Artikel ute!

I det senaste numret av Svensk exegetisk årbok kan man läsa en artikel av undertecknad - med bidrag av min gode vän Aljoša Šorgo, Leiden - om hebreisk fonologi. Det handlar om šĕwā'-tecken, frikativisering, stavelsebildande konsonanter och konunganamnet Tideal i Genesis kapitel 14. Artikeln har det förhoppningsvis något fyndiga namnet Stop Being Fricative! . Den finns också att läsa gratis på Academia.edu, här!

Att tala tyska

Det är lite lustigt att en av de svåraste fraser som finns på tyska rent uttalsmässigt är "Deutsch zu sprechen" ("att tala tyska"). Kombinationen av ljuden  [t͡ʃ], [t͡s], [ʃ] och [ç] är riktigt jobbig när man pratar snabbt ... i alla fall man om man vill låta någorlunda tydlig!

Politikn

Noterade en sak vid seende av den berömda Palme-dokumentären rörande Olof Palmes uttal av svenska. Han hade nämligen vanan att inte uttala e-et i den bestämda ändelsen -en (samma avklippning som man fortfarande kan höra en del äldre svenskar göra). Istället vokaliserar han n-et, så att man får ord av typ "stol-n", "politik-n" och liknande. Var antagligen ståtligt och polerat dåförtiden, kan man tänka. Det påminner mig lite om det numera föråldrade brittiska uttalet av vokalen i "land" som  "e", alltså så att "land" låter nästan som "lend" (kan höras i gamla journalfilmer och sådant).

Jag spelar abborre

Lustigt är uttalet av det engelska ordet bass (alltså "bas", i musikalisk betydelse), som ju inte uttalas [bæs] som man skulle kunna tro, utan [beɪs]. Det förra uttalet (alltså [bæs]) har däremot det identiskt stavade ord som betyder "abborre". När en svensk basist i ett band råkar säga "Aj pläj thö bäss" blir det alltså ganska skojigt. Det får mig lite att tänka på den obegripliga tvspelsserien Black Bass - vem vill ha ett fisketvspel??

'Ayin

Ett av de mest karakteristiska ljuden i de semitiska språken - och likaså för många det svåraste att lära sig uttala - är 'ayin (eller 'ayn som det heter på arabiska). För en del talare av andra språkgrupper låter detta ljud nästan som ett slags kräkning eller kväljning, men jag hör till dem som verkligen tycker att det är vackert och skönt att lyssna till. Alltså, en liten handledning i hur man uttalar detta ljud, en tonande faryngal frikativ (eller ibland en faryngaliserad glottisklusil):

1) Spänn musklerna så långt ned i svalget du kan. Dra samman och pressa ihop.
2) Säg ett a-ljud, så långt ned och gurglande som det bara går - nästan som när doktorn undersöker din hals med en sådan där lustig liten pinne.
3) Känn hur hela kroppen vibrerar av det vackra ljudet.

Vips - nu kan du säga vackra ord som mu'allim ("lärare" på arabiska) och ra'am ("åska" på hebreiska, med det mest klassiska uttalet). I synnerhet i exemplet ra'am får ljudet verkligen åskdånets dunder att höras! RA'AM!

Hebreiskt nörderi

Modern hebreiska är ett märkligt språk. När de östeuropeiska ashkenaziska judarna skulle försöka börja tala hebreiska med varandra gjorde de så gott de kunde för att inte använda sitt eget jiddisch-påverkade uttal utan det sefardiska uttalet, som ansågs "renare". Men de kom inte ifrån sina egna accenter. Besvärliga strupljud som 'ayin och het blev för svåra att säga, de arabiskklingande emfatiska konsonanterna gick all världens väg, och idag uttalar många hebreisktalande inte ens det vanliga h-ljudet. Det har lett till att harim ("berg" i pluralis), 'arim ("städer") och arim ("jag skall höja") uttalas precis likadant. Och oftast med hals-r, dessutom - föga gammaltestamentligt, fast ganska intressant!

Ännu roligare är det med tidigmoderna hebreiska poeter som Chaim Nachman Bialik och Shaul Tchernichovsky. De använde det östeuropeiska uttalet rakt av, så att det vi tänker på som shalóm hette shóloim eller till och med shúloim. Betoningarna hamnade på andra ställen än i det sefardiska uttalet, och deras vers idag låter ganska fel om man läser det med israeliskt uttal...