Visar inlägg med etikett tvspel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tvspel. Visa alla inlägg

tisdag 6 juni 2023

Artiga, till synes bakvända hot

 I fightingspelet Street Fighter V kan man välja mellan engelskt och japanskt tal för de olika kämparna, och jag har alltid tyckt att den japanska inställningen känns bra mycket sportsligare. Språket ger en mycket direkt kontakt med den animesque-a kultur som spelet ger uttryck för, där namnet på varje attack måste skrikas för att den skall vara tillräckligt effektiv. Om man sedan väljer att spela med eller mot figuren Charlie Nash – som dött och återvänt som halvkonstruerad zombie (it makes sense in context!) - får man också höra hans inledande standardreplik när en match skall börja. Han säger följande till sin presumtive motståndare:


Watashi no jama o suru no nara … kiete morau!

私の邪魔をするのなら…消えてもらう!


I den engelska dubbningen återges detta – helt idiomatiskt riktigt – som:


If you stand in my way … I will kill you!


Tuffa ord. Lite mindre tufft skulle det kännas om man använde en knasigt bokstavlig översättning av den japanska frasen. Då skulle man nämligen få:


Om du är i vägen för mig … skall jag av dig få tjänsten att du försvinner!


Något mer platt, får man nog säga. Detta låter kanske som vad som lite stereotypt kan uppfattas som en ”typiskt japanskt artig” konstruktion, med tjänster som skall göras hit och dit, till och med när det handlar om att slå ihjäl folk.

Men faktum är att detta är ett mycket vanligt sätt att uttrycka sig på japanska. Verbet morau (”få, motta, få tjänsten att”) används ofta tillsammans med ett annat verb för att uttrycka att något sker till fördel för den som talar. Här skall alltså Charlie Nashs motståndare ”försvinna” till fördel för Charlie – kort sagt, man skall göra honom tjänsten att dö. Och detta innebär i praktiken att Charlie hotar att ha ihjäl vederbörande.

Det fyndiga här är den handlande och den som utsätts för handlingen på ett sätt vänds bak och fram: det som de facto skall hända är ju, enligt herr Nashs hotelser, att han skall ha ihjäl sin motståndare. I alla fall skulle en talare av svenska tänka på det sättet. Men på japanska kan man alltså uttrycka det så att det är den ihjälslagne som handlar genom att försvinna, och att det gynnar jagpersonen, vilket indirekt skall förstås som att det är jagpersonen som handlar. Det påminner lite om hur man på engelska skulle kunna säga I will have you die!

söndag 2 februari 2020

Rihitā Berumondo

En de fyndigaste stavningarna jag vet i japanska tvspel är namnet på hjälten i klassikern Castlevania: Rondo of Blood. För det första är spelets titel i sig fyndig: på japanska heter undertiteln Chi no Rondo, vilket just betyder "rondo av blod", men ordet rondo skrivs med kanjitecknen 輪廻, som normalt läses rinne, och är termen för återfödelsens kretslopp (och därmed återgivning av sanskritordet saṃsāra). I och med spelet handlar om att Dracula ännu en gång återuppstår passar dubbelheten med återfödelsecykeln och den cirkelformade musikformen perfekt. Märk också ljudlikheten mellan rinne och rondo.

Men åter till hjälten. Han heter Richter Belmont, vilket på japanska skrivs リヒター・ベルモンド (Rihitā Berumondo). Det fyndiga här är användandet av stavelsen hi (ヒ) - det är nämligen så att många japaner faktiskt uttalar denna stavelse som [çi], vilket perfekt motsvarar det tyskaktiga ich-ljudet i "Richter". I och med att [i] i denna position tenderar att bara viskas på japanska, kommer namnet faktiskt att uttalas [riçta:], vilket ju stämmer väldigt väl med den tänkta förlagan!

Apropå Castlevania-serien tycker jag för övrigt att ni skall läsa det här gamla inlägget om .... "tidpåsen".

söndag 9 december 2018

Identitetsutforskning

Noterar med ett snett leende att den här recensionen av State of Play, antologin om tvspelskultur som jag var med i för några år sedan, menar att jag i min artikel sysslar med "esoteric explorations of identity". Det är ju faktiskt rätt så väl funnet, faktiskt. Jag tycker verkligen att relationen mellan spelare och spelad i ett tvspel kan ha den sortens aspekter, något jag också tangerat här. I boken tar jag särskilt upp Final Fantasy X och Deadly Premonition som exempel; på senare år kan man ju inte låta bli att nämna Metal Gear Solid V - inte minst "true ending"-slutscenen (den vid spegeln, för dem som vet jag talar om), är så full av sådant att man nästan missar en del om man inte håller ögonen öppna. Ta en titt på den någon gång och notera alla växlingar, allt som händer i bakgrunden.

Vi är alla Venom Snake.

tisdag 21 augusti 2018

Om att vara tokbruten

En gång läste jag - jag tror att det var i tvspelsmagasinet Level - en recension av en av de många utgåvorna av Street Fighter II, nämligen den som bär det otympliga namnet Super Street Fighter II Turbo HD Remix (något av en mouthful, inte sant?). Däri stod det en del om en av de ständiga antagonisterna i spelserien, nämligen Akuma (namnet, 悪魔, är japanska för "demon", vilket är lite kul med tanke på att densamme i Japan bär det helt annorlunda namnet Gōki, 豪鬼, som i och för sig har en liknande betydelse, "stor djävul" - en klassisk "översättning till samma språk" av samma typ som när filmen All That Jazz på svenska blev Showtime).

Nåväl. Det som stod om onde Akuma var att han i många versioner av spelet var "tokbruten" och inte gick att använda i turneringsspel, därför att han var för kraftfull för att spelbalansen skall fungera. Jag tolkade detta - för många år sedan, alltså - som ett uttryck av typ "tokstollig", alltså att Akuma var "helt jäkla knasig", tokbruten, liksom. Och det var han ju i och för sig.

Men men, så fel jag hade. "Bruten" är nämligen, har jag senare fått lära mig, en ytterst svengelsk översättning av den i spelkretsar brukliga termen broken, alltså "sönder", i meningen "förstörd med avseende på balans och spelbarhet". Logiken i att återge broken som "bruten" kan man ju fundera kring, men det var alltså säkerligen denna mycket sociolektala betydelse som här åsyftades: Akuma var alltså "helt galet förstörd i fråga om spelbalans". Tokbruten, helt enkelt.

söndag 14 maj 2017

Den siste ninjan ... är han luvisk, månne?

Minns ni C64-spelet The Last Ninja? Det är det nog rätt många i min generation som gör, i alla fall. På den tiden - i slutet av det glada (?) åttiotalet - var det spelet något av det ståligaste man kunde få se. Vackert att titta på, "exotisk/mystisk" musik ... och alltigenom präglat av 80-talets helfåniga ninja-fetisch. Idag är det närmast ospelbart - spelet var så övermåttan svårt och kontrollmässigt oprecist att man inte har någon större glädje av det idag. Spel var svårare förr.

Men: det finns en kul språklig detalj i det hela också. Hjälten i spelet var den siste ninjan själv, en viss "Armakuni", som bekämpade onda motståndare på den japanska landsbyggden (på platser med suggestiva namn som "The Wilderness" och liknande), träffade på buddhastatyer etc. Men redan i hjältens namn märker man att spelets autenticitet som ninjaskildring lämnade en hel del övrigt att önska. "Armakuni" är nämligen helt omöjligt som japanskt namn. Japanskan tolererar  inte stavelser som slutar på konsonanter (förutom den "moraiska nasalen" -n). Alltså blir redan herr Armakunis första stavelse anmärkningsvärt ojapansk. Skulle han förekomma på japanska skulle han få heta Arumakuni (det är oftast -u man använder när man vill antyda vokallöshet).

Så, njä. -Kuni låter iofs som det japanska ordet kuni (国), "land". Men "Arma-"? Det får mig att tänka på luviskans ord arma-, "måne". Men nu tror jag knappast att Armakuni kom från brons- och järnålderns Mindre Asien. Tyvärr.

För övrigt heter ön där det hela utspelar sig inte mindre än "Lin Fen". Mysko, med tanke på att japanska inte har något l-ljud i egentlig mening, och att f bara förekommer som allofon till h framför u. I alla fall i inhemska ord.

Jaja, jag skall sluta :-) Spelet är en klassiker, om än en som inte hållit så väl. Men ändock en klassiker.

torsdag 12 januari 2017

Orphan often 'Ophan.



Mit kära hustru spelar just nu om Final Fantasy XIII. Slutbossen i detta spel är en jättelik, övermänsklig varelse (en så kallad Fal'Cie) med det ståtliga namnet Orphan. I den engelskspråkiga versionen av spelet motiveras detta namn med att varelsen och dess gelikar övergivits av sin gudomlige skapare, som de därför medelst ganska brutala medel vill återkalla till världen. Alltså Orphan, "föräldralöst barn".

Men se, det är lite mer komplicerat än så. I den japanska originalutgåvan av spelet heter bossen Ôfan, vilket i och för sig definitivt kan transkriberas till engelska "Orphan" (eller snarare: som skulle kunna vara en japansk återgivning av det engelska ordet). Men här finns nog en andra undermening också, nämligen en referens till den hebreiska bibelns övernaturliga ʾôphānîm, "hjul" (i singularis ʾôphān), som Hesekiel ser i sin majestätiska tronvision i Hesekiel kapitel 1. Mycket riktigt ser Orphan - särskilt i den sista versionen man möter - ut som ett stort hjul. Final Fantasy-spelen är fulla med mer eller mindre välhanterad judeokristen symbolik, så de övervärldsliga "hjulen" är säkert vad som åsyftas här. Men att det också går att tolka som "Orphan" gör ju inte saken sämre. Är namnet hebreiska eller engelska?




Svar: ja.

lördag 7 januari 2017

State of Play-recension

Ny recension av The State of Play, antologin om tv-spelskultur där jag medverkar med en artikel om gnostiska och gammaltestamentliga referenser i japanska rollspel. Jag har i artikeln bytt förnamn till Oli, men det förlåter jag gärna, med tanke på de vänliga orden om mitt bidrag. Läs här!

tisdag 29 mars 2016

Navajo, forniriska, klassisk japanska

För övrigt funderar jag på om man borde lära sig lite navajo. Det är ett intressant språk - påmindes om det när jag spelade Metal Gear Solid V. Gäller att hitta lite god litteratur - om någon av bloggens läsare vet någon bra inledande grammatik och översikt som ni har erfarenhet av får ni gärna hojta till. Och så borde jag ta upp forniriskan igen. Just nu övar jag mest på min japanska: skall iväg till landet i öster igen om några veckor. Kanji behöver man alltid bli bättre på. Läser mig lite klassisk japanska också, efter förmåga - det är väldigt kul, men går också väldigt långsamt. Använder mig av den här utmärkta boken, och den här tillhörande grammatiken.

söndag 6 mars 2016

MGSV-språkfilosofi

Under det som finns av min fritid sitter jag just och spelar igenom Metal Gear Solid V: The Phantom Pain (ivrigt påhejad av The Dear Lady). Skälet att jag här nämner vad som blir den sista egentliga delen av Hideo Kojimas geniala tv-spelsserie är att spelet har ett mycket tydligt lingvistiskt anslag. Om ni oroar er för spoilers för spelet är det läge att sluta läsa här.

Saken är den att en av de (många och extremt invecklade) storytrådarna i spelet har att göra just med språk. Antagonisten i spelet, Skull Face, har som sin stora master plan att utrota det engelska språket med hjälp av en typ av parasiter som infekterar offrens stämband och dödar dem om de yttrar ord på det tungomål han hatar. Basen för hans handlingar är det faktum att han vid ung ålder tvingades sluta tala sitt eget modersmål som resultat av militära övergrepp. Skull Face menar (och här citeras filosofen Emil Cioran) att vårt egentliga hemland är vårt modersmål. Tanken är att det språk vi talar styr våra tankar, ett slags fiktionaliserad version av Sapir-Whorf-hypotesen. Som symboliskt motexempel till Skull Face står navajo/diné bizaad-talaren Code Talker, som kunnat behålla sitt språk tillsammans med engelskan i spelets berättelse och trots sin ilska över övergrepp från den amerikanska administrationen inte vill hämnas genom att utradera engelskan från jordens yta (!). Jag kommer nog att återkomma med diskussioner om de språkfilosofiska idéerna i MGSV, men bara så här lång är det kul att se hur sådana frågor nu rört sig hela vägen till tv-spelens värld - något som ligger tydligt i linje med Metal Gear Solid-seriens mycket filosofiska anslag överlag (något som märks allra tydligast i den del av serien jag själv håller höst - Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty, där memetik, postmodernism, ontologi och idéer om tankekontroll står i centrum).

torsdag 11 februari 2016

Final Fantasy-humor

"Kefka hade inte heller så roligt."

My favorite idea for a t-shirt.

måndag 12 oktober 2015

State of Play i NYT

… och The State of Play, boken om tvspelskultur där jag medverkar med en artikel om teologi, gnosticism och Gamla testamentet i japanska rollspel, recenseras idag i New York Times (undertecknad är nämnd i en parentes ;-) ). Det är första gången jag finns i den tidningen (lite stolt)!

lördag 29 augusti 2015

State of Play-recensioner

Som jag nämnt tidigare är jag nu i höst med i en amerikansk antologi (dock ederad av tvenne svenskar, Linus Larsson och Daniel Goldberg) om tv-spelskultur. Boken heter The State of Play: Sixteen Voices on Video Games, och jag deltar med en essä om gammaltestamentliga och gnostiska inflytanden i japanska spel från 90- och tidigt 2000-tal, och om den tidsanda (det "mörka 90-talet") som födde dem. Jag skriver om hur det var att insupa den allmänt "antikosmiska" populärkulturen på den tiden och hur det sedan varit att kunna knyta detta till exegetiska studier i vuxnare ålder - och om existentiella reflektioner kring sådant i japansk tv-spelskultur.

Och nu har recensionerna börjat komma. Särskilt glad blev jag för denna, som skriver om mitt bidrag:


The abundance of religious symbolism and history in JRPGs is given a wonderful look in Wikander's chapter on the subject, answering some questions on why we saw such a rise in the subject matter in the 90's.



Att få skriva om min kärlek till spelkultur och samtidigt knyta det till mina exegetiska och religionshistoriska intressen är verkligen fantastiskt. Fler trevliga recensioner av boken hittar man här (en bit ned på sidan) och här.

söndag 7 juni 2015

Solid artikel

Jag skriver i Kvällsposten om en av mina favoritaffärer i Lund (nu saligen hädangången), om Tv-spel som konst och om Metal Gear Solid 2. Läs här!

måndag 23 februari 2015

State of Play

Den här boken, redigerad av Linus Larsson och Daniel Goldberg, kommer i höst - och jag är med! Jag skriver om gammaltestamentliga och gnostiska texters påverkan på japanska tv-spel och funderar kring relationen mellan spelaren och den spelade utifrån en exeges av vissa sådana texter. Jag är gudbevars inte den förste som noterat sådan påverkan, men jag tror och hoppas att jag kunnat bidra med något nytt här, inte minst i en exeges av det gudomligt bra spelet Deadly Premonition. Och Final Fantasy, förstås. Och så skriver jag om det mööööööööööörka 90-talet och dess idéhistoria. Min artikel heter "The God in the Machine – Occultism, Demiurgic Theology and “Gnostic” Self-Knowledge in Japanese Video Games".

onsdag 10 juli 2013

The importance of being proper



Dagens smärtgränsövervinnare:


En tv-spelstidskrift jag läser men som skall förbli namnlös skrev i sitt senaste nummer på fullt allvar att ett spel hade "propert röstskådespeleri".



Smärtan är stor. Mycket stor.

måndag 27 maj 2013

Jag spelar abborre

Lustigt är uttalet av det engelska ordet bass (alltså "bas", i musikalisk betydelse), som ju inte uttalas [bæs] som man skulle kunna tro, utan [beɪs]. Det förra uttalet (alltså [bæs]) har däremot det identiskt stavade ord som betyder "abborre". När en svensk basist i ett band råkar säga "Aj pläj thö bäss" blir det alltså ganska skojigt. Det får mig lite att tänka på den obegripliga tvspelsserien Black Bass - vem vill ha ett fisketvspel??

tisdag 11 december 2012

El Shaddai

Måste ta tillfället i akt och skriva lite om det fantastiska TV-spelet El Shaddai - Ascension of the Metatron.

Inte minst beror detta på spelets ämne. Det är inte varje dag som man som hebraist och GT-exeget ser ett större tv-spel som är löst baserat på de apokryfiska Henoksböckerna (ja, löst, men i alla fall!). Spelets titel är också rolig. El Shaddai är egentligen ett gudsnamn ur Gamla testamentet, ett av de mer språkligt märkliga. Det första ordet, 'El, är inga problem - det är det allmänsemitiska ordet för "gud". Men den andra halvan är konstigare. Man har föreslagit att det skall ha att göra med akkadiskans šadû, som betyder "berg", men det är högst osäkert. Den antika grekiska översättningen, Septuaginta, återger ofta ordet med pantokratôr, "allhärskare, allsmäktig", vilket är ganska taget ur luften. Bibel 2000 har valt "Gud den Väldige".

Särskilt roligt är att ordet finns belagt i en lite annan variant utanför Bibeln, nämligen i Deir Alla inskriften. Denna inskrift, som upptäcktes i Jordanien 1967, berättar om siaren Bileam, Beors son (också omnmämnd i Bibeln i Numeri 22-24, bland annat tillsammans med en talande åsna) som får en nattlig vision av hur gudarna bestämmer sig för att skapa kaos i världen. Dessa gudar kallas just šaddayin, vilket verkar vara en plural av det ord vi har i "Shaddai".

Men, alltså åter till spelet. El Shaddai - Ascension of the Metatron är ett av de absolut vackraste tv-spel som finns - det ser ut som art nouveau, och musiken är förtrollande. Och på det typiskt japanska sättet innehåller det hur mycket religions-mashup som helst. Hjälten är Enoch, hans medhjälpare heter Lucifel (!) - den senare är klädd i japansk mörk kostym och sparar spelet genom att ringa upp Gud då och då via sin mobil (!) och berätta hur det går för vår hjälte. De fallna änglarna (inspirerade av berättelsen om gudasönerna i Genesis 6) ser ut som enögda ... öhmmmm ... grejer. Nefilim (alltså avkomman till fallna änglar och människor, också ursprungligen ur Genesis 6 och ett av GT:s mest populärkulturellt överanvända begrepp) ser ut som stora hattifnattar - som dessutom äter varandra levande. Totalt bisarrt, och totalt förtrollande.

Omdiktning, minst sagt. Och lite kul är att spelmakarna i början påpekar att spelet inspirerats av äldre religiösa texter och skapats samman av ett multikulturellt arbetslag med många olika konfessioner. Helt galet spel, och helt genialt.

tisdag 12 april 2011

En taro Adun, Judicator!

Dagens lustiga tv-felsägning:
"Rulla upp armarna nu!"

(det blir så makabert lustigt att föreställa sig den scenen ...)

Dagens ordsfär: vokabulär som härletts från spelet Starcraft, detta i och med att man ikväll direktsänt tävlingar i Starcraft 2 på elitnivå från Stockholm. Orden i fråga är till exempel verbet "to zerg", det vill säga "att hämningslöst anfalla genom att sända in kanonmat för att genom utnötning förstöra fiendens försvar". Detta av den mest berömda taktiken för den som i Starcraft använder sig av spelararten zerg, som ser ut som något H. R. Giger kommit på. Jag har också grunnat på artnamnet "Protoss" från samma källa - de nobla, cybernetiska, telepatiska typerna som ropar "En Taro Tassadar" och annat roligt. Måste inte "Protoss" komma av "protozoer", kan man tänka? Eller helt enkelt bara grekiskans prôtos ("först"), som jag såg någon föreslå?

lördag 14 augusti 2010

Inte rolig bowling

Skulle verkligen vilja spela det här spelet. Eller inte, som det heter numera.

Man kanske skulle dricka detta till.

lördag 15 maj 2010

On the Level

Förresten vill jag flagga om att speltidningen LEVELs nyutkomna tematidning om The Sims har med en intervju med yours truly rörande Sims-språket simlish. Jag säger detta med viss stolthet, emedan jag är trogen läsare av och prenumerant på LEVEL, som jag uppskattar mycket. I och för sig hör inte just Sims till mina favoritspel, men min fästmö är mycket biten!