tisdag 21 augusti 2018

Unburning-försäljning

För övrigt har det varit lite jox med förlaget Eisenbrauns' hemsida på sistone - men nu kan man återigen köpa min senaste bok, monografin Unburning Fame: Horses, Dragons, Beings of Smoke, and Other Indo-European Motifs in Ugarit and the Hebrew Bible, direkt från deras hemsida. Den finns också tillgänglig från AdLibris, här.

Om att vara tokbruten

En gång läste jag - jag tror att det var i tvspelsmagasinet Level - en recension av en av de många utgåvorna av Street Fighter II, nämligen den som bär det otympliga namnet Super Street Fighter II Turbo HD Remix (något av en mouthful, inte sant?). Däri stod det en del om en av de ständiga antagonisterna i spelserien, nämligen Akuma (namnet, 悪魔, är japanska för "demon", vilket är lite kul med tanke på att densamme i Japan bär det helt annorlunda namnet Gōki, 豪鬼, som i och för sig har en liknande betydelse, "stor djävul" - en klassisk "översättning till samma språk" av samma typ som när filmen All That Jazz på svenska blev Showtime).

Nåväl. Det som stod om onde Akuma var att han i många versioner av spelet var "tokbruten" och inte gick att använda i turneringsspel, därför att han var för kraftfull för att spelbalansen skall fungera. Jag tolkade detta - för många år sedan, alltså - som ett uttryck av typ "tokstollig", alltså att Akuma var "helg jäkla knasig", tokbruten, liksom. Och det var han ju i och för sig.

Men men, så fel jag hade. "Bruten" är nämligen, har jag senare fått lära mig, en ytterst svengelsk översättning av den i spelkretsar brukliga termen broken, alltså "sönder", i meningen "förstörd med avseende på balans och spelbarhet". Logiken i att återge broken som "bruten" kan man ju fundera kring, men det var alltså säkerligen denna mycket sociolektala betydelse som här åsyftades: Akuma var alltså "helt galet förstörd i fråga om spelbalans". Tokbruten, helt enkelt.

fredag 3 augusti 2018

Noter flyttar sig

Är just nu mtt i arbetet att avsluta en artikel, som jag började skriva för tre år sedan. Det är ofta så där, att (i detta fallet vetenskapliga) texter måste få "ligga till sig" för att man skall se vad de faktiskt skall bli. Nu har texten varit "så gott som färdig" i några månader, men hela tiden kommer jag på nya fotnoter som borde in i framställningen. Jag har några ställen där jag refererar till fotnoter utanför själva huvudfotnotssiffrorna ("se också not 34" , ungefär), och i och med att antalet noter hela tiden växer måste jag gång på gång gå igenom och ändra de där alltefter som talet blir större och större. Vad som en gång var not 28 är nu not 32, så de där inre referenserna måste hela tiden flyttas fram, så att säga.

Men det är ju också rätt kul att se hur något ganska stort växer fram ur två olika idéer, som råkar funka väl tillsammans. En del forskare vill gärna skära sina verk i så små delar som möjligt, för att kunna få många publikationer av få idéer. Jag gillar att slå ihop saker - att se hur olika idéer kan belysa varandra och kanske bli en enda, bättre artikel än om de hade stått var för sig. Just i sådana "idémöten" skapas rätt mycket bra vetenskap, menar jag. Oväntade - men logisk hållbara - tankekorsningar, där undersökningar och idéer från olika delar av ens arbete får belysa varandra.

För övrigt läser jag mycket Birgitta Stenberg nu. Började med Apelsinmannen, efter att ha sett om SVTs gamla tvserie från 1990 (ligger ute på Öppet arkiv). Serien var mycket bra, men det är anmärkningsvärt hur stora friheter de tagit sig med materialet. Funderar på att här skriva några tankar kring detta - och vem vem, kanske nämna Crimson Echoes också (något helt annat än Birgitta Stenberg)! Läser nu Mikael och poeten (Stenbergs första, från 1956) samt Kärlek i Europa. Bra grejer.