer ordet för "jag" i maskulinum och femininum. "Jag" heter alltså olika saker beroende på om det är en man eller en kvinna som talar. Mycket egenartat. Känner någon till något annat språk med en sådan distinktion?