Här på bloggen och i många andra sammanhang brukar jag ju skriva om mycket gamla eller i alla fall ganska pitoreskt egenartade språk. Man skall dock inte helt glömma de moderna och vanligare, som ett av de språk jag verkligen håller högst: vacker, brittisk engelska. De språket kan vara så makalöst estetiskt tilltalande - som till exempel när Evelyn Waugh tidigt i Brideshead Revisited (en av mina absoluta favoritromaner) skriver följande:
Oxford, in those days, was still a city of aquatint. In her spacious and quiet streets men walked and spoke as they had done in Newman's day; her autumnal mists, her grey springtime, and the rare of her summer days—such as that day—when the chestnut was in flower and the bells rang out high and clear over her gables and cupolas, exhaled the soft vapours of a thousand years of learning. It was this cloistral hush which gave our laughter its resonance, and carried it still, joyously, over the intervening clamour...
Bara ett sådant ord som autumnal är så gnistrande vackert: just sammansmältningen av det germanska och latinska blir så fulländat vacker ibland. Och läs för all del boken, eller se den makabert välgjorda tv-serien från 80-talet med Jeremy Irons och Anthony Andrews. Den kommande tvåtimmarsfilmen är jag mycket mer tveksam till: varför försöka göra om det som redan är perfekt?
2 kommentarer:
Det är verkligen engelskans historia och brokiga bakgrund som är dess främsta estetiska styrka. Jag älskar germanska språk, men engelskan hade inte alls varit lika rolig, lika spännande eller lika elegant utan det kraftiga latinska inflytandet.
//JJ
Visst är det så. Som germanskt språk skulle man faktiskt kunna säga att engelskan är ganska torftig, men det den förlorat har den ersatt på ett sätt som just gör den så underbart vacker elegant och formbar - framför allt i och med det romanska/latinska inflytandet. I mina ögon är engelskan helt enkelt nett halvkreoliserat språk med extrem kulturell odling. Och snyggt är det - om det talas och skrivs väl!
Skicka en kommentar