Kilfilm

För några år sedan gjorde Eva Rystedt och jag en liten film om språk och skrift i Främre Orienten, under Humanistportalens egid. Jag berättar om kilskrift och ugaritiska, och vi botaniserar i Medelhavsmuseets samlingar.

Det hela kan ses här!

Syster av Ingen

Jag har gjort en stämningsfilm där jag läser ur min fantastikroman Den trettonde funktionen (uppföljaren till Serafers drömmar):




(bilder av Rebecca Bugge, musik och redigering av undertecknad)

Troper, troper!

För dem som eventuellt kan ha missat en av världens skojigaste webbsidor måste jag göra reklam för Tv-Tropes - där kan man ägna timmar av sitt liv åt igenkännande och skratt. Upptäckte själv sidan för kanske ett år sedan, max. Det handlar alls icke bara om TV utan om all möjlig populärkultur. De har till och med en sida om ABBA (och, för den som är lagt på det hållet, Europe ...). Jag läser saker där ständigt - gack du och gör sammaledes!

Politikn

Noterade en sak vid seende av den berömda Palme-dokumentären rörande Olof Palmes uttal av svenska. Han hade nämligen vanan att inte uttala e-et i den bestämda ändelsen -en (samma avklippning som man fortfarande kan höra en del äldre svenskar göra). Istället vokaliserar han n-et, så att man får ord av typ "stol-n", "politik-n" och liknande. Var antagligen ståtligt och polerat dåförtiden, kan man tänka. Det påminner mig lite om det numera föråldrade brittiska uttalet av vokalen i "land" som  "e", alltså så att "land" låter nästan som "lend" (kan höras i gamla journalfilmer och sådant).

Idéer

David Lynch är en person som inspirerat mig mycket på många sätt. Jag finner idag skäl att citera en mycket illustrativ sak han en gång sade om den kreativa processen:

Ideas are the best thing going. Somewhere there’s all the ideas, and they’re sitting there and once in a while one will bob up and the idea is made known suddenly. Something is seen and known and felt all at once, and along with it comes a burst of enthusiasm and you fall in love with it. It’s unbelievable that you could get ideas and that someone could give you money to make a film from them.

And you’ve gotta be true to them because they’re bigger than you first think they are. They’re almost like gifts, and even if you don’t understand them a hundred per cent, if you’re true to them, they’ll ring true at different levels. But if you alter them too much they won’t even ring; they’ll just sort of clank. I really believe it’s like The Beach Boys said: ‘Be true to your school.’ Later on someone might tell you, ‘That’s a very uncommercial idea,’ or ‘That’s going to make a hundred million dollars.’ But if you’re thinking about that up front, for me you’re thinking about the wrong things.


Den bild Lynch här ger av berättandet som ett slags inspirativ verksamhet där man bara måste "ta emot" det som idévärlden ger en är på många sätt en tillalande tanke. Stephen King uttrycker samma grundläggande ställningstagande som att berättelsen redan finns där, som ett fossil: författarens uppgift är att frilägga fosilet så väl som möjligt. Min store idol William Blake hade liknande idéer.

Idag upplevde jag något liknande. Det är lika fantastiskt varje gång det sker.

Lakoniskt

Den bästa textningen av filmreplik jag vet är från TV4s sändning av The Return of the Jedi från 90-talet: en imperieofficer ropar agiterat:


"Intensify forward firepower!"


I översättning blev det:

"Skjut!"

Drak- och språkfilm!

Via nedanstående länk kan man se (eller höra) ett föredrag på Filosoficirkeln i Lund från 2010 med undertecknad på temat "Hur språket minns sitt ursprung" - föredraget finns i Realplayer- och pm3-format. Mitt föredrag hölls den 9e november. Det handlar om språksläktskaper, bibliska drakdödarmyter och indoeuropeiska sådana (Calvert Watkins' ande svävar över vattnet!).

Seraf-Lucia!

Som bloggens Lucia-firande kan jag meddela att dagens "lucka" på Science Fiction-bokhandelns nätjulkalender är en liten film där undertecknad läser ett stycke ur Serafers drömmar. Här finns "luckan" på SFBs hemsida.

Man kan också se filmen direkt (i mindre format), här:

A-e-bb-a-e

Såg just Ebbe the Movie, i sannning ett märkligt porträtt över en märklig människa och en egendomlig epok. Ett stycke samtidshistoria från en svunnen tid, så att säga. Språkräven i mig kan inte bli att notera hur framtidens filologer kanske kommer att tycka sig se en märklig vokalskridning i följande titlar:

Abba the Movie
Ebba the Move
Ebbe the Movie

Har vi, kommer någon kanske att fråga sig, här ett ord i förändring, där någon ljudlag först ändrar det anljudande a-et till e för att sedan genom vokalharmoni ändra även det senare? Hmm ... jag anar en hel avhandling i historisk fonologi någon gång på 3600-talet (om det nu finns sådana då ...)

Ozymandias

Sitter just och läser Moores och Gibbons klassiska serieroman Watchmen, sannerligen en studie i obehagliga existenser (när "hjätarna" är figurer som Rorschach vet man att man är ute på djupt vatten). Måste också säga att jag uppskattade filmversionen mycket - väldgt estetiskt tilltalande. Fast serieoriginalet är faktiskt ännu mörkare, på något sätt.

Roligt är att en av figurerna (som visar sig vara mycket viktig för historien) bär namnet Ozymandias. Detta namn, som användes som namn på dikter av både Percy Bysshe Shelley och Horace Smith (Shelleys dikt innehåller de underbara orden Look on my works, ye mighty, and despair!) har en mycket antik bakgrund. Namnet är en (ganska "bungled") grekisk transkription av första halvan av Ramses II:s tronnamn wsr-m3‘t-r‘ stp-n-r‘ (oftast konventionellt uttalat Usermaatre Setepenre - betydelsen är ungefär "Res sanning är stark: [eller Re är stark i sanning], utvald av Re"). wsr-m3‘t-r‘ har alltså (med tillägg av en grekiska nominativändelse -as) blivit Ozymandias - och kopplingen till Ramses II tas också upp av Moore i Watchmen. Look upon his works, ye mighty ...

Fallen from grace!

Jag har just kommit in till civilisationen efter fem dagar i Åkaröd på Österlen, i trakterna jag härstammar ifrån (en förfader var klockare i Brösarp). Där läste jag en hel del ge'ez (fornetiopiska) och skrev också på mer fria saker. Ge'ez är inte helt lätt att uttala, med sina glottiserade ejektivor och ɨ-vokaler - men jag försöker fighta the good fight, så att säga. På Mellby antikvariat (underbart ställe) hittade jag ett gammalt ex. av Hilding Thylanders läsebok Littera Latina, som jag köpte mest på kul.

Och nu bär det snart av för att se en av de filmer jag sett mest fram emot i år, nämligen den här. "Men sådant har väl i alla fall ingen fornspråklig koppling?" kan man ju tänka, men se så fel man har: läs här - eller varför inte här?


Gnäll-PS:
För övrigt har de svenska översättarna missat undertitelns poäng: de har översatt Revenge of the Fallen till "De besegrades hämnd", men Fallen är här singular och syftar på en enda, ond och Judas/Lucifer-liknande "Fallen" . Kolla upp nästa gång, va?
DS

I never drink .... wine

Allt handlar om vampyrer i höst. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om denna trend, men något på ämnet känner jag mig i alla fall manad att ta upp!

Om man gillar japansk populärkultur kan man ha stött på figuren Vampire Hunter D, huvudperson i en (lång) serie framtidsskräckromaner av Hideyuki Kikuchi. Temat är jakt på vampyrer i en postapokalyptisk, dyster värld, och böckerna illustreras av en av mina absoluta favoritkonstnärer, Yoshitaka Amano. Sålunda ser omslaget till den första volymen ut:



Naturligtvis har D också blivit film i olika omgångar. En av dessa (animerade) filmer har titeln Bloodlust, och är baserad på den tredje av Kikuchis böcker om den hattbeklädde och blekskinnade hjälten. I denna film (som för övrigt rekommenderas varmt) får man höra honom bli beskriven som vad som i engelsk version återges som en dunpeal. Vad är nu detta för något?

Jo, Herr D själv är en halvvampyr, vilket ger historien ett antal förvecklingar i sig. I balkansk sagotradition finns ett särskilt ord för sådana halvväsen: dhampir. Transkriberar man detta ord till japanska får man danpīru (som vanligt i japanska med bara öppna stavelser och utan skillnad mellan L och R). Om man sedan transkriberar detta ord tillbaka till latinsk skrift utan att förstå vad det handlar om och försöker göra ett engelskt ord av det så får man - dunpeal!

För andra liknande japanskengelska lustigheter i popkulturen, se här!

Anglofili

Idag blir det engelska igen, en av de vackraste texterna på det språket jag vet - närmare bestämd William Blakes And did those feet, ursprungligen tagen från inledningen till hans långa, episka dikt Milton. Texten handlar om legenden om att Jesus skulle ha besökt England och Glastonbury. Sjungen som psalm brukar den ofta kallas Jerusalem, vilket är lite förvirrande, då Blake också skrivit ett stort poem med det namnet, ur vilket texten alltså inte är tagen. Man bör särskilt notera talet om dark satanic mills, som eventuellt syftar på den tidiga industriella revolutionen, och naturligtvis frasen chariot of fire, som är en referens till den bibliska berättelsen om Elias himmelsfärd. Just det uttrycket lånades som namn på en alldeles lysande (och precis som Blakes text mycket brittisk) film. Nationalromantik har sin charm, i alla fall när den framställs av en sådan härlig kryptognostisk romantiker som WB ...

And did those feet in ancient time,
Walk upon England’s mountains green
And was the holy Lamb of God,
On England’s pleasant pastures seen
And did the Countenance Divine,
Shine forth upon our clouded hills?
And was Jerusalem builded here,
Among these dark Satanic Mills?

Bring me my Bow of burning gold;
Bring me my Arrows of desire:
Bring me my Spear: O clouds unfold:
Bring me my Chariot of fire!
I will not cease from Mental Fight,
Nor shall my sword sleep in my hand,
Till we have built Jerusalem,
In England’s green & pleasant Land.

There can be only one!

Minns ni den härliga gamla 80-tals-b-filmen Highlander? Så klart ni gör. Man måste ju gilla en film med en egentligen fransktalande skådespelare som försöker bryta på skotska, spelar odödlig och svingar japanskt svärd. Helt lysande. Den första filmen alltså - uppföljaren var verkligen en av de sämsta filmerna i världshistorien. Vad få vet är dock att den ursprungliga filmen har påverkats av jämförande indoeuropeisk språkvetenskap - om än i mycket missförstådd form.

Minns ni skurken i Highlander? Han kallades The Kurgan, och hade ett gräsligt fult flin medan han svingade sitt ännu större svärd mot vår stackars Christopher Lambert, som gjorde vad han kunde och till sist besegrade fulingen. Men varför kallades skurken The Kurgan? Jo, se detta är ett av de mer bisarra exemplen på den indoeuropeiska språkvetenskapens receptionshistoria.

Filmen beskriver "kurganerna" som ett forntida, extremt grymt folk som allmänt slog ihjäl människor, brände röda stugor, slog små barn och sade fula ord. Så vitt jag vet har något folk som kallat sig så aldrig funnits - MEN: en av de allra vanligaste teorierna om de indoeuropeiska språkens ursprung är den så kallade kurganteorin. Enligt denna talades det indoeuropeiska protospråket av folk i södra Ryssland och Ukraina, folket i vad som brukar benämnas "kurgankulturen", efter ett slags gravhögar de lämnade efter sig. Enligt den klassiska (och i dag något utdaterade) versionen av kurganhypotesen spred detta folk sitt språk genom råa invasioner, och så kom det sig att vi alla idag talar indoeuropeiska språk. Den litauiska arkeologen Marija Gimbutas såg detta "kurganfolk" som en samling råa, patriarkaliska sällar, som med våld spred sitt språk och underkuvade de "fredliga, gudinnetroende" förindoeuropeiska invånarna i Europa. Kurgantesen är än idag populär (den har mycket som talar för sig, framför allt i fråga om protoindoeuropeiskans rekonstruerade ordförråd), men Gimbutas' egendomliga politiska idéer har som tur är oftast rensats bort från den. Men innan dess hann de alltså skapa en skurk i en b-film. Outgrundliga äro populärkulturens vägar.

Ännu skummare är att "kurganen" i filmen slåss mot skotska högländare: enligt kurganteorin skedde spridningarna från Ukraina någon gång mellan 4500 och 2500 f.Kr. Då bar man inga kiltar, om man säger så.

Med lärde i Lund

Det gick mycket bra idag när jag lade fram mitt avhandlingskapitel på exegetikkonferens, och jag knöt en hel del bra kontakter. Och det är en väldigt trevlig känsla att träffa andra som kan ugaritiska - men det var inte många av oss som faktiskt vågade försöka uttala den vokallösa texten (jag var en av dem som faktiskt gjorde det litegrann). Lyssnade också på en diskussion om arkeologiska lämningar från 500-talets Palestina. Före Kristus, alltså. Och igår pratade vi om hebreiska tempusformer, samt en "Döda havsrulle" (Qumran-text) som troligen beskriver en exorcismritual. Esséernas svar på Max von Sydow, eller något - fast man får hoppas att de slapp de snurrande huvudena.

Vid lunchen diskuterade jag och några andra den ytterst roliga filmen The Frisco Kid, där Gene Wilder spelar en polsk rabbin som tillsammans med en cowboy (Harrison Ford) skall ta sig genom vilda västern, hela vägen bort till San Fransisco, vars judiska församling han skall förestå. Bland annat innehåller denna ypperligt roliga film en passus där hjältarna hamnar hos en indianstam som länge (och fruktlöst) bett sina gudar om regn. De frågar rabbinen om hans Gud kan hjälpa dem. Gene Wilder håller ett långt tal om Israels Gud och alla hans gärningar, men avslutar ständigt med "But he does not make rain!" (med vacker jiddischbrytning). Och naturligtvis börjar regnet ösa ned.

City of Aquatint

Här på bloggen och i många andra sammanhang brukar jag ju skriva om mycket gamla eller i alla fall ganska pitoreskt egenartade språk. Man skall dock inte helt glömma de moderna och vanligare, som ett av de språk jag verkligen håller högst: vacker, brittisk engelska. De språket kan vara så makalöst estetiskt tilltalande - som till exempel när Evelyn Waugh tidigt i Brideshead Revisited (en av mina absoluta favoritromaner) skriver följande:

Oxford, in those days, was still a city of aquatint. In her spacious and quiet streets men walked and spoke as they had done in Newman's day; her autumnal mists, her grey springtime, and the rare of her summer days—such as that day—when the chestnut was in flower and the bells rang out high and clear over her gables and cupolas, exhaled the soft vapours of a thousand years of learning. It was this cloistral hush which gave our laughter its resonance, and carried it still, joyously, over the intervening clamour...

Bara ett sådant ord som autumnal är så gnistrande vackert: just sammansmältningen av det germanska och latinska blir så fulländat vacker ibland. Och läs för all del boken, eller se den makabert välgjorda tv-serien från 80-talet med Jeremy Irons och Anthony Andrews. Den kommande tvåtimmarsfilmen är jag mycket mer tveksam till: varför försöka göra om det som redan är perfekt?

Från mörker till ljus

Asato mâ sad gamaya
Tamaso mâ jyotir gamaya
Mrtyor mâmrtam gamaya

"Led mig från det osanna till det sanna
Led mig frön mörker till ljus
Led mig från döden till det odödliga"

Orden är ur Brhadaranyaka-upanishaden (kanske ca 800 f.Kr.), och beskriver den frälsande odödlighetsupplevelsen i glödande ord. Vi ser gamla indoeuropeiska ord som sat, som är samma ord som vårt "sann" liksom roten mr-, som vi finner i latinets mors. Ordet gamaya är en kausativ av samma ord som vi har i "komma", alltså egentligen "låt mig komma".

Och var hittar vi denna text idag, förutom i filologers och brahminers dammiga luntor och recitationer? Jo, i det stora körtemat Neodämmerung som spelas i The Matrix Revolutions, när Neo kämpar med den lede Agent Smith. Fast de betonar det inte helt rätt (kören lägger tonvikten på andra stavelsen i gamaya fast den egentligen skall vara kort). Men visst är det lite kul med upanishadisk sanskrit i en stor Hollywood-film - och så säger de att man inte har nytta av gamla språk!

You are dangerous

Engrish är något av det roligaste jag vet. Dvs. japansk (samt kinesisk, koreansk och ibland thailändsk) mindre lyckad engelska, underbart samlad på http://www.engrish.com/ (värt ett besök om dagen utan tvekan - den uppdateras ideligen). Ibland innehåller de små lustigheterna intressanta lingvistiska poänger också, vilket inte gör saken sämre. Ett exempel är en skylt från slottet i Nagoya, på vilken följande helt lysande text står skriven.

Because you are dangerous
you must not enter.

Detta låter naturligtvis helnipprigt, men det hela blir begripligt om man läser den japanska texten, som transkriberad lyder sålunda:

Abunai kara, haitte wa ikemasen.

Om vi gör lite grammatisk analys av detta får vi förklaringen. Adjektivet abunai betyder mycket riktigt "farlig", här i predikativ betydelse ("är farlig(t)"). Kara är ett efterställt ord som betyder "på grund av att". Haitte wa ikemasen (av verbet hairu, "gå in") blir "får inte gå in".

Ser vad som saknas? Subjekten!
Japanska sätter nämligen inte ut subjekt alls om det inte är absolut nödvändigt, inte som verbändelser heller. Detta gör att meningarna ofta måste tydas ur kontexten, och i översättningar som dessa kan det ibland bli fel när man skall återge det hela på språk som faktiskt måste ha subjekt (som engelska). Alltså slänger man in ett you lite varstans. Vad det hela betyder är alltså egentligen:

"På grund av att det är farligt (här) får man inte gå in."

Fast det kan ju bli fel på andra hållet av precis samma skäl. Här hade man satt ett you när konstruktionen egentligen var opersonlig, men andra exempel finns där man sätter in it istället för you, vilket får det hela att låta som citat ur The Silence of the Lambs:

It rubs the lotion onto its skin, or else it gets the hose again!