Visar inlägg med etikett evelyn waugh. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett evelyn waugh. Visa alla inlägg
onsdag 18 oktober 2017
Mer Crowley hos Waugh
Det visar sig att det finns mer att lägga till mitt tidigare inlägg om Crowley-referenser hos Evelyn Waugh. Det påpekas för mig (tack till Hans Rosenberg för detta!) att en sådan också finns i Waugh-novellen Out of Depth (1933), som innehåller en figur vid namn Dr Kakophilos (! - här naturligtvis att förstå som "vän/älskare av det dåliga/onda" snarare än "dålig vän"), en figur som är tydligt Crowley-inspirerad. Doktorn uttalar till och med rakt ut Crowleys stora diktum ur The Book of the Law, den heliga texten för Crowleys religion, thelema: "Do what thou wilt shall be the whole of the law", varpå han får det i thelemiska sammanhang stilenliga svaret "Love is the law, love under will". Intressant att Crowleys idéer flöt runt så mycket i kulturen!
tisdag 17 oktober 2017
Mörka konster i Cefalù
Som en del av er möjligen vet är jag om inte av födsel så i alla fall av extremt ohejdad vana en stor vän av Evelyn Waughs klassiska roman Brideshead Revisited, som på många sätt följt mig genom livet - och likaså av tv-inspelningen från 80-talet, som är och förblir en av det televisionära mediets absoluta höjdpunkter.
Brideshead handlar ju om många saker - klassamhälle, missbruk, homoerotisk undertext, brittiskhet, den gamla aristokratins fall och allmän dekadens - och mest av allt naturligtvis katolsk nådelära, som är det centrala temat i hela berättelsen och går att skönja hela vägen boken igenom (och inte bara i slutet, där det skrivs ut med stora bokstäver, så att säga). Men det finns (i boken, inte i tv-inspelningen) också en lustig referens som de flesta nog inte skulle vänta sig, nämligen en blinkning till ockultisten, magikern, profeten, religionsgrundaren, bryggeriarvingen, bergsbestigaren, poeten, deckarförfattaren och allmänne mångsysslaren Aleister Crowley.
Denna instuckna syftning dyker upp i bokens beskrivning av Anthony Blanche, esteten par excellence, han som stammande reciterar TS Elliots The Waste Land för unga roddare och får symbolisera både den sexuella friheten och brottet med alla konventioner och fungerar som den "grekiska kör" som då och då kommenterar handlingen och nedgör den med sin "kontinentala" cynism. När det räknas upp vilken gränsöverskridande och allmänt utsvävande bakgrund Blanche har skriver Waugh att han practiced black art in Cefalù. Detta är en referens till The Abbey of Thelema, Aleister Crowleys "magiska kursgård" på Sicilien, grundad 1920. Blanche hade alltså - om man får tro ryktena - en gång i tiden varit thelemit! Det ni!
Brideshead handlar ju om många saker - klassamhälle, missbruk, homoerotisk undertext, brittiskhet, den gamla aristokratins fall och allmän dekadens - och mest av allt naturligtvis katolsk nådelära, som är det centrala temat i hela berättelsen och går att skönja hela vägen boken igenom (och inte bara i slutet, där det skrivs ut med stora bokstäver, så att säga). Men det finns (i boken, inte i tv-inspelningen) också en lustig referens som de flesta nog inte skulle vänta sig, nämligen en blinkning till ockultisten, magikern, profeten, religionsgrundaren, bryggeriarvingen, bergsbestigaren, poeten, deckarförfattaren och allmänne mångsysslaren Aleister Crowley.
Denna instuckna syftning dyker upp i bokens beskrivning av Anthony Blanche, esteten par excellence, han som stammande reciterar TS Elliots The Waste Land för unga roddare och får symbolisera både den sexuella friheten och brottet med alla konventioner och fungerar som den "grekiska kör" som då och då kommenterar handlingen och nedgör den med sin "kontinentala" cynism. När det räknas upp vilken gränsöverskridande och allmänt utsvävande bakgrund Blanche har skriver Waugh att han practiced black art in Cefalù. Detta är en referens till The Abbey of Thelema, Aleister Crowleys "magiska kursgård" på Sicilien, grundad 1920. Blanche hade alltså - om man får tro ryktena - en gång i tiden varit thelemit! Det ni!
tisdag 18 september 2012
Gables and cupolas
Sitter just på det som är mitt temporära rum på Worcester* College, Oxford, där jag är på besök i några dagar för att delta i OTSEM-konferens. Här samlas Gamla testamentet-forskare från Sverige, Danmark, Norge, Finland, Island, Tyskland och England för att låta yngre kolleger lägga fram kapitel och texter — jag deltar detta år för första gången som postdoc. Att äntligen få besöka Oxford är en stor sak för mig: i och med min kärlek till Waugh’s Brideshead Revisited känns det på något egendomligt sätt som att komma hem — fast den verkliga förlagan har idag något fler sextiotalsbrutalistiska hus insprängda i den klassiska arkitekturen än vad Waugh antagligen hade uppskattat. Han hade nog kallat sådant för "The age of Hooper". Men jag måste hindra mig själv från att börja recitera:
Oxford in those days was still a city of aquatint ... In her spacious and quiet streets men walked and spoke as they had done in Newman's day; her autumnal mists, her grey springtime, and the rare glory of her summer days - such as that day - when the chestnut was in flower and the bells rang out high and clear over her gables and cupolas, exhaled the soft airs of centuries of youth.
... Men nu går jag alltså från seminarium till seminarium på exegetiska, religionshistoriska och filologiska ämnen. Många olika antika språk är representerade i materialet — hur kul som helst!
Förresten har nu Norrköpings tidningar recenserat min nyutkomna fantasyroman Serafers drömmar. Recenten skriver bland annat: "Språkbruket är avancerat, karaktärerna nyanserade och intrigen stundtals väldigt spännande". — läs här!
Och så har jag blivit intervjuad lite här och där om romanen: läs bloggen Verkligen Stefan och Lokaltidningen Lund!
* Uttalas "Wooster", och inget annat.
Oxford in those days was still a city of aquatint ... In her spacious and quiet streets men walked and spoke as they had done in Newman's day; her autumnal mists, her grey springtime, and the rare glory of her summer days - such as that day - when the chestnut was in flower and the bells rang out high and clear over her gables and cupolas, exhaled the soft airs of centuries of youth.
... Men nu går jag alltså från seminarium till seminarium på exegetiska, religionshistoriska och filologiska ämnen. Många olika antika språk är representerade i materialet — hur kul som helst!
Förresten har nu Norrköpings tidningar recenserat min nyutkomna fantasyroman Serafers drömmar. Recenten skriver bland annat: "Språkbruket är avancerat, karaktärerna nyanserade och intrigen stundtals väldigt spännande". — läs här!
Och så har jag blivit intervjuad lite här och där om romanen: läs bloggen Verkligen Stefan och Lokaltidningen Lund!
* Uttalas "Wooster", och inget annat.
lördag 27 december 2008
Farther, in heart, than Acre or Jerusalem
... och åter och åter igen återvänder jag till Evelyn Waugh och Brideshead Revisited, som jag nog anser är den största roman som skrivits på det engelska språket:
My theme is memory,
that winged host that soared about me one grey morning of war-time.
These memories, which are my life
- for we possess nothing certainly except the past -
were always with me.
... för att inte tala om den magnifika slutproklamationen:
Something quite remote from anything the builders intended has come out of their work, and out of the fierce little human tragedy in which I played; something none of us thought about at the time: a small red flame -- a beaten-copper lamp of deplorable design, relit before the beaten-copper doors of a tabernacle; the flame which the old knights saw from their tombs, which they saw put out; that flame burns again for other soldiers, far from home, farther, in heart, than Acre or Jerusalem. It could not have been lit but for the builders and the tragedians, and there I found it this morning, burning anew among the old stones.
Om man inte visste bättre skulle man nästan ha trott att Waugh var frimurare, med tanke på kombinationen mellan byggnadsmotiv och korsriddarsymbolik, men hans extremkatolicism gör nog att det är uteslutet ... the Pope doesn't like that sort of stuff. Men vilken engelska!
My theme is memory,
that winged host that soared about me one grey morning of war-time.
These memories, which are my life
- for we possess nothing certainly except the past -
were always with me.
... för att inte tala om den magnifika slutproklamationen:
Something quite remote from anything the builders intended has come out of their work, and out of the fierce little human tragedy in which I played; something none of us thought about at the time: a small red flame -- a beaten-copper lamp of deplorable design, relit before the beaten-copper doors of a tabernacle; the flame which the old knights saw from their tombs, which they saw put out; that flame burns again for other soldiers, far from home, farther, in heart, than Acre or Jerusalem. It could not have been lit but for the builders and the tragedians, and there I found it this morning, burning anew among the old stones.
Om man inte visste bättre skulle man nästan ha trott att Waugh var frimurare, med tanke på kombinationen mellan byggnadsmotiv och korsriddarsymbolik, men hans extremkatolicism gör nog att det är uteslutet ... the Pope doesn't like that sort of stuff. Men vilken engelska!
lördag 12 april 2008
City of Aquatint
Här på bloggen och i många andra sammanhang brukar jag ju skriva om mycket gamla eller i alla fall ganska pitoreskt egenartade språk. Man skall dock inte helt glömma de moderna och vanligare, som ett av de språk jag verkligen håller högst: vacker, brittisk engelska. De språket kan vara så makalöst estetiskt tilltalande - som till exempel när Evelyn Waugh tidigt i Brideshead Revisited (en av mina absoluta favoritromaner) skriver följande:
Oxford, in those days, was still a city of aquatint. In her spacious and quiet streets men walked and spoke as they had done in Newman's day; her autumnal mists, her grey springtime, and the rare of her summer days—such as that day—when the chestnut was in flower and the bells rang out high and clear over her gables and cupolas, exhaled the soft vapours of a thousand years of learning. It was this cloistral hush which gave our laughter its resonance, and carried it still, joyously, over the intervening clamour...
Bara ett sådant ord som autumnal är så gnistrande vackert: just sammansmältningen av det germanska och latinska blir så fulländat vacker ibland. Och läs för all del boken, eller se den makabert välgjorda tv-serien från 80-talet med Jeremy Irons och Anthony Andrews. Den kommande tvåtimmarsfilmen är jag mycket mer tveksam till: varför försöka göra om det som redan är perfekt?
Oxford, in those days, was still a city of aquatint. In her spacious and quiet streets men walked and spoke as they had done in Newman's day; her autumnal mists, her grey springtime, and the rare of her summer days—such as that day—when the chestnut was in flower and the bells rang out high and clear over her gables and cupolas, exhaled the soft vapours of a thousand years of learning. It was this cloistral hush which gave our laughter its resonance, and carried it still, joyously, over the intervening clamour...
Bara ett sådant ord som autumnal är så gnistrande vackert: just sammansmältningen av det germanska och latinska blir så fulländat vacker ibland. Och läs för all del boken, eller se den makabert välgjorda tv-serien från 80-talet med Jeremy Irons och Anthony Andrews. Den kommande tvåtimmarsfilmen är jag mycket mer tveksam till: varför försöka göra om det som redan är perfekt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)