Östtochariska är ett lustigt språk - det böjer ordet för "jag" i maskulinum och femininum. "Jag" heter alltså olika saker beroende på om det är en man eller en kvinna som talar. Mycket egenartat. Känner någon till något annat språk med en sådan distinktion?
6 kommentarer:
Nu är jag ingen som helst auktoritet på området, men är det inte så att man i japanska har olika sätt att omtala sig själv beroende på kön och hierakisk position? Unga män använder väl t.ex. "boku", vilket inte unga kvinnor gör?
Helt riktigt - den parallellen tänkte jag inte ens på. Fast där är det ändå inte riktigt så skarpt som i östtochariskan, där det verkligen är två grammatiska former. Men japanskan har mycket riktigt många sådana varianter - man kan också nämna "washi", som mest används av äldre män.
Lustigt att det faktiskt känns egendomligt. Egentligen är det ju ett ganska praktiskt redskap för att markera könstillhörighet i text, och på sätt och vis borde det väl kännas logiskt. Men så har ju få språk uppstått efter skriftspråkets införande, så...
Nej, egentligen är det ju inte särskilt konstigt. Men bland de indoeuropeiska språken är det ett unikum!
I fornegyptiskan skiljer sig ju suffixformerna, i alla fall i skrift.
Skicka en kommentar