Once again, "Round the Beggar from Luossa" ("Omkring tiggarn från Luossa" in English translation by yours truly)

I've published this on the blog once before, and it's also available in my book Orden och evigheten ("Words and Eternity"), but I thought I'd put it out there once more. The Swedish poem "Omkring tiggarn från Luossa" by Dan Andersson is one of the most hauntingly beautiful texts known to me, and I've noticed my English translation going down well with many people - so here it is again (if you want to use it on the internet, please add "Copyright Ola Wikander" and mention that it has been published in Orden och evigheten):

Round the beggar from Luossa people gathered in a ring,
by the campfire they sat and heard his song.
And of wayfarers and mendicants and every wondrous thing
and of his longing he sang to them all night long.

“There is something beyond mountains, beyond flowers, beyond singing,
there is something there behind the star, behind my burning heart.
Hearken, something goes there whispering, goes there calling me and praying
‘come to us, for of this earthly kingdom you are not a part.’

I have listened to the tranquil waves that roll against the beach,
to dream of wild seas’ rest has been my lot.
And in spirit I have hastened towards the formless lands
where the dearest thing we knew shall be forgot.

To a wild, eternal longing we were born by pallid mothers,
from the labour pains of troubles rose our first and anguished cry.
We were thrown on plains and mountains then, to play with all our brothers,
and we played there elk and lion, beggar, god and butterfly.

I sat silent by her side, she whose heart was like to mine,
with hands so soft she tended to our nest.
But I heard my heart then calling: ‘what thou ownest is not thine’
and the spirit came and bore me off to rest.

What I love is far away beyond, concealed in distant darkness,
and high and wonderful is my true way.
And amid this clamour I am called to pray before the Heavens:
What no-one has I want to own, take all the earth away!

Follow, brother, beyond mountains, to the cool and peaceful rivers,
where in beds of mountain garlands all sea slowly goes to sleep.
Somewhere there beyond the heavens is my home, I have my mother,
in the golden-sprinkled mists, dressed in rosy mantle deep.

May the black and salty waters cool the cheeks that burn with fever,
let’s be miles away from life before the morning breaks above!
Not of this world was I, brother; hardships without end I suffered
for the sake of worries, faithlessness and of my burning love.

By a shore all dressed in seashells stands a gate of roses heavy,
therein sleep the mouldered shipwrecks, and the tired men find rest.
Songs unheard and high there sing like violins in distant echoes
under arches where eternal children live forever blessed. 

Tvenne lagar

Dagens Stagnelius-bit:


Suckar, suckar äro elementet,
i vars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Vad gladde dina sinnen?
Kom ditt hjärta fortare att klappa,
och med fröjdens milda rosenskimmer?
flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säg vad var det? Blott en suck av vemod
som ur andelivets källa fluten
vilsefor i tidens labyrinter.
Tvenne lagar styra mänskolivet.
Tvenne krafter välva allt, som födes
under månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Skilda åt i himlen,
en och samma äro dessa lagar
i de land där Achamot befaller,
och som evig dubbelhet och enhet
fram i suckarnas mystèr de träda.


Läs hela till exempel hos Stagnelii vänner, hos vilka den fullständiga texten finns!

I skepnaden af larf

I den makalösa vårsol som nu i Lund infallit kan det vara på sin plats att citera Erik Johan Stagnelius, i detta fall en av mina favoritdikter av många skäl:


"Ur Solens gyllne öga
Guds kärlek strålar ner,
Till jorden mildt den höga
Oändligheten ser.
Kring spegelklara vikar
Ler Maj i hoppets drägt,
Förlossning han predikar
För ljusets bundna slägt.

Se! elfvens forsar ljunga
Ur sina bojors tvång.
Hör! vattnets andar sjunga
Sin glada frälsningssång,
Och Proteus och hans tärnor
Förnya på vår jord
För himlens alla stjernor
Den gamla sagans ord.

Vid lätta vindars gyckel
Och sång af fåglars tropp
Mildt löser vårens nyckel
Det stora häktet opp.
Mot strålarne och flägten
Med fröjdens silfvertår
Den glada blomsterslägten
Ur nattens kamrar går.

Re’n blåser HERRANS anda
I trädens kronor lif,
Der luftens skaror blanda
Sitt gälla tidsfördrif.
Väckt ur den långa dvalan
I böljornas gemak,
Låfsjunger åter svalan
Vid odlarns låga tak.

Ej Psyche längre dröjer
I skepnaden af larf.
Gullvingad hon sig höjer
Till glädjens fulla arf.
Magnetiskt rosens knoppar
Dess kyssar till sig dra.
Re’n uppstå alla kroppar –
När vakna själarna?"



Texten är citerad enligt Litteraturbankens version av EJS:s Samlade skrifter.

Otium tibi molestum'st

Som poeten säger på vacker sapphisk meter:

Otium, Catulle, tibi molestum est -
otio exsultas nimiumque gestis;
otium et reges prius et beatas
perdidit urbes.


Eller som John Cale så träffande skall ha uttryckt saken:

"Arbete är meningen med min existens, min familj och min dotter förstår det. Jag kommer från en god socialistisk bakgrund som lärde mig att det är med arbete som du räddar din själ och att du dör i en mental förruttnelseprocess om du inte arbetar. "

Fuccant

Runda ord är ofta lingvistiskt roliga. Ett exempel är det där engelska på fyra bokstäver. Det är naturligtvis ett gammalt och fint ord. Ett av de första engelska beläggen för det lär vara följande underbara lilla textsnutt (fast det är delvis på mycket dåligt latin):

Non sunt in celi
quia fuccant uuiuys of heli

Detta kommer ur en nidvers, troligen från 1400-talet, som är elak mot vissa munkar. Det hela skall betyda:

"De är inte i himlen,
ty de knullar Elys kvinnor"

... där Ely är orten i Cambridgeshire. Och uuiuys är naturligtvis wives, dvs. "kvinnor". Notera den underbart pidginiserade blandningen av engelska och latin! Man har skapat ett latinskt verb fucco, med uppenbar betydelse, som man sedan böjer i tredje person pluralis (fuccant), och en del ord är ju ren medelengelska. Noteras bör också att den andra halvan av versen faktiskt står i kod i handskriften (ett enkelt substitutionschiffer) - farliga saker att skriva om munkar, sånt där!

Tiggarnytt

Det gör mig mycket glad att min engelska översättning av Dan Anderssons "Omkring tiggarn från Luossa" röner uppskattning - den är verkligen ett kärleksarbete. Se här! Och ja, en insjungning kommer vad det lider.

Legender fortsätter!

Tre gånger har vi nu dinerat på en trevligt familjär taiwanesisk restaurang i Londons Chinatown - maten var ungefär hur stark som helst, men god! Namnet på stället är ganska skoj för en gammal språkräv: Leung's Legends Continue låter ju onekligen förtroendeingivande ...

Har ägnat lite tid åt att läsa ytterligt brittiska saker, som en bit ur The Battle of Maldon (på anglosaxiska) - samt Dorothy Sayers' Strong Poison. Fina grejer. Ur den förstnämnda textens början:

Het þa hyssa hwæne hors forlætan,
feor afysan, and forð gangan,
hicgan to handum and to hige godum.

þa þæt Offan mæg ærest onfunde,
þæt se eorl nolde yrhðo geþolian,
he let him þa of handon leofne fleogan
hafoc wið þæs holtes, and to þære hilde stop;

Djup sömn...

Den judiske 1100-talspoeten Yehuda Halevi skrev en gång en dikt med namnet Yashen al teradam, "Slumra inte, du sovande." Ordet teradam kommer av verbet nirdam, "att slumra djupt", som beskriver ett nästan komaartat tillstånd. Just nu känns det som om Halevi hade skrivit om mig... trötthet kan ibland vara överväldigande.

Anglofili

Idag blir det engelska igen, en av de vackraste texterna på det språket jag vet - närmare bestämd William Blakes And did those feet, ursprungligen tagen från inledningen till hans långa, episka dikt Milton. Texten handlar om legenden om att Jesus skulle ha besökt England och Glastonbury. Sjungen som psalm brukar den ofta kallas Jerusalem, vilket är lite förvirrande, då Blake också skrivit ett stort poem med det namnet, ur vilket texten alltså inte är tagen. Man bör särskilt notera talet om dark satanic mills, som eventuellt syftar på den tidiga industriella revolutionen, och naturligtvis frasen chariot of fire, som är en referens till den bibliska berättelsen om Elias himmelsfärd. Just det uttrycket lånades som namn på en alldeles lysande (och precis som Blakes text mycket brittisk) film. Nationalromantik har sin charm, i alla fall när den framställs av en sådan härlig kryptognostisk romantiker som WB ...

And did those feet in ancient time,
Walk upon England’s mountains green
And was the holy Lamb of God,
On England’s pleasant pastures seen
And did the Countenance Divine,
Shine forth upon our clouded hills?
And was Jerusalem builded here,
Among these dark Satanic Mills?

Bring me my Bow of burning gold;
Bring me my Arrows of desire:
Bring me my Spear: O clouds unfold:
Bring me my Chariot of fire!
I will not cease from Mental Fight,
Nor shall my sword sleep in my hand,
Till we have built Jerusalem,
In England’s green & pleasant Land.

Tiggarens vokaler

Jag kan inte låta bli att tycka att det svenska ö-ljudet inte är det mest vackra och sångbara av fonem - det låter så brunaktigt på något sätt (jag är inbiten synestet vad vokaler gäller). Alltså tycker jag också att det är mycket svårt att göra vacker poesi av vokalen ö. Riktigt roligt är då när någon lyckas - i detta fall en av mina absoluta favoritpoeter, Dan Andersson. Man kan inte låta bli att bli imponerad av strofer som:

"Aldrig hörda höga sånger
likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga
barn av saligheten bo."

Denna sista strof i den underbara "Omkring tiggarn från Luossa" lyckas verkligen med konststycket att göra ö-n vackra: "Aldrig hörda höga sånger". Man blir alldeles tårögd...

Russin och mandlar

Dagens text blir texten till en jiddischsång, närmare bestämt klassikern "Rozhinkes mit mandlen" ("Russin och mandlar") ur Abraham Goldfadens operett Shulamis. Den skrevs 1880, och jag återger här de första stroferna ur den vackra och ganska symboliska vaggsången. Notera de många hebreiska orden - bland andra beys-hamikdosh ("tempel"), kheyder ("rum"), almone ("änka"), keseyder ("ständigt, hela tiden"), soykher ("köpman") och tvues ("sädeslag", "varor"). Och pojkens namn i sången, Yidele, betyder "liten jude", vilket väl är ett likadant symbolnamn som moderns, Bas-Tsiyoyn, "Sions Dotter".

In dem beys-hamikdosh, in a vinkl-kheyder,
zitst di almone Bas-Tsiyoyn aleyn.
Ir ben-yokhidl, Yidelen, vigt zi keseyder
Un zingt im tsum shlofn a lidele sheyn:
Ay-lyu-lyu!

Unter Yideles vigele
shteyt a klor vays tsigele.
Dos tsigele iz geforn handlen -
dos vet zayn dayn baruf:
Rozhinkes mit mandlen...
Shlof zhe, Yidele, shlof!

In dem lidl, mayn kind, ligt fil nevies...
Az du vest a mol zayn tsezeyt oyf der velt,
a soykher vestu zayn fun ale tvues
un vest fardinen in dem oykh fil gelt ...
Ay-lyu-lyu

Un az du vest vern raykh, Yidele,
zolstu zikh dermonen in dem lidele:
"Rozhinkes mit mandlen" -
dos vet zayn dayn baruf!
Yidele vet alts handlen -
shlof zhe, Yidele, shlof!

"I templet, i ett hörnrum
sitter änkan, Sions Dotter, ensam.
Sin ende son, Yidele, vaggar hon ständigt
och sjunger honom en vacker liten sång:

'Under Yideles vagge
står en klarvit get.
Geten åkte för att handla -
det skall bli ditt yrke:
Russin och mandlar.
Sov, min Yidele, sov!
Ay-lyu-lyu

I sången, mitt barn, ligger många profetior:
när du en dag kommer att vara ute i världen
kommer du att bli en köpman för alla slags säd
och i det kommer du att tjäna mycket pengar.
Ay-lyu-lyu

Och när du blir rik, Yidele,
skall du minnas den lilla sången:
"Russin och mandlar" -
det skall bli ditt yrke!
Yidele kommer att handla med allt -
sov, min Yidele, sov!'"

Och rozhinkes mit mandlen ("russin och mandlar") var en av de "lyxigaste" sakerna man kunde tänka sig i de judiska samhällena i Östeuropa. Jag blev själv en gång bjuden på denna delikatess av en vän med jiddisch som modersmål. Det var verkligen så gott som sången antydde.

Malti

Jag gillar maltesiska - vem skulle inte uppskatta en egenartad dialekt av arabiska där mycket stora delar av ordförrådet kommer från italienska? En alldeles otroligt skojig blandning, precis som landet Malta självt, med dess nästan levantinska landskap och dess befolkning som är more catholic than the pope. Men trots katolicismen kan kyrkorna beskrivas som dar Alla - "Guds hus". Bara det att maltesiskan skrivs med latinska bokstäver är lustigt: det är det enda semitiska språk som normalt gör det. Jag tänker idag citera följande vackra sentens på maltesiska:

Il-Poeta jitwieled, mhux magħmul.

"Poeten föds, han görs inte."

Sången om pärlan...

... är en av mina favorittexter. Den gnosticerande hymnen är bevarad insprängd i de apokryfa Thomasakterna, och beskriver allegoriskt själens fall ned i materien och dess återvändande från "Egypten" till "Östern", där jagpersonen får bära sin gudomliga "klädnad". Sitter just med den syriska texten, som börjar så vackert med en beskrivning av hur hjälten ger sig i väg från sitt himmelska ursprung. Här är början av texten (i en ganska förenklad webbtranskription):

Kadh enâ shvar yallûdh,
w-'âmar b-malkhuth bêth âv
b-'ûthrâ wa-v-ghewtâ
da-mrabbyânay mnâH weth,
menn madhenHâ mâthan
zawwedh 'vâhay shaddrûn.

"När jag var ung, ett barn,
och bodde i mitt konungarike, i min faders hus,
och njöt av rikedomen och glansen
hos dem som fostrade mig,
då utrustade mina föräldrar mig
och sände mig från östern, vårt land."

Föräldrarna tar av sonen hans glänsande klädnad när de sänder iväg honom, men de ger honom ett löfte:

d-en teHHôth lghaw meSrên
w-thaytyâh l-margnîthâ Hdhâ
hây d-îtheh bghaw yammâ
Hdhâraw d-Hewyâ sayqâ
telebshîh la-zhîthâkh
wa-l-Tôghâh dha-'leh mnâH

"Om du går till Egypten
och hämtar den enda pärlan -
den som finns mitt i havet,
nära den väsande ormen -
då skall du få ikläda dig din klädnad
och den toga som täcker den"

Naturligtvis glömmer hjälten sitt uppdrag och sitt hem, men ett brev hemifrån väcker honom och får honom att minnas. Han tar pärlan och återvänder hem, där han åter får bära sin äredräkt.

Hebreiskt nörderi

Modern hebreiska är ett märkligt språk. När de östeuropeiska ashkenaziska judarna skulle försöka börja tala hebreiska med varandra gjorde de så gott de kunde för att inte använda sitt eget jiddisch-påverkade uttal utan det sefardiska uttalet, som ansågs "renare". Men de kom inte ifrån sina egna accenter. Besvärliga strupljud som 'ayin och het blev för svåra att säga, de arabiskklingande emfatiska konsonanterna gick all världens väg, och idag uttalar många hebreisktalande inte ens det vanliga h-ljudet. Det har lett till att harim ("berg" i pluralis), 'arim ("städer") och arim ("jag skall höja") uttalas precis likadant. Och oftast med hals-r, dessutom - föga gammaltestamentligt, fast ganska intressant!

Ännu roligare är det med tidigmoderna hebreiska poeter som Chaim Nachman Bialik och Shaul Tchernichovsky. De använde det östeuropeiska uttalet rakt av, så att det vi tänker på som shalóm hette shóloim eller till och med shúloim. Betoningarna hamnade på andra ställen än i det sefardiska uttalet, och deras vers idag låter ganska fel om man läser det med israeliskt uttal...