Mörka konster i Cefalù

Som en del av er möjligen vet är jag om inte av födsel så i alla fall av extremt ohejdad vana en stor vän av Evelyn Waughs klassiska roman Brideshead Revisited, som på många sätt följt mig genom livet - och likaså av tv-inspelningen från 80-talet, som är och förblir en av det televisionära mediets absoluta höjdpunkter.

Brideshead handlar ju om många saker - klassamhälle, missbruk, homoerotisk undertext, brittiskhet, den gamla aristokratins fall och allmän dekadens - och mest av allt naturligtvis katolsk nådelära, som är det centrala temat i hela berättelsen och går att skönja hela vägen boken igenom (och inte bara i slutet, där det skrivs ut med stora bokstäver, så att säga). Men det finns (i boken, inte i tv-inspelningen) också en lustig referens som de flesta nog inte skulle vänta sig, nämligen en blinkning till ockultisten, magikern, profeten, religionsgrundaren, bryggeriarvingen, bergsbestigaren, poeten, deckarförfattaren och allmänne mångsysslaren Aleister Crowley.

Denna instuckna syftning dyker upp i bokens beskrivning av Anthony Blanche, esteten par excellence, han som stammande reciterar TS Elliots The Waste Land för unga roddare och får symbolisera både den sexuella friheten och brottet med alla konventioner och fungerar som den "grekiska kör" som då och då kommenterar handlingen och nedgör den med sin "kontinentala" cynism. När det räknas upp vilken gränsöverskridande och allmänt utsvävande bakgrund Blanche har skriver Waugh att han practiced black art in Cefalù. Detta är en referens till The Abbey of Thelema, Aleister Crowleys "magiska kursgård" på Sicilien, grundad 1920. Blanche hade alltså - om man får tro ryktena - en gång i tiden varit thelemit! Det ni!

Steampunkprogram

Steampunkfestivalen/Swecon (som öppnar dörrarna i Gävle imorgon) har nu färdigställt sitt slutgiltiga program, som man kan titta på i PDF-format här. Jag är med och håller föredrag om antik magi imorgon klockan 17.25 (under titeln "Vokaler och voodoodockor"), och så deltar jag i tvenne paneldiskussioner på lördagen ("Hur många gånger behöver världen räddas", klockan 15.00 samt "Familiar creatures", klockan 21). På söndagen signerar jag Serafers drömmar för den som vill, klockan 12.

Och så skall jag så klart slänga på mig fracken och solglasögonen och gå på Steampunkbalen!

Yiqqevuhu

Föreläser som sagt idag fredag 8e april klockan 11.30 på Språk och litteraturcentrum i lund i sal A129b om Leviatanspanik och Job 3:8. Det blir nog livat - en och annan grekisk voodoo-docka skall jag nog hinna nämna också!

Do what thou wilt

... och så kan jag inte undanhålla er följande underbara fynd som vi gjorde mitt på gatan i London - det är kanske sant att England är ett magiskt land:




Och här har ni yours truly framför vacker assyrisk relief (täckt, som så många andra, av Asshurnasirpal II:s så kallade standardinskrift):

Liwyâthân tannînâ

Dagens mening kommer från arameisk incantation bowl (sådana som jag skrivit om tidigare). Det hela handlar om besvärjelser för att avvärja diverse fiender, och när man tar i det starka artilleriet (havsguden Yamm och andra kaosvarelser) låter det så här:

אושפנא לכון באישפא דימא ואישפא דליויתן תנינא

... eller som jag återger det på engelska:
"I enchant you with the enchantment of Yamm and the enchantment of Leviathan, the Sea Monster."

Arameisk huvudmagi

På sistone har jag ägnat lite tid åt att läsa judisk-arameiska magiska texter från Babylonien (bevarade på s.k. Incantation Bowls). Bland annat har jag intresserat mig för dessa texters betydelse för ett stycke ur Jobsboken (3:8), som tycks tala om folk som besvärjer havsmonster som Leviatan och Yam ("Havet"), även om texten är osäker. De judisk-arameiska magiska texterna innehåller passager som verkar uttrycka tydliga paralleller till detta.

Nu man hittat något liknande men än mer spektakulärt, nämligen magiska texter av detta slag inristade på mänskliga skallar, troligen använda mot demoniska makter som Lilit och liknande. Läs mer här!

Tüsk magi

Bland de tidigare texterna på tyska språket (alltså på fornhögtyska, Althochdeutsch) finns ett manuskript från 900-talet, som innehåller två korta texter som tycks vara betydligt äldre än så. Det som är alldeles särskilt speciellt med dessa texter är deras innehåll: det handlar om magiska besvärjelser med ett tydligt förkristet innehåll. De finns idag i det bibliotek som hör till katedralen i Merseburg i Sachsen-Anhalt.

En av texterna verkar ha att göra med kurering av hästar. Två gamla gudar är ute och rider, och Wodan/Wotan/Oden och diverse andra väsen får ta hand om en av hästarna när den blir skadad:

Phol ende uuodan
uuorun zi holza.
du uuart demo balderes uolon
sin uuoz birenkit.
thu biguol en sinthgunt,
sunna era suister;
thu biguol en friia,
uolla era suister;
thu biguol en uuodan,
so he uuola conda:

sose benrenki,
sose bluotrenki,
sose lidirenki:
ben zi bena,
bluot zi bluoda,
lid zi geliden,
sose gelimida sin.

"Phol och Wodan
red till skogs.
Då stukade Balders föl
sin fot.
Då sade Sinthgut en besvärjelse över den
(och) Sunna, hennes syster;
då sade Freja en besvärjelse över den,
(och) Volla, hennes syster;
då sade Wodan en besvärjelse över den
så väl han kunde.

Om en benstukning,
om en blodstukning,
om en lemstukning:
ben till ben,
blod till blod,
lem till lem,
som om de varit sammanhäftade."


Detta med magi på tysk klangbotten har sedan fått en lång historia: för den intresserade kan jag nämna grupperingen Fraternitas Saturni, som onekligen var... intressant. Och imorgon bitti ger jag mig av söderut, just mot Tyskland - närmare bestämt Berlin - där jag skall tillbringa veckan.

Grekisk förbannelse

En textgenre som jag finner fascinerande är tabulae defixionis, alltså förbannelsetavlor (gärna av bly), på vilka man ristade in alla möjlga hemskheter som någon stackare skulle drabbas av. Ganska många sådana finns bevarade från antiken, och här kommer en bit av en på grekiska (transkriberad, för internetenkelhetens skull):

Aristô egô elabon, kai edêsa tas cheiras kai tous podas kai tên glôssan kai tên psychên; kai mê dynaito hyper Philônos phthengesthai rhêma ponêron, alla hê glôssa autês molybdos genoito; kai kentêson autês tên glôssan.

"Aristo grep jag, och jag band hennes händer, fötter, tunga och själ; och hon må inte kunna yttra något ont ord om Philon, utan hennes tunga må bli till bly; och genomborra du hennes tunga!"

Inskriften upphittades i Pireus och är skriven på en grekiska som börjat influeras av den hellenistiska koinê-dialekten, vilket syns på -ss- i ordet för "tunga" (glôssa, ren attiska glôtta). Den som tilltalas i slutet är Hekate, trolldomskonsternas gudinna par excellence, som också är mycket central i de Kaldeiska oraklen.

Man får anta att bakgrunden till texten är att en kvinna vid namn Aristo talat illa om en man, Philo, och att tavlans ristare med magi velat stoppa detta. Man undrar hur det gick.